JENI FÖLESEDA

Nora ser fram emot min födelsedag. Word är en fantastisk uppfinning för barn som kan läsa och skriva men ännu inte har den motoriska färdigheten att rita bokstäver. En dryg månad får hon vänta, men lyckligtvis kommer en vitsippsdoftande morsdag här emellan då hon gärna får dyrka mig för allt jag är värd.

Det värker i Stockholmstanden

Det är vår och jag längtar till Stockholm. Så här års, för tre år sedan, tillbringade min ljuvliga bebis och jag en hel vecka hemma hos Katja och David i Vasastan och det var vackert och vitsipporna blommade i Hagaparken och Nora fick vifta på sina nakna, feta ben i sin vagn i vårvärmen. Jag skulle gärna åka dit igen. Problemet är att Katja inte längre bor i Vasastan utan på Frösön i Östersund, så resan blir rätt dyr oavsett om vi väljer Stockholm eller Öset. Hotell i Stockholm eller dyr resa till Östersund, ni fattar.

Och om blott ett par veckor kommer en murare till oss och ska byta ut vår gamla, fula öppna spis mot en ny, stilren lagrande dito vilket kommer att höja mysfaktorn och sänka värmekostnaderna avsevärt. Senast i oktober kommer jag att tycka att det var klokt att välja spis framom Sverigeresa, även om man kan bo ganska lyxigt i Sverige, och ganska många gånger, till priset av en spis.

Been there, done that

I dag var jag för första gången ordförande för en liten del av ett akademiskt evenemang. Vår institution, Finska, finsk-ugriska och nordiska institutionen hade forskningseftermiddag där folk presenterade sina forskningsprojekt, och jag blev ombedd att vara ordförande för ett av blocken. Det gällde två av Nordicas (d.v.s. nordiska avdelningens) projekt varav det första handlade om svenskundervisningen i finska skolor och det andra om översättning och semiotik. Semiowhatthefuck? Jag fick läsa på lite. Och jag var just så nervös att jag skarpade skitmycket och det blev bra. Inte så bra som svenskundervisningen i skolorna, som ligger betydligt närmare min egen expertis, men ändå så bra att översättarprofessorn tyckte att jag borde bli semiotiker. Jag säger fortfarande semiowhatthefuck - men är smickrad och stolt. I synnerhet som det lilla jag begrep onekligen låter intressant.

Det handlar i korthet om att översättning är tolkning. Det handlar inte bara om att tolka orden, utan också sin egen förståelse av orden. Vår tolkning av ord och andra budskap är beroende av tid, rum och ideologi vilket betyder att översättarens egen tolkning ändras ju längre hen kommer med sitt översättningsarbete. I slutet av en översättnig har man fått en ny förståelse och eventuellt en annan tolkning av källtexten, vilket gör att man måste gå tillbaka till början av sin egen översättning och se till att den stämmer överens med ens nyvunna tolkning. Det handlar också om att tecknen inte bara ligger i orden utan i de fenomen de beskriver och vilka föreställningar vi gör oss om fenomenen. Ett exempel är färgen rosa, som för några hundra år sedan var förbehållen män med makt, medan den har blivit symbolfärgen framom andra för småflickor utan makt. De som använder rosa i dag gör det av olika anledning: det kan vara fråga om kvinnor som t.ex. Softy som vill återge färgen dess maktstatus. Eller män som vill signalera att de står över trams som vilka färger som får bäras av vem. Eller av folk i allmänhet som tycker färgen är vacker och en av många färger. Eller sedan folk som fortsätter pynta sina småflickor i oskadliggörande bjäfs. Och allt av ovanstående är okej utom det sista. Nå det här blev nästan ett blogginlägg i sig.

Presentationen om projektet Svenska i toppen handlade om varför det finns finska skolor, i hela landet, där  studenterna skriver påfallande bra i svenskprovet, alltså ruotsiprovet, i studentexamen. Den viktigaste faktorn är skolans rektor, och inställningen att "I det här landet måste man kunna svenska. Så är det bara." Spännande resultat i dessa tider där klagomål om tvångssvenska läggs in i skolelevernas mun så till den grad att eleverna själva är utleda på retoriken om hur ogärna finska elever läser svenska.

