I kväll när jag var ute och rastade Tengil såg jag en ägarlös schäfer. Eftersom jag tidigare hyst en bortsprungen schäfer letade jag rätt på den och det visade sig vara samma hund som jag råkade i augusti sedan den flytt undan familjevåld. Det kändes lite ruggigt att ta hem den eftersom dens mattes sambo var obehaglig och våldsam. Men jag behövde aldrig ringa på, för på trappan till huset stod matte i badkappa och väntade på polisen. Som skulle komma och hämta karln hennes som slagit sönder lägenheten och kört ut henne.
Hon mindes mig från augusti, jag har råkat henne en gång till på hundpromenad, och jag frågade om det var samma man som bråkade. Jag gav henne en kram, frågade om hon ville komma hem till oss eller åtminstone låna mina vantar och min mössa, och önskade henne en riktigt fridfull jul. Och bad henne en gång för alla göra sig av med svinet. Jag sade att hon är välkommen till oss nästa gång han bråkar (för det kommer han att göra om hon inte dumpar kräket) eller om hon behöver sällskap. Och mer än så kan jag inte göra.
Bara i går bråkade jag med en rasistisk idiot på Facebook som konsekvent använde "islamist" som synonym till muslim, och som påstod att de står för merparten av våldsbrotten i det här landet. Hur kommer det då att Finland, med vår restriktiva invandringspolitik, toppar familjevåldsstatistiken i Europa?
Nu blandar jag ihop två blogginlägg: det om hunden som blir symbol för familjevåldet i min närmiljö och det om rasister som misstolkar statistik för sina främlingsfientliga syften. Men vad i hela helvete är det för fel på folk?
Å, du är en god medmänniska. Stackars hundägargranne.
SvaraRaderaSjälv håller jag på och sms-peppar en kollega som tycker att det är "ett fall framåt" att hennes sambo sticker ifrån en treåring och en tioåring i en bil utanför K-rauta, medan hon själv är inne och letar efter den enas vantar. "Fallet framåt" innebär för henne att han sen ringde och skrek och härjade att de fan skulle komma och hämta honom vid t-banan. För han var inte full. Dagen innan hände nämligen nåt liknande, men då söp han dessutom ner sig.
Tidigare har jag jamsat med och sagt att "ja, vad bra att han bara var knäpp, inte knäpp OCH full". Men idag sa jag att "Vet du, det är bara för att ni har en sån oerhört låg lägstanivå som du tycker att det där är ett acceptabelt beteende, fattar du inte att barnen blev jätterädda?"
Det har hänt massvis med mig den här hösten. Heja mig!
Och heja dig, som vågar låta bli att blunda.
Heja dig, Anka! Och tack för heja. Det är så mycket som är åt helvete - man måste vara den medmänniska man själv önskar sig. Nåt annat duger inte.
Radera