Den första arbetsveckan blev överraskande tung, trots att jag bara hade mig själv att passa. Trettondagen var tung, ledsna tankar kom ifatt mig. Det är inte farligt, mera som att jag äntligen känner att jag står på så fast mark att jag kan vända mig om och se på åren som varit. Bråkdelar av känslor från då kommer till ytan och jag kan se på dem och konstatera att det inte är så konstigt att det känts tungt. Men jag kan också konstatera att jag mår alldeles annorlunda nu. Mycket bättre. Bättre än jag riktigt kommit ihåg att man kan må.
Veckan har också varit befriande asocial. Dels för att Nora tappade min mobiltelefon i toaletten så jag har inte kunnat ringa någon, dels för att jag har prioriterat vila och motion efter (och ibland före) jobbet. Om jag inte fått spontanbesök av en vän i dag som tittade in på en kopp kaffe hade jag inte träffat någon från att jag gick från jobbet i går. I morgon har jag inga andra planer än att min älskade unge kommer hem. Och för att vara jag är det här ganska sällsynt. Jag har alls inget emot det. Ett nyårslöfte är att se mer på teve - de flesta brukar vilja göra tvärtom.
En definitiv guldkant är att det finns en speciell person i mitt liv - en person som överraskande visade mig att man kan bli kär som en tonåring när som helst i livet. Han bor i en annan stad (ett annat land om vi ska vara noga) så vi ses inte så ofta, men det är helt okej med tanke på att jag har lite igenkommande kvar att sysselsätta mig med. Jag reder mig ensam, men tycker mycket om att vara två.
<3
SvaraRadera