Även resten av dagen var intressant, även om jag också har lärt mig en hel del om hur man inte ska presentera vetenskap.

På andra sidan staketet

är gräset alltid bättre klippt och löven alltid bättre krattade. Men de har mer snö. Det betyder att vi har en bättre tomt. Om man nu inte fetgillar snö till valborg.

Att engagera sig

Dagis hade uteäventyret i dag - ett årligt idrottsjippo som går ut på att föräldrar och barn leker utelekar tillsammans på dagis gård. I år hade föräldraföreningen kaffebord sponsrat av Subway på Mannerheimvägen: vi sålde små mackor, kaffe, te och saft till förmån för ungarna och deras verksamhet. Visserligen var det svinkallt att stå ute och kränga smörgåsar - det hade varit varmare att kuta runt med barnen - men oj vad det värmer att ha att göra med så genomtrevliga människor som föräldrarna på vårt dagis. Det är som med kör, scouter och annat, att ju mer man engagerar sig desto mer får man ut av verksamheten. Jag känner mig som en i innegänget, till det facila priset av att delta i ett möte och fixa växelkassa. Det här händer ett par, tre gånger per år, så jag kan inte påstå att det är särskilt betungande.

Jag är ingen duktighetsminister utan slarvar och fuskar där jag kan. Men jag har svårt att förstå folk som aldrig engagerar sig när det gäller barn och hobbyer. Det kan visserligen hända att det blir annat ljud i skällan om Nora börjar spela fotboll och vi plötsligt måste ägna våra liv åt att skjutsa och kränga kex, men en liten insats för dagis smakar mer än det kostar. Verkligen.

Hur gick det så här?

Varför finner jag mig själv laga mjöd med ena handen och så luktärter med den andra medan jag emellanåt ryter order till lilla hjälpredan om att hon ska hålla sig i skinnet och inte vattna hela världen. I köket. Och mitt i det hela springer en man som jag hoppas ska mura oss en ny spis i vardagsrummet.

Ändå känns tanken på att låta bli att laga mjöd mig lika främmande som tanken på att laga mjöd känns min kompis Heidi. Jag älskar helt enkelt allt som gör livet komplicerat och hemmet rent fantastiskt stökigt. Och mjöd.

Invokation (dikt av Nils Ferlin)

Gott hade vi om döda löv.
På den bestämda dagen
vi tände dessa döda löv
för gröna löv i hagen.

Där låg så mången bruten gren
från stormens vilda fuga.
Dem brände vi - för solens sken
kring äppelträd och stuga.

En hedniskr rit? vad mer! - Nyss gol
en gök från kullar höga.
Milt blänker snön som föll i fjol
ur anemonens öga.

Glatt må vi bära fång på fång
av döda löv - vi dårar,
för gröna löv, för fågelsång
och ljusa nya vårar.

Eld må vi tända - nu som förr,
vi människor, i smärta,
att sejda värme till vår dörr
och glädje till vårt hjärta.

Ur Med många kulörta lyktor, 1944

Knak och kras

Efter att inte ha tränat något alls på nästan en månad var jag på pilates i går. Mental anmärkning: jag närmar mig 35 och det finns inte en chans i helvetet att jag har råd att inte träna regelbundet. Kroppen tar storstryk av dylikt slapperi.

Min ursäkt är naturligtvis påsk och pjåsk och sjukdom. Helt legitima skäl, i synnerhet som jag tränar på Vanda Arbis som inte har nyckelkort och flexibelt inträde årets alla dagar, dygnets alla tider. Och har man vattenröv och vattkoppor är man inte välkommen i simhallen (jag ber om ursäkt för eventuella ovälkomna mentala bilder).

Men till all lycka kan jag konstatera att kroppen inte tar stryk av träningen, utan bara av att låta bli. Kanske jag till och med lyckas släpa min friska lekamen till Georgsgatans simhall något tag för ett extra pass. Heja jag!

Kisilukt

Jag tycker petunior doftar piss, men den doften är den godaste i plantskolor. Mamma har alltid rockat loss på petunior, så det är en kissdoft jag för evigt och alltid förknippar med sommar. Sen är ju doften i trädgården, när jag bär ut en korg med nyplanterade penséer i aprilkvällen, berusande även den. Fast plantskolebesök och därpåföljande planteringsorgie med treåring en syssla som skapar oändligt med städjobb, men när jag somnar kommer jag att göra det med ett lika saligt leende på läpparna som lilla hjälpredan har. På tal om kissdoft.

