Jag tror ödet har missförstått mig

Jag vill gärna ha en södernresa, ett presentkort till något lyxigt spa eller bara några fina blusar, men inte mer regn. Bönhörelsen var av allt att döma ordagrann: jag slapp vakna till regn. Men vid hämtdags på dagis var det dags igen.

Bönhörd

Ser man på.

Måndag

Det har regnat varje måndag sedan början av september. Jag vet, för jag går på jumpa i ösregn varje gång. I morse vaknade jag av himlarna öppnade sig och vräkte ner kaskader av vatten på vårt plåttak. Mitt undermedvetna drog slutsatsen att det är måndag och det var det ju.

Å ena sidan är jag tacksam över det makalösa veckoslutsväder vi har begåvats med. Men å andra sidan undrar jag stillsamt och småsur om finhelgerna alltid måste komma med baksmälla. Jag har lust att sluta med ett argt vittu men hejdar mig och går och lägger mig i stället. Och hoppas att få vakna till  tystnad i morgon.

Vet ni vad jag håller i handen?

Jo tillståndet att låta borra 130 meter ner i urberget för att mjölka det på värme. Trots att de inte är här med sina borrar förrän tidigast i morgon. Jag hör ett öronbedövande rassel av vuxenpoäng som trillar in.

Världens godaste doft

Vi var på landet i helgen och tömde, släckte och låste. Nu dräller våra bastuhanddukar omkring härhemma, för jag kan inte bestämma mig för vad jag ska göra med dem. Den självklara tanken är att de ska tvättas, torkas och packas ner i den där kassen med grejer man ska komma ihåg att ta med sig till landet första gången man åker ut. Ändå drar jag mig: de doftar ren bastu, sol och kvast. Jag kommer på mig själv med att gå omkring och nosa på dem, för jag hann inte alls bli färdig med sommaren i år.

Simons blårandiga och min gulrandiga fick vi i bröllopsgåva. Varje morgon omfamnar den mig när jag tagit mitt morgondopp, och om kvällarna omfamnar den mig igen, när jag lögat kropp och själ i världens skönaste bastu. Med sol rakt in genom fönstret precis den tid på dygnet då vi brukar bada.

På den vackraste platsen på jorden. Som tar emot mig år efter år.

Nora är inte döpt utan vi hade en annan fest för henne, mitt i den kalla vinter, i midnatts mörka tid. Men det egentliga dopet ägde rum senare: jag blev totalt golvad av den känsla av vördnad som utan förvarning slog mig, hårt, när jag första gången bar i land henne på Fårholmen utanför Emsalö, när hon var ett halvt år gammal. Det är ju där jag har min kyrka. Det är där släkten följa släktens gång. Det gläder mig att hon har hittat sin självklara plats där bland kusiner, blåbärsris, pissmyror och nattsudd.

Om sju månader är vi där igen. Tills dess får jag sniffa handduk.

Aids aids

När Nora vill se Ice Age ber hon att få se aids aids. Det första med finskt uttal, det andra med svenskt. Jag har förbjudit Simon att lära henne rätt.

Jag tror det är dags nu

Jag har en burk med pepparkakor på en hylla i köket. De är hembakta, ifjol. Om blott två månader är det säsong att baka nya. Det är säkert okay att låta Johanna ta hand om dem nu.

Johanna är en grön kompost som står vid vår husknut. Hon äter allt utan att knorra. Det är hon som ibland brukar kommentera mina blogginlägg.