Hus och människor

När vi flyttade till vårt hus var det många som höjde ett ögonbryn. Det var i dåligt skick, det håller jag med om, och såg bedrövligt ut. Med tid, tålamod, pengar och arbete har vi fått ihop något som inte bara liknar ett hem, utan ställvis är ett riktigt fräscht sådant. Efter att i går ha rett upp sladdhelvetet bakom tv:n, städat undan målarprojektet (ett element ska målas, kanske i kväll, men det går på max en halvtimme), hängt upp tavlorna och instrumenten ser vårt vardagsrum inte bara beboeligt utan också inbjudande ut.

Folk som kommer hem till oss reagerar på två sätt. Det finns de som genast ser potentialen och det som blivit färdigt och fint. Eller så fint något någonsin blir som bebos av tre personer, kroniskt inkapabla att plocka upp efter sig. De ser framstegen, tanken och omtanken bakom de lösningar som har blivit och möjligheterna för framtida renoveringar. Så finns det de som bara ser det ogjorda arbetet och genast konstaterar att "visst är det mysigt men jag skulle aldrig kunna ha det så här". Och som varje gång vi träffas frågar om vi blivit klara med renoveringen än.

Du kan ju försöka gissa vilken reaktion jag föredrar.

För mig har processen varit lärorik, terapeutisk, inspirerande, ofta frustrerande men väldigt sällan förlamande. Det har lärt mig hantera långsiktigare drömmar och processer och att man kan få allt man önskar sig och mer där till, men inte nödvändigtvis när och på vilket sätt man har tänkt sig. Det har lärt mig att tänka i helheter och att låta beslut mogna långsamt, för att sedan snabbt förverkligas när man äntligen har resurserna att ta tag i saken. Jag har lärt mig praktiska färdigheter som jag inte visste att jag hade kapacitet till. Jag har lärt mig budgetera, ta ansvar, sluta vela, en hel del om hushållsavdrag och skatteåterbäring och insett att jag har mer sisu än jag kunde ana. Och varje gång jag går upp till övre våningen ser jag på räcket som Simon byggde med stor skicklighet och omtanke och som jag målade och som är så snyggt. Jag ser vår bläckblå tapet som vi var rörande eniga om och som vi satte upp tillsammans med Katja vilket var bra för jag var så gravid att jag inte kom närmare väggen än trettio centimeter och därför hade lite dålig räckvidd. Varje gång jag går på tuppen ser jag vårt badrum som jag satt och planerade i timtals för att kunna maximera förvaringen och funktionerna trots sluttande tak och låg takhöjd. Fyra år senare är jag fortfarande nöjd. Fyra år senare lyser fortfarande bara en av spegelns två lampor: jag gjorde ett halvhjärtat försök att ta tag i det redan då, men har glömt bort det eftersom det visade sig vara lite knepigt och det alltid finns akutare saker att fixa.

I matsalen ser jag vår vackra, dyra tapet som jag satte upp själv. De första våderna visserligen tillsammans med en mycket kär väns splitternya kille och i samma veva lärde jag honom hur man tapetserar. Jag påminns om kära vänner som hjälpt till, stöttat och uppmuntrat, och vilka roliga kvällar och fester vi har haft också på den tiden då vi hade ett stort gapande hål i matsalstaket. Vilka festmiddagar jag har svängt ihop i vårt primitiva kök som vi ännu inte haft tid och råd att ta itu med än, men som redan är så gott som färdigplanerat i mitt huvud. Ett luftslott som bara väntar på rätt tidpunkt att materialiseras.

Våra golv är visserligen fula men det är på de golven vår dotter lärt sig gå. För övrig samma golv där hennes morfar lärde sig gå och där jag krupit som barn på besök hos farmor och farfar.

Vårt hus är precis så färdigt som vi har hunnit och orkat göra det och det duger gott. Färdigare än vi orkar med hoppas jag det aldrig blir. Det är ett för högt pris att betala.