Vilka är oddsen?

Hur sannolikt är det att jag har gått på ukulelekonsert och uppvisning i Hawaiidans under en och samma vecka? Nå, nu i retrospekt kan man konstatera att sannolikheten är 100 %, eftersom det de facto skett, men för två veckor sedan skulle jag inte ha satsat mina sekiner på det scenariet.

Nora, Simon och jag cyklade till Fernissan där våra vänner uppträdde med sin grupp som dansar Hawaiidans och spelar Hawaiimusik. De var jättebra och hade en show som gjorde oss alla tre på gott humör. Och hur ofta får man se en av sina bästa vänner med behagen inklämda i två halvor kokosnötsskal?

Saker man blir stark av

Jag har just fått förklarat för mig att man blir hemskt stark av choko. Jag är inte så säker. Däremot är jag övertygad om att man blir hemskt stark av Carlsbergs nya öl Copenhagen. Dagismamman Heidi var här och räckte mig min första flaska. Den ser ut att bli min kesäheila detta år.

Från en dag till en annan

I går trodde jag att jag kan äta pizza och B&J ostraffat resten av mitt liv för det kommer aldrig mer att bli sommar. I dag var det plötsligt vår, about fucking time 20 april. Så det blev till att kratta lite löv, snarvla med en granne jag inte sett sedan vi gick i ide i höstas, plocka fram kuddarna till trädgårdsgungan och ruinera sig på plantagen.

Så nu växer det penséer och bellis i våra trädgårdsbaljor. Och ett par pioner som jag inte riktigt var jag vill ha dem, helst överallt. Har någon sett till Jesus på sistone? Undrar om han har lust att bryta lite pionplantor så de räcker till ett veritabelt pionhav. Annars fyller jag 35 om en och en halv månad. Och eftersom ni alla brinner av längtan efter fantastiska presenttips kan jag tala om att jag önskar mig perenner.

Solsidannovis

Nu är det första gången jag ser Solsidans säsong 2, men jag trodde aldrig jag skulle se dagen då Alex sätter sin morsa och hennes karl på plats. Heja!

Vattkoppor var en picknick

Vi var livrädda för att kopporna skulle sabba vår Teneriffaresa i februari, men hade nästan glömt bort hela epidemin när den slog till hos oss. Vid en alldeles utmärkt tidpunkt. Plötslig feber på söndag, vätskande prickar på måndag och tisdag, skorvar sedan dess. Ingen nämnvärd klåda - den som fanns botades genom att gnida in hela patienten med rå potatis (!). Och det sköna med vattkoppor är att så fort man får dem vet man var man har dem. Först hemma och sedan aldrig mer.

Och vi är friska i god tid till valborg.

Anu får till det igen

Anu Silfverberg skriver än en gång klokt om kvinnor, män och arbetsliv. Jag är för tom i huvudet för att i detta nu leverera en egen analys och kommentar, men det kanske kommer senare.

Denna veckas vård av vattkoppsbarn har vi delat så här: måndag - jag. Tisdag - Simon. Onsdat och torsdag - monni och offa. Fredag - jag. För att monni och offa inte hade tid och har hjälpt oss gudinog, och för att Simon har inbokat möte vilket jag inte har. Och nästa sjukdag, när den inträffar, är hans.

Det har varit en fin vecka på många sätt. Men nästa vecka blir det dagis, vilket också, på sitt sätt, är bra för husfriden.

Efterfrågad

När jag precis har haft en liten svacka med barnsjukdomar och allsköns virus är jag nu jävligt i ropet. Både professionellt och socialt. Det är ju såhär livet är när det är kul. Tänk hur lätt man glömmer!

När man tycker livet är trist

kan man alltid köpa biljetter till en konsert med the Ukulele orchestra of Great Britain, ge dem i post-påsk-present till till exempel sin man och sedan gå och äta sparris och dricka skumpa före konserten. Det gjorde jag och det blev hur kul som helst.

När man tycker att man behöver uppmuntran och att någon skämmer bort en är det ingen dålig idé att skämma bort någon annan i stället. Och sig själv. Mental anteckning.

Min bästa prinsessbok

Per Gustavsson skriver böcker om tuffa prinsessor. Den allra finaste av dem är När prinsessor vaknar om natten. I den boken vaknar prinsessan mitt i natten av konstiga ljud från källaren. Det är källartrollet som har vaknat och han äter prinsessor. Men då måste ju prinsessan se till att han somnar om, så det inte sker en olycka. I källaren träffar hon ett flertal medhjälpare som hon vinner över på sin sida genom att vara orädd och hygglig. Förutom att medhjälparna är festliga älskar jag den här boken för att den är den klassiska folksagan så trogen. Det sker upprepningar - dialogen när hon träffar en ny figur låter alltid likadan - och budskapet är utmärkt: om du delar med dig av vad du har till någon som behöver det bättre kommer du ändå i slutändan att ha just precis det du behöver.

Däremot tycker jag att de allra sämsta barnböckerna är de glansbildsvackra men totalt innehållslösa sagorna. Sagor som någon fått slarva ihop för att det ska finnas text till någon nuttig konstnärs bilder. Ofta är de här böckerna pekböcker. Totalt värdelöst säger jag - men å andra sidan är det ju böcker som verkligen ingen saknar om ungen skulle våldta dem bortom oigenkännlighet.

Hen

För mig är hen ett välkommet tillskott i språket. Jag ser det inte alls som ett försök att radera könen utan snarare som ett komplement i de situationer där könet saknar relevans. Till exempel meningen "Om en student är missnöjd med sitt betyg kan han eller hon vända sig till den ansvariga läraren" skulle bli smidigare om "han eller hon" ersattes med "hen". När jag gick i skola lärde vi oss att "han" i sådana här sammanhang är könsneutralt, men det säger det ju sig självt att det inte är. Dessutom är hen praktiskt i sådana fall där det rör sig om transpersoner.

I dag har Hbl satt en lite missvisande rubrik i en webbtidningsartikel som handlar om barnlitteratur som bejakar olika roller oavsett kön. Husis kallade dem hen-böcker, och ilskans vågor gick höga i kommentarsfälten och många läsare fördömde böckerna och äskade bokbål. Och då var det fråga om Pippi och annan i allra högsta grad välkänd och älskad litteratur som tillåter fler sorters barn än två. Fördömarna hade givetvis inte läst listan och kände därför inte till vilka böckerna var, vilket kanske är lite symptomatiskt.

Själv är jag lite nyfiken på genuspedagogikmotståndarnas agenda. Vad är det riktigt de är ute efter? Att tvinga flickor att bära spets och sitta still och tycka att höjdpunkten i deras hela existens är när någon tycker de är söta? Att tvinga pojkar bära svarta och blå monsterkläder och spelfotboll och aldrig gråta? Och på vilket sätt tror de att världen blir bättre till en följd av detta? Jag förstår inte varför folk känner sig hotade av att barn lär sig tolerans. Det är ju inte som så att jag tänker förbjuda folk att ha klänningar på sina döttrar och slips på sina söner om de nödvändigtvis vill. Jag vill bara att min egen dotter ska få känna att det är okej att eftersträva högre mål än att vara söt. Och jag vill lära henne att utseendet, helt på riktigt, inte har någon betydelse.

Man kan vara fin på många sätt. Och jag undrar om inte jag tycker att engagerad och lycklig för att man har hittat sin egen, rätta plats i livet är det finaste man kan vara.

Kaliber

Jag är helt fascinerad av det faktum att barn kan producera bajskorvar som är lika tjocka som barnets arm. Jag dör vid blotta tanken på att vara tvungen att upprepa bravuren. Fyfan. Och wow!

Intressant preparat

Min älskling impulsshoppade loss på apoteket på vägen hem från jobbet, oss sjuklingar till glädje. Med sig hade han ett rör med ett intressant litet preparat som heter Gelo Revoice. Det lubricerar svalget och stämbanden och gör min obefintliga röst om inte vacker så en gnutta mer befintlig.

Det smakar körsbär och det är viktigt att man suger på tabletten länge - två faktorer som inte passar så väldigt bra ihop. För körsbär och körsbär: i min värld smakar körsbär inte smörja utan gott. Och Gelo Revoice smakar smörja. Dessutom smälter tabletten ihop till en kräm som ska sväljas ner, och komsistensen är läbbig. Men faktum är att det fungerar. Och en liten blomma i form av en omtänksam medicintub efter en tråkig vabbdag är balsam för min själ.

I morgon ska jag ta igen mig på jobbet medan koppungen och hennes far kör skyttel mellan hemmet och tippen.

Sur

Jag mindes inte att jag blir så här jävla irriterad av att inte ha någon röst. Och jag visste inte att enda symptomen på vattkoppor är prickar och att hälften av barnets livserfaranhet plötsligt raderas så att hon inte själv kan dra slutsatser om vad som är och inte är hyss, utan hon måste vaktas precis hela tiden.

Helkropps- och halvsoffsmålning med rosa understreckningspenna och vidöppen frysdörr i ett par timmar efter glassräd är resultatet.

Det enda det här gnällinlägget egentligen säger är att jag är en självisk och kass morsa. Och tyst. Glöm inte tyst.

Tråkigt sammanträffande

Jag tappar nästan aldrig rösten. Utom nu, vilket sammanfaller med att Nora i morse vaknade alldeles prickig av vattkoppor. Mysiga högläsningsstunder får ersättas med dvd, och jag får ägna mig åt att sy gardiner för det hann jag inte med i helgen. Jobbet är på jobbet och erfarenheten säger mig att man inte får mycket jobbat när man vabbar, hur mycket man än försöker med film och tupplurer (yeah, right!). Ett par artiklar finns att läsa på nätet, så det kan hända att jag skärper mig om Nora mot förmodan skulle somna.

Jag hade hoppats att få vila rösten i min forskarkammare, men ödet ville annorlunda. Jag får kraxa ikapp med Alfons och Blixten-film, och tiga på jobbet i morgon i stället.

Sylvia Janni

På den tiden då jag var ett ungt och vackert stycke lammkött hängde jag med Simon på Nylands nations självständlghetsbal. Han var gulis och jag var abi och det var mycket spännande att få ta ett tjuvsteg in i studentlivet. Eftersom det här var i internets barndom hade Simon ringt in sin anmälan, och på kansliet var de mycket måna om att hans namn, Cederqvist, skulle bli rättstavat. Men när vi skulle sätta oss till bords fanns jag ingenstans. I stället skulle Simon ha någon som hette Sylvia Janni till bords. Till all lycka dök hon aldrig upp, så jag tog helt fräckt brudens plats.

I går var det Nylands nations CCCLXIX årsfest. Jag hade dragit på mig galastassen och fått professionell manikyr och hela köret och när jag dök upp på solenna akten där jag skulle motta ett halvt års forskarstipendium undrade årsfestvärdinnan om det inte var så att jag bara var där för att motta mitt stipendium. Nej sade jag, jag har nog anmält mig till årsfesten. Det var bara det att min anmälan aldrig hade mottagits. Sylvia Janni all over again.

Nå, där får jag för att jag aldrig har gjort mig ett odödligt namn på nationen. Det var studentföreningsverksamhet och framför allt kör som upptog min studietid. Men det slutade med att jag fick nys om en Antonia som var anmäld men inte var på väg på årsfesten, och så tog jag hennes plats i stället. Och satt mellan en ung hankeit och en geolog från Uppsala. Och hade alldeles lagom trevligt och smög iväg i Askungentid efter några svängomar och lite polonäs.

Lördag

Jag kunde städa men väljer att vika små origamidjur åt Norisen i stället. Sen cykeltur till bibban och musikinstitutet (samma hus) som har öppet hus. Efter det ska balstassen på - Nylands nation har årsfest och jag ska få ett halvt års forskarstipendium ur nationens fonder. Tackar ödmjukast!

Mot mig stirrar en pappersrocka med stumma fiskögon.

