Den bästa dagen i mitt liv

För tre år sedan, söndagen den nionde november, på fars dag, födde jag fram ett litet barn. Inget jag gjort, varken före eller efter, kan mäta sig med det. Hon kom sex dagar före beräknat datum, men eftersom jag hela graviditeten meddelat att på fars dag blir du vräkt, för vi vill fira med dig, tyckte fröken behändig att det lät bra och lydde. Vi var på en god väns vernissager, hon råkade ha två i samma kvarter på samma dag, och skulle egentligen ha haft gäster om inte deras baby blivit sjuk. I bilen på vägen hem blev jag sur och grinig och vi var väl rätt bitchiga bägge två när vi kom hem. Jag längtade efter att få lägga mig raklång en stund och läsa ut "Luftslottet som sprängdes" men tji fick jag, för när jag skulle vila började värkarna.

Kvällen gick i plockandets tecken, jag städade ut kylen, diskade och tömde disk, tvättade och hängde tvätt. Vila var det inte tal om men röra sig gick bra. Vid elvatiden sade Barnmorskeinstitutet att vi var välkomna, vi midnatt klockade vi in. Det lustiga är att våra tio minuter före midnatt inne på BB kostade oss ett helt dygns sjukvårdsavgift. Begripligt men komiskt.

Sedan följde fyra fantastiska timmar då jag jobbade, Simon masserade, Matteuspassionen spelade i bakgrunden och barnmorskan tittade till oss. Mot slutet blev det förstås mer arbete även för barnsmorskan och två minuter före fyra föddes hon. Vår egen. Jag minns att jag såg på henne och kände igen henne, för det var ju naturligtvis dig vi väntat på. Finaste. Jag hade två tankar till under de första minuterna. Den ena handlade om att jag givetvis var tacksam över att ha fått vara med om detta, men samtidigt var jag intensivt medveten om att jag skulle älska mitt barn lika mycket om än det hade kommit från Colombia, Mars eller varifrån som helst. Ens barn är ens barn är ens barn. Den andra handlade om att hon verkade vara en robust liten typ, sin ringa storlek till trots. Hon hade ju knäckt min svanskota på vägen ut, så jag tänkte att det här är en unge som nog klarar sig.

Jag hade egentligen kanske önskat mig en pojke, eftersom vi gärna vill ha ett av varje och jag tänkte att pojkar som är äldst kanske kommer lättare undan än flickor som är äldst, på grund av könsstereotypier och samhällets och föräldrarnas medvetna eller omedvetna förväntningar. Men när hon var här blev jag överraskad över hur lycklig jag var över att få en flicka. Simon har erkänt att han hann vara besviken under bråkdelen av en sekund, tills hans hjärna hunnit ställa om och han insåg att han ju hade fått en dotter!

Att föda barn gav mig kickar som jag fortfarande njuter av. Att få ge järnet och äntligen göra annat än vänta på vår baby, att få veta hur det känns när ens barn föds och att få den mest fantastiska belöningen i världen gav mig enorma krafter. Jag valde att tro på personalen på avdelningen för nyförlösta när de sade att "det här går ju fint!", och bar deras ord med mig under den första tiden hemma. Min baby som föddes med bruksanvisning i hand och tydligt visade vad hon ville, åtminstone de första månaderna när hon bara ville äta och bytas på, sovandet skötte hon själv. När det senare kom andra viljor med i bilden, som att bli lagd och ha sällskap, var det tidvis lite svårare att förstå signalerna och vara ungen till lags, men med tiden fann vi våra rutiner och i väntan på dem hade vi ändå de första månadernas självförtroende i bagaget.

Det är underligt, men mina enda minnen från den här tiden är rosiga. Rätta mig om jag har fel, ni som var med. Visst gjorde det ont att föda barn, men samtidigt var det betydligt roligare än t.ex. en frustrerande dag på jobbet. Visst blev jag trött och frustrerad de där kvällarna jag fick dra barnvagnen runt kvarteret, varv efter varv i snöyran för att lätta på trycket och få ungjäveln att somna (och jag sticker inte under stol med att jag i studens hetta väsande kallade henne både det och fulare saker), men vad var det i jämförelse med fina stunder vid skötbordet, i badet, vid bröstet.

Tack, älskade unge, för att du gjort mig till din mamma. Lilla älskling, min fina kompis, älskade Nassen, jag hoppas vi får många roliga år tillsammans. Fortsätt vara ljuvlig.

