Det är muschan som gör det

Det ligger något i Simons konstaterande att hunden vår ser ut som en mopp. Och att mopp inte är estetiskt önskvärt. Häromdagen gjorde hon en annan klassiker och ställde sig som farbror Melker med halva kroppen på bryggan och den andra halvan i sin älskade båt och föll naturligtvis i, och hund som hon är badar hon alltid med kläderna på. När jag dragit upp henne såg hon inte alls ut som en kaxig och rufsig liten schnauzer (okej då, snarare ofarlig leksakshund), utan som en dränkt råtta. Eller en grådaskig mopp. Till och med Nora tyckte hon var ful.

Men visst, ens egen hund är alltid fin, vare sig hon har muscha eller råttskägg.

Litteraturnörden rodnar av stolthet

Vi håller på med Trollkarlen från Oz som högläsning och lilla älsklingen har fått för sig att Dorothy heter Doris Lessing. Så fel men så rätt.

Sendrag och sisalmatta

Jag ville högläsa Trollkarlen från Oz i hängmattan, Nora ville behandla mig som någon jävla piga. Så det blev tystläsning av bok om människans evolution i stället. Sedan blev vi snällare: Nora genom att med trevlig röst be om rimliga saker och jag genom att bli medgörlig, så jag gungade henne i hängmattan tills jag fick sendrag i ljumsken och nu ligger jag på sisalmattan på verandagolvet och läser. När mor mår bra mår alla bra, intalar jag mig. Åtminstone mår mor bra.

Resten har lämnat holmen för dagen, så här är bara Dorothy, Toto och jag.

Tengils första hyss

I dag har valpen vår varit så flegmatisk att jag ett tag trodde något var fel. Vi har haft mycket varmt i dag och det var väl bara det, i kombination med att man är tre månader gammal och behöver mycket sömn. När den värsta värmen lagt sig och det blev svalare igen hörde jag uppifrån huset min mamma läxa upp henne med skratt i rösten.

I morse planterade jag tomatplantor i plastsäckar med hönsgödslad mylla. I kvälls hittade mamma Tengil, med läpparna putande som på en gammal snusare, grävande upp hönsgödsel ur säckarna. Jag fick ta fröken skitoskägg och tvätta henne i havet. Jag vet inte om hundar har något analt stadium, men vår hund har en rätt fekal läggning.

Häströv

Jag var på mitt livs första ridlektion i går. Det var fantastiskt roligt! Först var jag en smula irriterad över att de tagit så många nybörjare på samma lektion att jag inte fick någon hjälp med sånt som att dra åt sadelgjorden och andra tekniska grejer, för att inte tala om att komma upp i sadeln. Jag fick bara rådet att dra åt sadeln så hårt det går - jag klarade ett pinnhål per rem och det gjorde hästen frustig och ilsken så jag beslöt att inte pusha det utan hävde mig i stället upp i sadeln utan hjälp. Fick mickla lite med stigbygeln för att det skulle lyckas och först sänka den för att jag skulle räckas upp till den, sedan höja den igen för att mina taxben skulle nå ner till dem. När jag väl klarat mig så långt utan hjälp var jag dels stolt, dels lite skraj för underlaget jag satt på var ingalunda stadigt, och dessutom en liten smula orolig över att jag ändå inte lyckats spänna sadeln hårt nog och skulle rutscha ner och plötsligt hänga under buken på djuret. Allt var obefogat utom stoltheten, och sedan var det dags att skritta runt på planen. Jag tror jag var den största nybörjaren av alla eftersom jag inte suttit till häst på nära nog tjugo år och aldrig manövrerat den själv, men de små barnen som hunnit med en lektion eller två hjälpte mig gärna och gav mig goda råd.

Att rida är lite som att fostra barn och hundar eller att undervisa, oavsett ålder. Det gäller att göra klart för sig vad man vill och sedan på ett mer eller mindre kreativt sätt lyckas förmedla vad man vill samtidigt som man är uppmärksam på vad den andra parten vill. Ridläraren och de andra eleverna gav mig goda råd, hästen kommunicerade vad hon gillade och inte gillade (t.ex. spänd sadelgjord, då!), och satt jag småpratande på hästen och försökte att inte göra alltför stor skada med mina bristande kunskaper. Stoltheten när jag lyckades göra en perfekt volt på första försöket, och i slutet av ridlektionen parkera min nya kompis mitt emellan två andra ekipage, fick mig att växa ett par centimeter.

Det var roligt att sela av, lyfta av den svettiga sadeln, tvätta betslet och hänga alltihop på sin plats. I dag har jag samma sorts träningsvärk i ljumskarna som jag har efter att ha skidat flata. Inte mer än en aning.

I slutänden tycker jag det var bra att de inte hade tid att hjälpa mig särskilt mycket utan jag fick klara mig själv. För det gjorde jag ju. Stort tack framför allt till de små tjejerna som visste hur man selar av och i vilken ordning man ska lossa på vilka remmar. Jag är rädd för att de tre födelsedagslektioner jag har kvar kommer att bli fler - det här är roligt, ju!

It på landet

Vi har aldrig haft tv på landet och kommer inte att skaffa det heller. Däremot gör datorerna och smarttelefonerna sitt intåg, på gott och på ont. Det bästa är Spotify och Arenan. Jag diskar i sällskap av sommarpratare närhelst det passar mig, oavsett om klockan är sommarprat eller inte. I går diskade jag till Stina Ekblad, i dag lagade jag lunch till Tarja Halonen som jag missade förra veckan.

På Spotify spelade jag sist barnvisor av Gullan Bornemark: dem vi själv spelad sönder när jag var barn. Texterna är stundtals jättekul och stundtals lite larviga men kompositionerna är fenomenala. Men nu ska jag stänga köksdatorn och äta lunch i solen.

Måndag i en gummijolle

Familjens damer har åkt gummijolle. Skäggiga damen somnade direkt av vågskvalpet, junior, som impulsklippts med ny kort sommarfrilla fick öva sig i att ro och jag njöt av att få guppa omkring och vara helt improduktiv.