Tyst vår

Jag läser Silent Spring av Rachel Carson och blir mörkrädd. Den är visserligen skriven på 60-talet, så miljögifterna hon talar om är länge sedan förbjudna (till stor del tack vare boken), men i princip handlar boken om hur gifter från bland annat bekämpningsmedel hamnar i grundvattnet, hur de förenas med andra gifter och bildar helt nya föreningar vars skadeverkningar vi inte har en aning om och hur alla kemikalier som alla använder i slutänden påverkar precis alla.

Visst lärde jag mig redan i högstadiet om hur miljögifter koncentreras i organismer och att koncentrationen blir högre ju högre upp i näringskedjan vi kommer, men jag har nu inte orkat koncentrera mig på miljöfrågor på sista tiden annat än att jag försöker låta bli att konsumera vettlöst, både kemikalier och annat, och sorterar så gott jag kan.

Till all lycka vet vi i dag mer om kemikalier och deras skadeverkningar, jag menar DDT är förbjudet sedan länge, men man kan ju inte direkt påstå att kemikalierna skulle bli färre. Men hur mycket kirskål jag än har i mina rabatter kan jag inte påstå att jag någonsin skulle ha känt mig frestad att strö roundup på skiten - jag menar, det säger ju sig självt att ett ämne som dödar ogräs inte är nyttigt för annat heller, och att ämnet inte magiskt försvinner bara för att kirskålen gör det. Dessutom bor vi på blyförorenad mark, så det känns lite aningslöst att gå och göra situationen värre med vett och vilja.

Jag har turen att ha ett blod som mygg inte är särskilt förtjusta i, så det är lätt för mig att peka på och skratta åt alla veklingar som lever i ett moln av Off hela sommaren. Och visst tar även jag fram Raidburken när det är het och svettigt och svårt att sova och sen kommer de irriterande jävlarna och surrar kring mina öron, och gör mig galen genom att ta små stickprov bara för att konstatera ja visst ja, här var den här typen som smakar skit. Och så väljer de Off-Simon, som får bett stora som bölder och följaktligen ser ut att ha akne, blöjexem och svinkoppor över hela kroppen. Men att tro att man skulle kunna utrota hela myggpopulationen, som man naivt trodde i USA efter andra världskriget, utan att det får konsekvenser för hela ekosystem och dessutom förgiftar precis hela näringskedjan inklusive homo sapiens, är ju bara för dumt. Fast det säger jag i en värld där man genom försök och misstag vet att det är dumt att sprida gifter. Och försöker hitta på bättre gifter, som bara ska ta kål på en viss art. Och gång på gång misslyckas.

Ack, efter Silent spring tänker jag ta en feelgoodroman. Synd bara att feelgoodgenren oftas bara lämnar mig så ruskigt otillfredsställd.

Beklämmande webbläsning

Att läsa meteorologiska institutets femdygnsprognos är nästan lika beklämmande som att läsa sannfinländarnas skitvitsiga bloggar om armbindlar för invandrare och finlandssvenskar. Jag menar, sannfinländarna vet man ju var man har, men jag hade väntat mig bättre väder.

Sju grader och sol på söndag, men både före och efter väntar 4 grader och regn.

Vårtecken

Två kvällar i rad har jag kört skräp till tippen. En oslagbar vårritual som gör mig lätt om hjärtat. I dag var det resterna av kadavret som var vår vedugn i källaren, ett komplement till salig oljepannan, som hamnade i metallåtervinningen.

I väntan på mer romantiskt vårpyssel, som luktärter och pion, ser jag till att få verkligt skit under naglarna.

Jag är ljuvlig

Mamma, titta hitåt! Lydig mamma tittar. Blå blick rakt i ögonen: Du är ljuvlig.

Tack älskade unge. Det där satt bra.

Jag ser ljuset!

Jonatan och alla andra som läser här: Jag ser ljuset! Och gräset. Det trodde jag inte var möjligt - ännu i går tyckte jag vi hade drivor höga som hus. Visserligen är sandlådan fortfarande en driva och komposten insnöad, men jag ser framsteg.

