Under min semester tänkte jag påfallande lite och gick i stället mest och kände. Men en sak som jag tänkt på är barnmisshandel och var gränsen går, och anledningen är denna:
Norisen och jag skulle handla McShit, för det har varit målarverkstad hos oss i sommar och ont om tid att laga mat. Nora ville sitta bredvid rutschkanan och jag gick med på det lite motvilligt, för precis där satt två väldigt högljudda familjer och jag ville ha matro och färre barn. Tills jag insåg att det var mammorna som skrek och gick an.
När de skulle gå var det en tvååring som trilskades lite, varpå morsan som också hade två andra barn under skolåldern vände upp barnets underarm och hårt knep henne nedanför armvecket där huden är som tunnast. Jag sade givetvis ifrån att jag sett vad hon gjorde och att det är oacceptabelt. Hon bad mig koncentrera mig på mitt eget barn, men jag kontrade med att jag inte tyst ser på när folk misshandlar sina barn och att misshandel är ett brott.
Själv är jag inte mänskligare än att jag inser att ens barn är mästare på att provocera en till vansinnets gräns och vidare ändå, men det som gjorde mig illa till mods var framför allt två saker: det utstuderade i hennes bestraffning (en snabb, relativt osynlig manöver som likväl gör jävligt ont) och hennes reaktion på min tillrättavisning. Om jag hade varit i hennes kläder hade jag nog snarare varit tacksam över att någon tar mitt barn i försvar, när man som förälder tappar fattningen så till den grad att man passerar en gräns.
För det är inte bara sparkar och slag som är misshandel, utan hit hör också luggning, nyp och annan fysisk bestraffning. Det kan hända att nyp inte räknas som våld i den här familjens värld, men desto större anledning att reagera och på det sättet visa att det inte är okej. Alla barn är våra barn. Lova att du säger ifrån när du stöter på barnmisshandel, även om det "bara" handlar om luggning, skuffar och nyp. Lova mig det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar