Som en kommentar på mitt misshandelsinlägg i går ska jag komma med ett erkännande som jag var för trött för att få till på lilltelefonen i går.
Jag har också slagit mitt barn.
Två gånger.
Det skedde när Nora var kanske nio månader gammal och hade sex små vassa tänder som hon prövade på allt möjligt, däribland mina bröstvårtor. Bägge gångerna, med kanske en månads mellanrum, högg hon till hårt när jag ammade, och min spontana ryggmärgsreaktion var densamma som när jag blir stungen av en broms: daska till omedelbart för att få ett slut på det som gör ont.
Smällarna var inte hårda och det var inte fråga om bestraffning utan ren självbevarelsedrift. Tror jag. Båda två blev lika chockade och Simon väldigt upprörd, vilket är sunda reaktioner.
Framför allt är jag väldigt glad över att han fanns där och blev arg på mig. Dels för att Nora har en förälder till att ty sig till, dels för att det är viktigt med flera människors omdöme när man fostrar barn. Åtminstone när det gäller så viktiga frågor som misshandel. Eller kanske i detta fall snarast omild behandling.
Jag tror de flesta föräldrar någon gång rört sig i gränslandet när det gäller hur man hanterar sina barn och det är viktigt att tala om det här och dra en gräns för vad som är våld. I värsta fall kan det vara livsviktigt.
Bra, fina du!
SvaraRadera