Det krävs en by

Det krävs en by för att fostra ett barn. Detsamma gäller hundar: mina föräldrar som inte i nuläget vill/orkar ha en egen hund har lovat ställa upp med Tengil, och har välfungerande deltidsvårdnad av sin gudsons och tillika grannes hundar. När de gör långa dagar är Ada och Fia hos mamma och pappa, och de får sällskapet och motionen men slipper det dagliga ansvaret.

Något liknande har jag tänkt mig med Tengil. Jag känner rätt få i området där vi bor, bara grannarna och en del av föräldrarna på dagis. När man skaffar hund blir de bekanta fler, och det där är något jag har tänkt utnyttja.

I dag när jag var ute i trädgården och hängde tvätt hörde jag pjoskjoller utifrån vägen, och något sade mig att nu är där en valp av något slag. Jag stack ut huvudet genom syrenbusken och berättade att jag också har en valp, och dessutom en sjukt stor inhägnad trädgård (min småkusin, svenska läsare skulle väl säga syssling, har i tiderna haft kennel här i huset vilket satt spår av mindre smickrande art men staketet hela vägen runt är en definitiv fördel), och plötsligt hade vi valpen Roma och hans väldigt trevliga matte på kaffe i vår trädgård, och nu har vi bytt telefonnummer och tänker gå valpkurs tillsammans. Om jag till exempel jobbar en distansdag per vecka kan Roma komma till oss på dagis. Tengil har sällskap och Roma slipper vara ensam och matte och husse kan göra lång dag på jobbet. I motsvarande grad har vi hundvakt vid behov, förutsatt att rackorna fortsätter trivas i varandras sällskap.

Eller fortsätter och fortsätter. Dvärgschnauzern är gårdshund och Tengil vaktar. Jag tycker det bara är bra om hon ger skall när det kommer folk in på vår gård, men med att ge skall menar jag inte hysteriskt vrålskällande utan bara signal. Hittills har det gått ganska bra. Ibland har vi stått vid grinden och sett ut på gatan och hon har fått godis om hon låtit folk och hundar gå förbi utan att skälla - gatan är ju allas och den får hon inte vakta. Gäster går också ganska bra, så länge de inte är hundar. För den här gården är MIN menar Tengil. Och jag menar att det är jag som ska bestämma vilka som får komma in på gården, inte Tengil. Men innan vi fick det etablerat fick Roma på pälsen ett par gånger. Nå, ingen stor skada skedd, snart lekte valparna så härliga stod till och matte verkade inte heller alltför förskräckt, och det här kan bli början på en trevlig hundpool där vi hjälps åt när behov uppstår. I princip tar jag helst promenaderna i ensamt majestät för då hinner jag tänka (se tidigare inlägg), men ibland kan det vara kul med sällskap.