Stockholm med ungt sällskap

Nora och jag åkte till Stockholm på tumis i torsdags. Med båt.

Nora har inte åkt Sverigebåt sedan hon kan minnas och har hört om kompisars äventyr. Så jag tyckte att vi skulle ta oss dit över självständighetshelgen hela familjen. Det tyckte inte Simon, lägligt nog när båtresan redan var utlovad, så jag fick tackla femåring på Silja Line alldeles ensam. Det gör jag inte igen. Däremot hade vi alldeles utmärkt trevligt sällskap på resan: Katja och hennes lille pojk. Vi besökte Junibacken som ju är alldeles utmärkt trevligt, och Vasamuseet som Nora hade höga förväntningar på redan innan eftersom jag hade med mig Sagan om Vasa från mitt senaste Stockholmsbesök i september. Museet hade bra barnguider och är ju ett museum där man får klättra och peta på en del saker, så de levde upp till Noras förväntningar. En bra sak med Stockholm är att de har jättebra mat till ganska överkomliga priser på museerna - något Finland definitivt kunde ta efter. De flesta barnvänliga ställen här i landet är makalöst vuxenovänliga, men Junibackens krog hade gott hemlagat mos till köttbullarna, en massa olika sorters te och en fantastisk utsikt över Djurgårdsviken (heter den så?).

Sedan är ju Nora universums långsammaste barn, så att få oss iväg om morgnarna (om det inte finns ett dagis med väntande frukost att ta sitt halvklädda barn till) tar minst tre timmar.  Och vårt unga ressällskap protesterar mot världens (inbillade) orättvisor genom att lägga sig på golvet och skrika. Och Nora vill helst bli buren när vi går på stan. Vilket är jävligt osannolikt att hon blir. Så det har varit en del friktion, svett och utbrott.

I morse hittade jag mitt första gråa hår och blev inte ett dugg överraskad. Stadssemester med vinterklädda småbarn är fan så långt ifrån semester man kan komma. Jag behöver semester.