Dörrknackande predikanter

När det ringde på vår dörr i förmiddags hoppades jag att det skulle vara en granne som ville mig något kul eller någon från dagis som ville leka. Det var det inte. I stället var det två herrar med en tummad bibel under armen och jag sade direkt att jag trivs utmärkt med mitt liv som ateist. Kanske inte med livet så där särskilt men nog med ateistandet. De undrade om det var något särskilt som fått mig att vända mig ifrån gud och jag hade inte hjärta att säga att jag redan som barn tyckte hela gudgrejen verkade irrationell utan sade i stället att jag tycker världen och livet är ett alldeles tillräckligt fascinerande fenomen utan att vi behöver blanda in osynliga farbröder i det hela. Ja i själva verket mer fascinerande. Och så önskade jag dem samma välsignelse av deras livsåskådning som jag har av min. De log rart, tog sin bibel och gick. Nu tar jag lillhedningen vid handen och går och ser Paddington.

Värre synder

Nora har streptokocker. Det går en anginaepidemi på dagis, och för att få den kuvad en gång för alla skickades alla ungar och hela personalen till labbet för att alla som bär på de små rackarna ska få antibiotika. Det visade sig att Nassen är symptomfri bärare, så nu blir det kur. För hon kan fortsätta smitta andra och så börjar hela schottisen igen. Det här har jag full förståelse för och tycker dagis har skött sig exemplariskt. Inte antibiotika i onödan men nu bär hon ju på något. Därför blev jag lite förbryllad när en i personalen undrade om jag tyckte det var jobbigt. Visst, det är väl inte kanonkul att tvinga äcklig medicin i barn, men ingen riksolycka. "Men jag menar, hoppas du inte får dåligt samvete över att ditt barn är bärare". Jag blev lite full i skratt och erkände att jag nog har värre synder än så på mitt samvete.

Jag är en fördomsfull människa

Jag har precis börjat på en föreläsningsserie vid institutionen för moderna språk. Hon som leder kursen är gift med Finlands riksrötägg. Jag var lite nyfiken på vem som gifter sig med en högerextremist och såg till min besvikelse varken horn, bockfot eller kluven tunga på damen utan hon verkade synnerligen behaglig. Jag hade en fråga om kursen som jag ställde henne på svenska per e-post och fick ett vänligt svar på felfri svenska. Jag får inte det att gå ihop. Hoppas allt bara är ett gigantiskt missförstånd och att hennes man egentligen är rena gullgossen. Men åtminstone fick jag mig en välbehövlig påminnelse om att jag är en fördomsfull människa. Och att världen inte är svartvit.

Dessutom är temat för kursen språklig mångfald. I don't get it.

Varför välja?

Dagis har leksaksdag i dag. Noras val blev spidermandräkten och hennes verktygsback. Under spidermandräkten har hon vanliga kläder, som i dag är en chockrosa tunika med en stor katt på bröstet - en katt med världens blingblingigaste rosett om halsen. Hon är varken prinsessa eller pojkflicka, utan bara ett vanligt flickebarn.

Det såg sjukt roligt ut med alla musklerna under jackan.

I love kollektivtrafik

Det finns en gammal klyscha som säger "Pengar gör en inte lycklig, men jag gråter hellre i en Rolls Royce än på bussen". Klyschan är klyschig, materialistisk och dessutom osann.Det händer inte särskilt ofta, men de gånger jag har haft orsak att bryta samman i kollektivtrafiken tycker jag alltid de tårarna är mer välgörande än tårar i ensamhet eller i fel sällskap.

I morse tog jag mig ett välbehövligt hulk på tåget, så där som balanserade människor gör. Det räckte med en snäll blick och ett vänligt ord från Ann-Christin på dagis för att sätta igång mig och sen höll det på till och från, på vägen från dagis till tåget, på perrongen och ombord på själva tåget. I Finland (och i Malaysia, där folk är lika finkänsliga som köttyxor när det gäller vissa saker men orientaliskt distanserade när det gäller andra) blir man lämnad i fred med sina tårar, och ibland är det precis vad man behöver. En vänlig blick och ett uppmuntrande leende från någon som någon gång varit ledsen själv. Och vem har inte det.Sympatier från anonyma personer som inte behöver någon förklaring. Villkorslös medkänsla.

Och plötsligt kan man leva med det faktum att livet är skit men världen är god.

Ingen sandlådsmorsa

I dag kom jag mig iväg till parken. I sällskap med en mycket trevlig morsa från dagis - det är med henne och en till som jag planerar kroghäng för föräldrarna någon eftermiddag efter dagis för dem som kommer loss.

När jag nu klarat av ett par timmar sandlåda räcker det väl för några månader igen? Jag menar, det behöver väl inte bli en vana om man nu tycker att parklek är det tråkigaste i världen och att sällskap eller husis är det enda som gör det drägligt.

Så blev det väl höst, då

Nu är semestern definitivt slut. Med undantag för en jobbsväng till Bergen om ett par veckor är det jobb som gäller fram till jul. Jag gillar i och för sig hösten, speciellt sen vi fick en lagrande spis, men tycker våren och sommaren kommer på tok för sällan. Bäst med hösten: kurskataloger, både på arbis och på uni. I höst blir det yoga och en kort amigurumikurs på Vanda arbis och unipedagogik och kodväxling på jobet. Känner mig privilegierad som får plugga på arbetstid, verkligen.

Och resan var ljuvlig. Tack finvänner som bjöd oss med. Det gjorde i sanning gott!