Vardag

Om blott en liten helg börjar vardagen igen och jag försöker febrilt hitta ett sätt att hålla huset stående, jobbet rullande och familjen lycklig. Redan på måndag (nåmenvisst, jag vet att många har börjat betydligt tidigare) rivstartar januari med jobb och dagis, men i vinter kommer det att vara monni (mormor) som hämtar på måndagarna och tar Nora på jumpis medan Simon och jag drar till Gamla Studenthuset för att öva Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Jag kan svårligen tänka mig en bättre start på veckan, för någon inblandad. Samtidigt fortsätter våra matleveranser och jag hoppas att året fortsätter som det har börjat. Mycket vänskap, trivsel och glädje har det varit. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Flätorna

Jag tycker ju inte rosa är särkilt fint, och framför allt inte från topp till tå, enbart avbrutet av några fläckar lila här och där. Inte heller tycker jag klänningar är särskilt praktiskt på små barn: de fastnar i krypande knän och stör, och drar till sig omgivningens uppmärksamhet på ett sätt som skapar knäppa värderingar. Visst, jag försöker lära Nora att man klär upp sig när man går på fest. Dels för att det gör en skillnad mellan vardag och fest, dels för att markera för dem som bjudit in en eller som kommer på besök till en att man värdesätter deras sällskap. Men finkläderna behöver alls inte vara klänning utan vad som helst som man tycker är fint. I Noras fall är det bruna velourbyxor och en blå velourblus med en brun kanin på. Lite väl vardagligt, men nu råkar det vara det finaste hon vet.

Däremot har hon låångt hår, som lockar sig lite. Det har aldrig klippts, och hon har det i två flätor för det mesta, men nu har det blivit lite hästsvans emellanåt eller en fläta i nacken. Men försöker jag intala mig att det är fråga om hennes eget val är det självbedrägeri på hög nivå.

Det är bedårande och ganska lättskött. Jag borstar och flätar var tredje dag, sen får de gå i riktning mot dreadlocks tills jag gör om proceduren tre dagar senare. Med risk för att få 90 procent av alla småflicksägare emot mig tycker jag att pottklippt pannlugg ser jönsigt ut, så jag har undvikit det genom att färst fästa håret först i små flätor vid tinningen när hon var liten och senare stora flätor som löper med hela huvudet. Det här har väckt uppmärksamhet. Det är först senare som jag har märkt hur mycket uppmärksamhet hon fått tack vare sitt hår, men när jag började lyssna med de öronen hör jag det hela tiden. Undra på att hon inte vill klippa håret.

För det är ju det som är haken. Min hållhake. Jag får borsta och sköta håret för annars klipps det kortare. Hon har aldrig protesterat vilt mot hårvården, men ibland kinkas det och då förhandlar vi och hon får välja mellan hårvård och hårklippning. Och hon väljer hårvården, för utan flätor blir det inget: men vilka fina flätor du har! Så särskilt fritt är valet inte - varför välja bort uppmärksamhet som man vant sig vid.

Men vi fortsätter. Fast finheten och det speciella i just precis min unge sitter ingalunda i flätorna utan i hennes sätt, glädje och rolighet. I att hon i går satt högst upp i simhallens rutschbana och med hög röst sjöng: "Ingen i hela världen simmar så bra som jag!". För vad är väl flätor mot att vara bäst i världen på att simma eller åka rutschbana?

Stegmätare

Min stegmätare måste vara trasig. Eller så kan det fan inte vara meningen att man ska hinna gå tiotusen steg per dag. Jag tycker jag är hyfsat rörlig: jumpar två gånger i veckan, promenerar när jag hinner och tar aldrig bilen för små ärenden om jag faktist inte handlar bilen full. Och tar aldrig hissen på jobbet och sällan rulltrapporna när sådana finns.

I dag har jag gått drygt femtusen steg, med tiotals kilo packning och barnvagn. Jag tänker trösta mig med att min börda nog dubblar mängden motion. Visst är det så? Snälla?

Om släktens hund får valpar måste jag nog ta en.

Pyntkonflikt

Här har inte ens julen sopats ut än och jag kommer på mig med att kånka hem krukvis med saint paulia och primula som får pråla ikapp med julgran och adventsstake. Men som jag redan har konstaterat: less is less. Men jag lovar att städa ut julen tjugondag knut. Den ska inte behöva konkurrera med påsk.

Fru på täppan

För tio månader sedan skrev jag det här efter att min dotter på Polarn och Pyret hört att affärens tågbana är till för stora pojkar och att hon borde ha förstånd att släppa ifrån sig lyftkranen hon trots allt lyckats få tag på. I dag var vi där igen. Fast i dag var det hon som var fru på täppan och roffade åt sig och domderade, på svenska, men så övertygande att budskapet nog gick hem hos de finsk- och rysktalade små barn som hon hunsade. Tills jag kom på henne och gjorde processen kort med busfasonerna. Fast lite stolt är jag: nästa mupp som försöker lura henne på roliga leksaker genom att åberopa könsroller lär åka på en välförtjänt  propp.

Smilla, en av landets klokaste, roligaste och bästa bloggare, skriver om rädslan för feminism och slår huvudet på spiken som vanligt. Mer rätt till plats och mer empati. För alla. Av alla.

Häpp!

På tal om att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol: I morse gick jag upp en timme innan väckarklockan ringde för att knattra med avhandlingen en stund innan vårt mycket kära besök vaknar. Så att jag både kan avhandla och vara en god värdinna. Det här låter kanske som sådant som andra människor gör, men under min lite luddigt definierade jobba halvtid för att Nora har jullov-vecka är det här en bedrift. I synnerhet som jag ju hade ställt väckarklockan, men nu alltså valde att gå upp en timme tidigare.

Lyrans kloka dirigent på den tiden då jag sjöng med brukade tjata om att man ska "hit the ground running". Det var visst det jag gjorde i morse.

Året som börjar

Om året som gick tänker jag inte orda dessvidare: det har gått i graven och inte en dag för tidigt. Om året som kommer har jag starka skäl att tro att det blir bättre än 2011. Bland annat tror jag att jag kommer att ägna det åt att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol. Jag tror att jag kommer att resa utomlands åtminstone en gång om inte två, och bägge är semesterresor. En kär, emigrerad vän kommer hem på besök. Simon och jag ska sjunga Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Dessutom hoppas jag ödmjukt att jag ska få undgå katastrofer. Jag hoppas att jag ska få ha kvar dem jag älskar, och att de ska må bra. Och får jag det tror jag det blir roligt, det här.

Året har börjat precis så bra som jag kunnat drömma om. Vi hade huset fullt med kära fina vänner, och en av dem kom i sällskap med en vän som jag inte hade väntat mig men det gjorde mig väldigt, väldigt glad. Jag hoppas att de ska fortsätta trivas i varandras sällskap. Middagen blev förträfflig, vi lyckades hitta stolar till alla och jag fick dricka möttönen vid tovlslaget.

En liten familj stannar till i morgon och vi har ätit goda rester, tagit en frostpromenad längs ån och lagat köttfondue. I brist på planering och helgöppna affärer fick vi vara kreativa och tömma kylen på rester. Insikter: friterad fänkål är gott. Friterad pumpa är äckligt.

Nu ser vi Sagan om de två tornen, extended version, och äter Pappagallos lakuglass. Om året fortsätter i denna anda är jag mer än nöjd.

God fortsättning! Inga katastrofer men mycket klokhet och kul är vad jag önskar alla. Och en bra president.