Allt du önskar kan du få

Det är inte lätt att ha en vilja. Treåringen vill, och vill ha, så mycket att det är omöjligt att tillfredsställa alla hennes önskemål. Förstås. Det är inte meningen att man ska få allt man pekar på. Men redan i somras fick hon en nyttig lektion i att om man säger vad man önskar sig finns det en möjlighet att det finns någon som vill ge en det. Förr eller senare. I julas dämpades frustrationen över att vi bara julhandlade till alla andra med att hon fick skriva en egen önskelista, och efter jul gick vi igenom vad hon hade önskat sig, och av allt vi mindes att fanns på listan (för själva listan hade ju åkt iväg till julgubben) hade hon fått allt. Skidorna, Blixten McQueen-blusen, filmen om Gruffalon och en massa annat fint. Och Blixten-bilarna som julgubben hade missat fick hon ändå, av en händelse, lite senare.

För ett par veckor sedan var vi i en bokhandel för att köpa påskpysselmaterial. Vi hade redan ruinerat oss när Nora såg en pysselbok med dockskåpsliknande husinteriörer och klistermärken i form av möbler, djur och människor att klistra i. Hon ville ha den och jag sade nej. I förrgår var vi hos mamma och pappa och ett par släktingar anlände. Med sig hade de en present till Nora: just precis den pysselbok hon längtat efter. Vilket de inte hade en aning om, de bara råkade gissa precis rätt.

Allt du önskar kan du få. Det är inte lika med allt du önskar ska du få, men nästan bättre.

Ack om jag vågade tro på det själv.

Nu vet jag varför vädertjejen såg så glad ut.

Hon ljög, ju. Lovade busväder och här skiner solen och det takdroppar och det är hur fint påskväder som helst. Haha!

Grannsämja

Årets hedersknyffelplakett går till Auli som bor tvärsöver vägen. Simon var på jobbet och jag för svag för att handla, så jag ringde och frågade om hon kan lämna blåbärssoppa, surmjölk och gul jaffa på vår trappa. Det kunde hon. Nackdelen med att bo lite avsides från allt vad släkt och vänner heter är att folk inte kan assistera på kort varsel när det kniper. Fördelen är att man hittar nya änglar.

Diskrepans

Jag har konstaterat det förr och konstaterar det igen: barns energinivå brukar vara invers till föräldrarnas. Boten skulle vara att jag nu sätter igång med storstädning, veckohandlande och allsköns schottis för att lite dämpa ungens förstörelselusta, men med magsjukan som ett blott ett dygn gammalt minne är det tyvärr omöjligt. Än en gång längtar jag efter pausläge, men det har Norisen inte hört talas om.

Sorgebud med glättig min

Tv-nytt avslutar sin sändning med att nyhetsuppläsaren med ett bländande leende lovar snöyra, skitväder och dåligt väglag. Det är lite som att flina på en begravning.

Knipa

En kvart över fyra på morgonen går jag upp för jag bara måste få veta vad det var för en fågel jag såg i ån. Och det var en knipa. Det var väl det jag visste. Nästan.

Edit: och blott en liten stund senare lägger jag mig magsjuk, komplett med vattenröv och allt. Nu väntar jag på sällskap av familjen.

If you can't beat them: join them!

Eftersom jag är lite frustrerad med snön och kylan men kvällen ändå var solig och vacker beslöt jag mig för att ta junior med mig på en liten ankmatningspromenad. Så vi packade vagnen med termos och brödkanter och gick ner till Kervo ås strand, närmare bestämt det stycke som ligger mittemot Heureka. Där är vackert, ska ni veta, och vi såg gräsänder och ett herrskap knipor eller ejdrar eller vad det var. Har lovat Nora att ta reda på - hon är naturnörd, det är uppenbarligen inte jag.

Efter uträttat värv slog vi oss ner på en filt med var sin glögg. Nu har vi tagit kål på den sista trötta rest som skräpade i skafferiet. Solen gick ner i väst och påskmånen gick upp i öst och kvällen var så vacker som en vinterkväll kan bli.

Innan ni nu tror att det hela gick helt idylliskt till kan jag erkänna att det nog tjafsades en hel del, men framför allt var det trevligt. Och till och med lite idylliskt, där nedanför Cinderellasimulatorn (Hotelli Vantaa).

Twitter

Jag trodde jag hade konto på Twitter men tydligen inte. Så jag skaffade ett. Jag vet inte hur jag ska använda det och tycker det är världens flaxigaste medium och undrar om det alls funkar utan smarttelefon, men nu har jag givit fan lillfingret och tittar avvaktande på resten av handen och undrar vad som ska hända med den.

