Häströv

Jag var på mitt livs första ridlektion i går. Det var fantastiskt roligt! Först var jag en smula irriterad över att de tagit så många nybörjare på samma lektion att jag inte fick någon hjälp med sånt som att dra åt sadelgjorden och andra tekniska grejer, för att inte tala om att komma upp i sadeln. Jag fick bara rådet att dra åt sadeln så hårt det går - jag klarade ett pinnhål per rem och det gjorde hästen frustig och ilsken så jag beslöt att inte pusha det utan hävde mig i stället upp i sadeln utan hjälp. Fick mickla lite med stigbygeln för att det skulle lyckas och först sänka den för att jag skulle räckas upp till den, sedan höja den igen för att mina taxben skulle nå ner till dem. När jag väl klarat mig så långt utan hjälp var jag dels stolt, dels lite skraj för underlaget jag satt på var ingalunda stadigt, och dessutom en liten smula orolig över att jag ändå inte lyckats spänna sadeln hårt nog och skulle rutscha ner och plötsligt hänga under buken på djuret. Allt var obefogat utom stoltheten, och sedan var det dags att skritta runt på planen. Jag tror jag var den största nybörjaren av alla eftersom jag inte suttit till häst på nära nog tjugo år och aldrig manövrerat den själv, men de små barnen som hunnit med en lektion eller två hjälpte mig gärna och gav mig goda råd.

Att rida är lite som att fostra barn och hundar eller att undervisa, oavsett ålder. Det gäller att göra klart för sig vad man vill och sedan på ett mer eller mindre kreativt sätt lyckas förmedla vad man vill samtidigt som man är uppmärksam på vad den andra parten vill. Ridläraren och de andra eleverna gav mig goda råd, hästen kommunicerade vad hon gillade och inte gillade (t.ex. spänd sadelgjord, då!), och satt jag småpratande på hästen och försökte att inte göra alltför stor skada med mina bristande kunskaper. Stoltheten när jag lyckades göra en perfekt volt på första försöket, och i slutet av ridlektionen parkera min nya kompis mitt emellan två andra ekipage, fick mig att växa ett par centimeter.

Det var roligt att sela av, lyfta av den svettiga sadeln, tvätta betslet och hänga alltihop på sin plats. I dag har jag samma sorts träningsvärk i ljumskarna som jag har efter att ha skidat flata. Inte mer än en aning.

I slutänden tycker jag det var bra att de inte hade tid att hjälpa mig särskilt mycket utan jag fick klara mig själv. För det gjorde jag ju. Stort tack framför allt till de små tjejerna som visste hur man selar av och i vilken ordning man ska lossa på vilka remmar. Jag är rädd för att de tre födelsedagslektioner jag har kvar kommer att bli fler - det här är roligt, ju!