Föräldraledighet och hur den delas

Jag har legat sjuk i helgen med feber och den ruskigaste hostan sedan jag hade lunginflammation 2006. Avsaknaden av energi att göra något mer krävande än se film resulterade i total vila (tack svärföräldrarna som passade lillrövaren!) vilket i sin tur resulterade i att jag har haft mer tid att tänka än på länge.

Det jag bland annat har tänkt på är artikeln i HBL om att bara fem procent av paren delar föräldraledigheten jämnt. Jag håller med dem som tycker om att det är sorgligt lite, men tycker att problematiken med tanke på begreppsdjungeln är lite svår att tolka. I Finland finns moderskapsledighet som är förbehållen barnets mor, och den varar i fyra månader från en månad före barnets beräknade födelse. Sedan följer ungefär sex månader av föräldraledighet som kan användas av båda föräldrarna och efter det har båda föräldrarna rätt till vårdledighet tills barnet är tre år gammalt. Artikeln och den påföljande diskussionen bland annat här gjorde mig lite beklämd: den egentliga föräldraledigheten är så försvinnande kort att jag utmärkt väl förstår att mammor roffar åt sig hela kakan. Det gjorde jag själv också. Men enligt artikeln i HBL handlar det inte specifikt om den juridiska föräldraledigheten, utan om att båda föräldrarna är hemma med barnet lika länge, och det är ju alla gånger lovvärt. Och sorgligt, i sanning, att det är så sällsynt.

Nu vill jag en gång för alla klargöra att jag inte är någon biologist som anser att ettdera könet är bättre lämpat att ta hand om barn oavsett barnets ålder. Jag tycker det är jättebra att de första månaderna är öronmärkta för mamman så att ingen kan frånta henne rätten att ta det lugnt inför förlossningen och återhämta sig efteråt - inte ens hon själv. Att de följande månaderna kan delas hur som helst oavsett om de kallas föräldraledighet eller vårdledighet är också jättebra.

Sedan har vi det här med amning. Jag ville gärna amma så mycket det gick, och det gick alldeles utmärkt mycket. Det är klart jag ville barnets bästa, men faktum är att de själviska skälen var av avgörande betydelse: eftersom min unge snabbt fattade galoppen och mina bröst snabbt anpassade sig till ungens behov och mer därtill var amning det absolut mest praktiska. Jag försökte med pump och Simon med flaskmatning för att han skulle kunna delta i matandet och jag komma hemifrån men det funkade dåligt: hon tog flaska bara en gång under hela spädbarnsåret då hon utan protester svepte en tetra ersättning medan jag var på teater men det konststycket upprepade hon aldrig. Det var bara tutte som gällde. Det är klart att man kan lära ungar vad som helst, men ingen av oss tre stod i längden ut med att koka flaskor och pump, pumpa, kyla mjölken, värma den igen och lirka den i en vrålande unge som inte ville veta av flaskhelvetet och så blev mjölken gammal och måste slängas och så var hela den exercisen till ingen nytta. I jämförelse med amningen var bara att koka flaskor och hälla i ersättning en oöverstigligt jobbig grej. Jag förstår överhuvudtaget inte hur man kan anklaga mammor till flaskmatade barn för lättja: om det var någon som var lat så var det ju jag!

Sedan njöt jag ju av att se hur min lilla räka växte till sig och blev ett litet fetto på min mjölk.

Och det är någonstans här jag kommer åt kärnan i varför artikeln fick mig att känna mig olustig. Och orsaken följer här. För mig är jämställdhet ett eftersträvansvärt ideal och något som verkligen är viktigt: både för individerna och för samhället. Jag tycker det är jätteviktigt att föräldrar är lika mycket hemma med barnen även om det inte blev så hos oss: jag var hemma tills Nora var nio och en halv månad och Simon i ytterligare fem månader varav de sista veckorna gick till inskolning på dagis. Men när jag först läste rubriken trodde jag att statistiken byggde på hur den juridiska föräldraledigheten, det vill säga tills barnet är nio månader gammalt, fördelas. Och det gjorde mig faktiskt lite ledsen för det gav mig känslan av att det blir fel hur man än gör. Vill man helamma sitt barn till sex månaders ålder går det inte att dela föräldraledigheten rakt av. Och det här betyder också, i de flesta fall, att den ammande parten inte börjar jobba den dag barnet börjar med fast föda. Däremot går det utmärkt bra att amma sitt barn även när man jobbar heltid, när barnet väl börjat äta riktig mat. Det går till och med att vara strandad på kontinenten i åtta dagar på grund av vulkaner och fortsätta amma när man kommer hem, visade det sig. Om tutteigeln är tillräckligt ihärdig.

Vill eller kan man däremot inte helamma sitt barn är det ju fritt fram att dela precis hur man vill. I vårt fall hade det varit ekonomiskt smartare att dela på den egentliga föräldraledigheten eftersom Simon har högre lön och vi gick miste om den när han var vårdledig. Det ekonomiskt smarta väger ändå väldigt lätt med tanke på den närhet som skapades mellan far och dotter först när jag kom bort hemifrån och de fick njuta och frustreras av varandras sällskap under dagarna.

Man kan inte tvinga folk att dela om de inte vill. Men när jag hör kvinnor å ena sidan förklara att de minsann har rätt att vara hemma med sitt barn i två år för att de varit gravida och fött det, och å andra sidan beklaga sig över att de halkar efter i karriären medan mannen, som gör karriär, aldrig är hemma, då snedtänder jag. De enda de har att skylla för ojämställdhet i familjen och sin karriär-outveckling är sig själva.