Pepparkakor, snögubbar och smuts

På sista tiden har det höjts en hel del ramaskrin över rasism - både påstådd sådan och verklig - bland annat för att pepparkaksgubbar förbjuds i luciatåg och för att Sveriges television klipper bort en scen ur Kalle Ankas jul, där julgubben ger en mörkhyad docka en "OK"-stämpel i baken, vilket Charlotte gör mig uppmärksam på.

Lika viktigt som det är att vi synar våra uppfattningar om vad som är roligt, på vems bekostnad och varför, lika farligt är det att folk spelar rasistkortet i tid och otid och gör de lösaste kopplingar till vad som uppfattas som kränkande och av vem. Som en reaktion på pepparkaksgubbarna tycker jag denna insändare är alldeles vansinnigt rolig:



Och för att förklara varför jag tycker den vita feta kränkta mannen är rolig vill jag klargöra var jag själv står i förhållande till pepparkaksgubbar och negerdockor. Och svaret är att jag är ganska oengagerad. Jag tillhör en privilegierad folkgrupp (i betydelsen att jag ser ut som genomsnittsfinländaren och att min rätt att bo och leva här i landet så gott som aldrig ifrågasätts förutom på vissa finlandssvenskhatande diskussionsforum som jag väljer att undvika för min sinnesfrids skull) som inte får några personliga magaplågor vare sig av att pepparkaksgubbar finns i luciatåg eller att de förbjuds. Tanken på att de skulle vara rasistiska har aldrig föresvävat mig, men om någon fått utstå pepparkaksskämt och tror och tycker att associationen är uppenbar är det inte min sak att ha åsikter om att bevara dem till vilket pris som helst. Personligen undrar jag snarare vad de har i ett luciatåg att göra, även om jag själv under studietiden arrangerade ett luciatåg med både lussekatt och julgran, så varför inte pepparkaksgubbar med.

Om pepparkaksbojkotten däremot är ett resultat av att någon beskäftig lärare av pursvenskt ursprung tyckt att barn med mörkare hudfärg säkert tar illa upp av att bakverk i samma färg som deras hud paraderar i luciatåget är det ju snarast barockt. Men som sagt, jag känner inte till bakgrunden och beslutet kan mycket väl vara ett resultat av att något stolpskott kläckt något om att barn med ett visst utseende inte passar som lucia men däremot som pepparkaksgubbe. Och då är förbudet inte mer än rimligt.

Negerdockan är en produkt av en försvunnen tid, liksom ordet jag precis valde att använda, och att den förpassas till redigerarens digitala papperskorg är nog snarast en bra sak. Av samma anledning som Fazers lakuflicka som jag tyckte och fortfarande tycker är en fin bild, men likväl en bild som bygger på stereotypier och förlegade uppfattningar som hänger samman med dem. Och jag förstår utmärkt väl att Fazer inte vill associeras med uppfattningar som bygger på okunskap och orättvisa maktförhållanden som fortfarande existerar men som vi har en skyldighet att försöka motverka om vi vill ha en bättre och rättvisare värld.

Nå vem är det som är motsatsen till de underprivilegierade i samhället? Jo den vita, feta mannen i övre medelåldern. Som är en lika stor karikatyr som den kolsvarta dockan med stora läppar och krulligt hår, men som är symbolen för makt, vem som får komma till tals och vilka normer som styr. Och att den feta vita mannen med makt blir kränkt över snögubben (en liknelse som jag tycker är lika knäpp som den med pepparkakorna!), som här porträtteras av en alldeles fantastiskt detaljerad gubbe som ser kränkt ut ända ut i fingerspetsarna, är fantastiskt roligt på så många plan. För att bilden är ljuvlig. För att insändaren driver med kränktheten. För att insändaren driver med att den kränkande nu är kränkt på grund av en koppling som är alldeles absurd. För att den visar mig världen på ett sätt jag inte sett förut.

Och plötsligt, under en oskyldig högläsningsstund, sticker min egen censur upp huvudet. Jag högläser boken Jimmy Knapp och Lukas lokföraren, som var min favoritbok när jag var liten. Jimmy kom till ön Lummerland i ett paket med en så slarvigt skriven adress att man inte visste vem paketet var vare sig till eller från. Han är en svart liten pojke, och när jag läser beskrivningen av Jimmy kommer jag på mig själv med att ändra orden litegrann. Jag säger inte negerpojke. Jag läser inte att Jimmy blir rädd för Lukas lokföraren för att Lukas är så svart, trots att Jimmy själv är lika svart. Jag läser inte att det är praktiskt med svart hudfärg för då syns smutsen mindre. Därför att neger inte längre är förenligt med vårt språkbruk och för att min fyraåring är för liten för att förstå varför man överhuvudtaget använt ett ord som nu anses nedsättande. Så länge hon inte ens vet om att det finns folk som tycker att en del av hennes vänner är mindre värda på grund av att de ser ut på ett visst sätt kan dessa åsikter inte påverka hennes tankar. Diskursen om att mörk hudfärg kan associeras med rädsla och smuts ska inte finnas i hennes tankevärld så länge vi kan förhindra det. Den dagen det kommer får vi diskutera det och hantera det, men ju längre hon ser alla människors lika värde som något självklart, desto starkare kan hon bli i sin uppfattning om att det är så det ska vara.

För dessvärre vet jag att hon tids nog kommer att möta andra åsikter. Bara det senaste dygnet har jag på Facebook läst två efterlysningar av en stulen hundvalp, där en viss etnisk grupp utpekas som misstänkta. Postade av människor som indirekt bekräftar kopplingen mellan härkomst och tjuveri genom att inte ifrågasätta den.

Med vårt bruk av ord och bilder förstärker vi eller ifrågasätter våra egna och vår omgivnings uppfattningar om hur världen ser ut. Och som en följd också hur världen i själva verket ser ut. Alla har vi makt att med ord påverka och förändra världen vi lever i. Det är allas ansvar att den makten används på ett sätt som gör världen tryggare, gladare och bättre i stället för skrämmande, farlig och ful.