Grillväder

Min vän Markus påminde mig om att man ju faktiskt kan grilla. Och har man som vi en veranda där grillen står ute under tak året om kan man grilla till exempel i dag. Om våren inte vill komma till Jenny kan Jenny alltid ta sig till våren.

Arbetsmoral

Varför är det så med mig att en period av att få vansinniga mängder jobb ur händerna ofelbart resulterar i en period av i det närmaste total overksamhet? I går meddelade min dator mig att den minsann inte kan spela den dvd som den utan bekymmer spelat både en, två och tre gånger dagen innan. Och som en följd tycker en del av min hjärna att det är helt okej att pilla navelludd och njuta vårsol genom en väl isolerad glasruta och inte göra något annat nyttigt i stället. Usch. Jag får obehag för mig själv. Rövspark är vad jag ordinerar mig själv. Brrr.

Gösta Berling

Jag älskar Selma Lagerlöf, med undantag för Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som tiden i rask takt sprungit ifrån. Eller: den följer inte en romannarratologi för den är ju en geografibok, så den funkar varken särskilt bra som roman eller som geografibok. Gösta Berlings saga som jag håller på med som bäst är fantastisk. Han är en försupen präst, loser och ynkrygg som ändå har en viss charm som flickorna faller för. Jag misstänker att den kvinnliga kärleken kommer att rädda honom och föra in honom på den smala vägen - så brukar det gå hos Lagerlöf - men jag vet inte vilka vägar målet kommer att uppnås. Och hittills är vägarna sensuella och det är starka känslor som svallar. Jag ser framemot läggdags och dagens lässtund.

Jag såg den för många år sedan med min syster Annika som stumfilm på Filmarkivet, med den gudomliga Greta Garbo i huvudrollen. Det enda jag minns är att de jagades av vargar och den scenen har jag redan läst, så minnet har jag ingen stor nytta av. Kanske lika så bra.

Hur som helst hoppas jag det går bra för majorskan. Hon är den av personerna jag mest ömmar för. Och Selma romantikern är minsann ingen pekpinne och moralist, utan älskar oss människor och sitt persongalleri med svagheter och allt. Läs, läs!

Kändisbongning

The place to be lunchtid är av allt att döma Café Delicato i Kämp. Där åt jag lunch med finaste Softy och i ett grannbord satte sig Smilla och jag måste givetvis ge mig till känna och uttrycka min beundran. Vi känner inte varann irl och jag bloggar ju mer eller mindre utan bilder, så hon visste inte hur jag ser ut. Sen var där också Cecilia Paul som har premiär med Strindbergpjäsen Advent om 18 dagar.

Sen tittade jag in på apoteket i nya studenthuset och där satt Pentti Arajärvi. Så nu vet vi var han hänger när han inte blänger på bröst.

Missa inte Matteuspassionen!

Jag har ägnat helgen åt att sjunga. Om knappt tre veckor, lördagen den 24 mars, uppför Lyran och Akademen och barockorkestern Opus X Matteuspassionen i Johanneskyrkan. Det var underbart att sjunga, som massage för både kropp och själ. Vår fantastiska dirigent Kari Turunen sade att det här blir den bästa version som uppförs i Finland i år, och det sade han på allvar. Karln är klok, så jag tror att han har rätt.

Vi gjorde den för fem år sedan och det var mitt livs finaste körminne. I år har många av sångarna varit med förr, och därför har vi haft mer tid att öva nyanser, tolkning och frasering. Jag känner mig säkrare, vi vågar sjunga lite långsammare och det är äkta njutning att få gå på övning. Kom och lyssna och avgör själva: alla borde höra detta storverk live minst en gång i sitt liv. Biljetter fås t.ex. av mig.

Det handlar om storartad tonsättning av en av världslitteraturens vackraste sagor: Matteusevangeliets tolkning av vad som hände i Jerusalem den påsk då Jesus korsfästes, dog och blev begraven.

Intellektuell fåfånga

Jag är läsfåfäng. Det betyder att jag har svårt att visa mig publikt med böcker som jag inte riktigt står för att jag läser. Och det är fåfängan som är pinsam, inte böckerna. Undantaget är Twilight som är så dålig att jag tänkte att folk omöjligt kan tror att jag läser sådant på allvar så den läste jag helt rakryggat på tåg och caféer. Nu håller jag på med en över hundra år gammal utgåva av Gösta Berlings saga. Och det säger sig självt att jag hoppas att mina medresenärer ska snegla lite extra på vad det är jag läser.

Egentligen tycker jag, som sagt, att fåfängan är skämmigare än att läsa chicklit, thrillers eller Björn Ranelid. Fåfänga är att bry sig om hur man tar sig ut i andras ögon. Jag kan sorglöst gå ut osminkad och med lurviga ben men skulle aldrig ha strumpor i sandaler eller ha en taklampa med skrytfläkt. Jag är skapt som jag är skapt och har försonats med det, men den förfining och smak jag har tillägnat mig under årens lopp vill jag inte att ska grumlas av lapsusar som att läsa fel böcker på allmän plats eller stå värdinna för ett tupperwareparty.

Yta, yta. Kanske är jag innerst inne lite stolt över att våga oraka benen och spola sminket med jämna mellanrum? För att det sänder ut coola nonchalanta vibbar. Men vad säger det om mig att jag lägger märke till sandalstrumpor och fånskrytig inredning. Jag har ju själv tupperwaregerjer i skåpen, de enda som håller år ut och år in medan andra plastburkar och -kärl åkt ut på grund av slitage. Jag har ju varit med på bjudningarna så varför tycker jag tanken på ett eget kalas är skämmig? Fast skämmig är kanske inte det främsta ordet jag tänker på - tråkig umgängesform kommer närmare sanningen. Opraktiskt sätt att handla är kanske en annan beskrivning.

Min förfining är white trash-fasoner i en annans ögon. Eller snobberi. Men vi vill ju tilltala våra likasinnade, kunna spegla oss i personer vi beundrar och tycka att vi ju nog är som de. Subkulturer, sociala grupper, identitet.

Men jag är nog inte ensam om min fåfänga. Inte om min läsfåfänga heller. Varför skulle annars Harry Potter-böckerna ha givits ut med två olika omslag? Ett ursprungligt för barn och ett annat för att vuxna skulle täckas läsa böckerna offentligt.

Snygg när jag tränar

Efter att i över ett halvår ha tränat två gånger i veckan har jag nu unnat mig snygga träningskläder. Den som sade att man tar i hårdare när man har tajta träningskläder har rätt. När jag känner mina muskler spänna sig mot tyget vet jag att jag orkar vad som helst. Leende döden (Mirja är hennes riktiga namn) kan piska mig till vilka prestationer som helst när jag har på mig mina svarta tajts gjorda av återvunna plastflaskor.

I går kostade jag på mig ett blårandigt träningslinne. Jag har tittat på det länge, och nu fanns bara ett exemplar kvar i min storlek, och det satt på en skyltdocka som vi fick stycka för att plagget skulle gå att ta av.

Men rubriken för detta inlägg är nog den falskaste marknadsföring jag någonsin använt mig av. Numera är jag snyggt klädd när jag tränar. Likväl är jag ett svettigt, rödflammigt och grimaserande snyggo.