Det senaste året, eller de senaste åren, vad vet jag, har satt sina spår. Jag tappar hår, och jag har en lite oklädsam vertikal rynka mitt i pannan som jag inte känner igen. Jag är inte nitton längre.
Jag är tacksam över att inte vara nitton längre, men hoppas samtidigt verkligen att de där rosenkindade nästansjuttioåringarna som mina föräldrar hänger med, de som påstår att de lever sin bästa tid, har rätt. För det är ju jävligt trist om min höjdpunkt tillsvidare, de där åren kring trettio då jag hade trettiårskrisat färdigt, var klar med min examen och fick mitt barn, visar sig vara den sista höjdpunkten.
Jag kan försona mig med att det där var Höjdpunkten med stort H, guldåldern och åren jag alltid kommer att nostalgiskt se tillbaka på. Men ett par höjdpunkter till tycker jag livet skulle kunna bjussa på och gärna snart - man vet ju inte hur länge man får hänga med i den här världen.
Jag köpte en ny insats till min kalender i dag. Den nya tideräkningen börjar redan på måndag. Min egen disputation hör till det jag hoppas kunna skriva in någon gång hösten 2015. Hoppas disputationen får sällskap av många andra trevliga anteckningar.
Nej. Inte slut på höjdpunkter, många är kvar. Puss&kram!
SvaraRadera