Aftonritual

Min älskling och jag har en ny aftonritual. Det började med att vi hittade det här:

Eftersom internet är fantastiskt har det naturligtvis gett upphov till det här:

Nu går vi inte och lägger oss utan att ha sett på Saruman en liten stund. Det är det roligaste Youtubeklippet sen "Skalman skryter".

Tungt missbruk

Jag är beroende av att snusa på min bebis. Om blott ett och ett halvt dygn är bebisen tre, men jag kan inte få nog av att nosa henne i nacken, snusa på hennes sömnvarma kinder (sömn underlättar - man slipper våldsgosa) och inhalera hennes ljuvliga andedräkt. Och paja, krama, känna. Ha hennes små armar om min hals när hon är vaken.

Var det någon som sa något om att jobba så det ryker? Jaja, det hinns väl med.

Varken snut eller ond

I dag är jag varken snut eller ond. Ibland gör det hela familjen gott att ha alla hemma klockan fyra, middag på bordet klockan fem, skippa älsklingsjumpan på juniors begäran (!) och bara se Buuklubben och så sakteliga börja sängfösa alleredan vid sju. Sen ska jag jobba så det ryker.

Om onda snutar, och goda

Det händer att det blir knas med nattandet. Att vår treåring blir förpubertal och tjafsig, vilket är ganska vanligt hos barn som tidigt kan uttrycka sig. Det som grälas om är typiska treårssaker som att hon hellre vill ha dynvaret som täcke än runt dynan, fel saga och annat strunt. Trött mor blir sur och går och konstaterar att jag kommer tillbaka och läser saga när du slutar sparkas, jävlas och bete dig rövigt. Lägga utan saga är ett så nedrigt straff att det inte just tillämpas hos oss, för nattningen ska vara mysig och sagostunden är minst lika viktig för mig som för liten pest.

Men jag blir fanimig vansinnig när prins Simon, iklädd den schyssta polisens uniform, kommer in och är underhållande, tålmodig och vinner poäng. Nu är snällsnuten nere igen och den lilla pesten ligger och vrålar efter mig och saga, som var den ursprungliga planen. Men det får vara snällsnutens problem - är man bad cop så är man.

Läsare

Under festen i går var det flera personer som berättade att de läser min blogg. Det här gjorde mig mycket glad, i synnerhet som det var fråga om så fina personer. Jag ser ju ungefär hur många som går in på bloggen varje dag, men inte vilka ni är, så jag tycker det är mycket roligt när ni hör av er. Stort tack för det! Jag hålls ju här och skriver oavsett, men det är roligt med respons.

Det händer att det hisnar för mig när jag tryckt "Publicera" och texten åker iväg. Hisnar för att jag inte alls vet hur texten ska tolkas och tas emot. Men det visar sig att de texter som jag varit räddast för att publicera har fått mest respons. Inte alltid i kommentarsfältet, men via Facebook eller ansikte mot ansikte. Det är väl så att en feg blogg är en tråkig blogg.

Dålig lukt - bra fest!

I går fyllde Humpsvakar 50. Humpsvakar är teknologorkestern jag är gift med. Och svärdotter till. Och vän med. Den firades på Finlandiahuset med fin kejka, fyrverkeri och fest. Och orkesterfrackar som varit med om det mesta och luktar därefter.

Själv var jag felklädd, för jag kollade inte dresskoden och kom i balstass trots att det var mörk kostym. Min enda lilla svarta är knallturkos och mycket liten: ett snippkort sidenfodral som är sjukt snyggt men kräver att man sitter med benen i kors. Jag tror att jag trots obekväm inledning fick en bekvämare fest i min långa kjol, och Humpsvakar med entourage är inte folk som rynkar på näsan, utan välkomnar en som man är.

Min historia med orkestern är nästan lika lång som mitt förhållande till min man, och det förhållandet är lika långt som mitt vuxna liv. Nästan halva mitt liv. De där orkesterteknologerna är ena monogama rackare, så en överväldigande del av avecerna är desamma som under min studietid. Tack vare det här fick jag vara med om en underbar fest, där jag har ett alldeles eget sammanhang, inte bara genom min man. Vi har fått återuppleva gamla minnen. Och skapat nya. Och fått ett styng av dåligt samvete över att vi inte är bättre på att hålla kontakten till de gamla vännerna, som i tiderna betytt så mycket.