Ålderstecken

Jag känner av mina gluteus maximus. Stora sätesmusklerna. Eller röven, om ni hellre vill. Jag har aldrig varit vältränad men alltid vardagsrörlig, och som ett resultat av att i ungdomen ha varit skolcyklare, hundägare och scout har jag hela mitt liv haft buns of steel. De gånger jag har förirrat mig in på gym eller ut i skidspråret har jag kunnat mörda magmusklerna, innanlåret och bröstmusklerna, men stjärten har mått som en prinsessa. Och det är väl tur, för det är sittmusklerna man behöver när man forskar.

Denna höst har jag för första gången i mitt liv tränat regelbundet, minst tre gånger i veckan. Och i går gav leende döden, tant piggelin som leder min slaktarjumpa, mig en omgång jag sent ska glömma. Och i natt har jag ju tänkt dansa och gå i högklackat. Men jag tror att alkohol är ett tillåtet dopningsmedel i sådana här sammanhang.

Knarkarbelysning

Jag har en beställning på knarkarbelysning till badrummet. Vi var tvungna att kissa publikt i Dickursby i dag och Nora blev så förtjust i att lampor kan lysa i hennes favoritfärg att hon håller på att tjata hål i huvudet på mig om att vi borde ha likadana blåljus på vår tupp.

Efter att ha fredagshandlat med barn skulle jag själv hellre ta knarket.

Dimma

Jag läste en text om dimma häromdagen. Där beskrevs dimman som ett skyddande täcke som gör att vi slipper se alltför långt och hjälper oss leva i nuet. I dag är en sådan dag. Insvept i min dimkokong behöver jag inte tänka längre än ögat kan nå. Och här är världen ganska vacker.

Profeten Muhammed

Nu tycker jag inte att Muhammed ska gå friare än andra heliga, och jag går själv ganska hårt åt de heliga här på bloggen och annanstans. Men är det inte lite stolleprov att publicera karikatyrer på honom till höger och vänster? Lite att tigga om stryk. Det är varken särskilt nytänkande eller originellt längre och sällan är nu de där karikatyrerna så där jätteroliga. Åtminstone inte de jag har sett.

Så när jag nu hör i nyheterna att en Muhammedkarikerande tidningsredaktion i Frankrike utsatts för mordbrand undrar jag om inte försäkringsbolagen har en klausul någonstans om att försäkringar inte täcker "olyckor" som drabbar tidningar som häcklar Profeten. De har ju klausuler för det mesta så jag tycker "irritera muslimer" är en typisk punkt som säkert är finstilt.

Tvärsäker

Jag blir ofta road över hur tvärsäker jag verkar i mina blogginlägg. Det låter som om jag är vägen, sanningen och livet. I verkligheten är det kanske inte riktigt så.

Fast å andra sidan, om jag har en blogg och tycker mig ha en massa åsikter som platsar där är det väl falsk blygsamhet att försöka mumla i skägget och lägga in en massa förmildrande tveksamhetsord.

Väl?

Hellsing vet hur det är

På tal om föregående inlägg vill jag citera min husgud Lennart Hellsing:
"All pedagogisk konst är dålig konst och all god konst är pedagogisk."

Jag tycker detsamma gäller leksaker.

Om gåvor till ens barn

Om en vecka blir treåringen tre på riktigt och det vankas kalas. Hon ska få ett kök av oss. Mat av trä har hon redan, kakor, ägg och övrig frukost, och ett halvdussin espressokoppar med tillhörande fat och några snapsglas till.

Jag gillar präktiga leksaker som manar till fantasilekar och tycker att man inte kan ha för mycket lego, trätågbana, böcker, skivor, pussel och sällskapsspel. Nu tycker ju inte alla som vi, utan menar att en liten blivande Springsteen absolut behöver en batteridriven elgitarr i plast, för att inte tala om hur synd det är om en unge som fått växa upp utan ett blinkande och kvittrande babygym, pedagogiska center som lär barnen djurens läten (i elektroniskt förvrängd variant) och en miniatyrglassbil med autentisk trudelutt.

Det är svårt att styra folks välvilja och diktera vilka leksaker som får komma över tröskeln. Vi gjorde så här: när Nora föddes talade vi tydligt om för våra vänner att leksaker som för elektroniska ljud inte är förbjudna, men att vi kommer att plocka ut batterierna. Folk tog oss på allvar. Faktum är att Nora mest har fått riktigt roliga grejer. När hon fyllde två fick hon en gunga som är som en hängmatta för en eller två personer som hänger i hennes rum. Dessutom har hon spel, skivor, bra film, en miljon böcker, en miljon mjukisdjur som hon vårdar ömt förutom lego och tågbana som är i daglig användning. Om jag har tid att låta henne välja vad vi ska göra vill hon måla med vattenfärg, leka med modellera eller gå till bibban.

Den enda gången jag har fallit till föga för plastigt skräp är snurran hon fick löfte om för att följa med mig på cirkus. Den överlevde inte tågresan hem, för klåfingerkajsa pillade raskt loss tre av fyra led-lampor. Men när jag gick upp för att se till henne sov hon med snurran i hand, fortfarande snurrande med den sista lampan som fanns kvar. Det låg en min av salighet över hennes lilla ansikte.