Kan någon ge mig tips på vad jag ska twittra om och vem jag ska följa?

Baksmälla

Folk kallar vintervädret för baksmälla. Men förutsätter inte baksmällan att det redan ska ha varit vår? Jag har varit med om en vårdag som räknas i år, och den var för en och en halv vecka sedan, fredagen den 23 mars. Och en vårdag gör ingen vår.

Så min tolkning, och den är givetvis den korrekta tolkningen vad annars, är att vintern fortsätter. Och kollar man på meteorologiska institutets webbplats instämmer de i min tolkning. Vi får vänta till åtminstone nästa vecka. Och när det vänder hoppas jag det vänder för gott.

Om jag aldrig mer i mitt liv får se snö kommer det att vara för tidigt.

När det snöar i april

är det skönt att snöa in med Den afrikanske Farm. Den är skriven av Karen Blixen på den tiden då man fortfarande skrev danska substantiv med stor bokstav och å som aa.

Boken beskriver avspänt kolonialt en tid då det var helt okej att vara kolonial. Och Blixen har respekt för "sina" kikuyuer: på samma gång som hon talar om hur obegripliga de är för henne undrar hon på vilket sett hon är obegriplig för dem. Hennes sätt att måla i ord påminner om hennes porträtt - eller så är det bara det att jag ser dem för mina ögon när jag läser hennes bok.

När hon beskriver hur hon lär upp den spinkige, sjuklige herdepojken Kamante till att bli den skickligaste kocken i hela kolonin är det en njutning för alla sinnen och samtidigt rätt festligt. Nä usch, usch - ut i den ljusa vinterkvällen för att köpa rågbröd, sedan ner bland bolstren och iväg till kaffeplantagen i Kenya. Och därifrån till Fjäderholmarna.

Lyxsvit

Jag drömde att jag var på bloggkryssning och alla andra delade hytt med varandra men jag fick av någon anledning en lyxsvit. Kanske för att ingen ville dela hytt med mig. Men lyxigt var det och mycket vackert. Det var kanske därför det kändes så in i märgen orättvis att vakna före sex i morse till en värld som var snöig och ren. Vilket suger hästballe om det är april och man är svältfödd på barmark, sol och värme.

Underlig avföring

I år kom haren inte bara med ägg. I Dalsviks allaktivitetshus postlåda hade han gömt saftburkar och en whiskyslatt. Sådan omtanke värmer. I lekparken fanns en burk med ostbågar och hos grannarna ett pappägg med gula körsbärstomater. Men på flera ställen fanns också ägg. Mängder med ägg.

Om en stund ska jag gotta mig med bouillabaisselunch och påskägg.

Ni vet vissa måndagar

då man vaknar utvilad och full av energi, studsar upp ur sängen, smittar familjen med sitt kvittrande humör och landar på jobbet tidigt och inspirerad. I dag är inte en sådan måndag.

Glad påsk!

Leve flexibiliteten! Mina systrar är bortresta över påsk så vi firar i dag i stället, tillsammans med mammas födelsedag. Jag har dessutom goda skäl att anta att påskharen har varit på besök - och Källstrandsharen är inte som andra harar, ska ni veta. Nej, den rimmar och mycket av verserna handlar om att värpa så att aktern svider bakom grannens lider och annan rätt anal (ovarial? fast vår hare är en han) humor. Verserna leder från en punkt till en annan, runtom i hela Källstrand och ibland över isen till andra sidan sjön om det är en sådan påsk. Och överallt finns det ägg. Jakten blir ett veritabelt träningspass. Ibland är vi till och med tvungna att knacka på hos grannar och andra bekanta för att få nycklar till deras lider, eller komma åt vad som finns inne i deras öppna spisar och golvur.

Det är vad jag har att se fram emot i dag. Samt ett och annat memmaskämt.

Och stilla veckan blir stilla, med blott en familjemiddag på påskafton och i övrigt några lediga dagar att spendera enligt eget förgottfinnande. Helst skulle jag ju åka till landet, men eftersom vi bor på en holme i en vik med packad issörja kommer vi nästan aldrig ut före valborg.