I dag var jag tvungen att stanna hemma med hostig och trött unge. Hon var ändå frisk nog att ta tåget till Yle för att äta lunch med sin hednamor, så det gjorde vi. Jag möttes av glada leenden från både vaktmästare och caf'epersonal - jag har själv jobbat i huset i nio år även om det var drygt tre år sedan jag slutade, så det var idel bekanta ansikten. I caféet träffade jag Sirkka, som i alla år hållit mig mätt och nöjd och serverat lunch, gröt, te och mackor vid underliga tider på dygnet. Sirkka som talar utmärkt svenska, som alltid har tid att utbyta några ord och som är en person jag faktiskt hoppades på att få träffa i dag.
Hon berättade att det var hennes nästsista dag på jobbet innan hon går i pension. Och hon sade att hon var så glad att jag tittade in just i dag, så att hon fick träffa mig och Nora, som hon bara sett som en enorm puckel på min mage. Och det gjorde mig så väldigt glad, för hon är en person som gjorde min arbetsdag gladare, flera gånger per dag. Tack för allt, Sirkka! Inte minst för de vänliga orden.
Jag tänker på det där ibland - alla dessa vaktmästare, städare, kökspersonal och för den delen diverse kollegor som man talat med i många år och tyckt om, men ändå inte haft så personlig kontakt med att man skulle ha deras nummer och höra av sig när de slutat / bytt jobb / gått i pension... Så roligt för både dig&Sirkka att du kom dit just då! :-)
SvaraRaderaFör att inte tala om bibliotekspersonal! Fast vi har ju i och för sig haft lite mer med varandra att göra. Men Isuf på stadsbibban är en person som också berör. För att inte tala om Maria i skolbibban i tiderna.
Radera