Hur man fostrar en läsande unge

Oroad av larmrapporter om hur det står till med ungdomars läsförmåga känner jag mig manad att skriva ett inlägg om hur man kan jobba med att väcka läsintresset hos barn och ungdomar. Jag avskyr själv pekpinnar och självgoda inlägg, men mot bakgrund av att jag själv älskar att läsa och har lyckats fostra en bokmal måste jag ha gjort något rätt. Och här är vad jag gjorde: 

• Börja läsa så fort som möjligt. I vårt fall blev det vid cirka två månaders ålder, det vill säga så fort hon kunde hålla huvudet stadigt nog för att jag skulle kunna balansera bok och barn och hon själv se på bilderna. En tvåmånaders kan inte visa någon tjoande entusiasm över böckerna, men när hon började krypa och kom dragandes med böcker som hon uppfordrande stack i händerna på mig fick jag kvitto på att även hon tycker att böcker är kul. Intrycket förstärktes när favoritnöjet länge var att riva ut böckerna ur familjens många bokhyllor och hon även inventerade bokhyllorna hos alla vi besökte. Få inte panik om ni missade tvåmånadersbåten – det är aldrig för sent att börja, oavsett om ungen nu hunnit bli fyra eller tolv.

• Potta + böcker = kul potträning, många lässtunder per dag och i vårt fall ett produktivt resultat.

• Ha böcker hemma och läs själv. Det är viktigt att läsa på papper eftersom det synliggör att det handlar om läsning och inte netflix eller spel. Ungarna ser att vuxna läser och blir nyfikna på vad det handlar om. Om du själv har svårt att läsa funkar ljudböcker precis lika bra, så länge du inte använder hörlurar. Det kan vara bra att sålla de värsta blodigheterna. Min lilling älskade En man som heter Ove – fast jag fick ett sjå att lyssna på förhand så jag kunde skippa alla de kapitel där han försöker ta livet av sig. De är rätt många. Givetvis kan man med fördel lyssna på ljudböcker för barn också. Och givetvis kan barnen lyssna på ljudböcker själva. Men det är mycket osannolikt att du lyckas fostra läsande barn om du inte själv föregår med gott exempel.

• Gör högläsningen så social som möjligt. På landet kom släkten springande när de hörde att det var högläsningsdags och tillsammans skrattade vi oss igenom Karlsson på taket flyger igen och Matilda. Mina föräldrar läxade upp mig när vi läst utan att meddela så att de också kunde vara med för det grämde dem att missa kapitel.

• Ställ inte några kvalitetskrav vare sig på dig själv eller på avkomman. Om du gillar Oates, Murakami och Fagerholm är det ju jättebra, om du hellre kopplar av med krimi eller pigromaner är det också jättebra. Faktaböcker är precis lika bra som skönlitteratur. All läsning är bra läsning. Detsamma gäller ungarna. Om de älskar Bert och Sune och de massproducerade älvböckerna är det jättebra – de läser ju!

• Däremot har du rätt att ställa krav på det du läser högt. Högläsningsstunden ska vara mysig för både barn och vuxna. Du ska inte behöva läsa sånt du tycker är skräp utan leta tills ni hittar sånt ni båda gillar.  Detsamma gäller förstås barnet, som också ska ha rätt att välja. Först var jag besviken över att junior inte gillar Madicken och Rasmus på luffen, sen insåg jag att fantasy verkligen är hennes grej och därför var glädjen desto större när jag fick återupptäcka Mio, min Mio och Bröderna Lejonhjärta med min lilla bokknarkare. Gillar du inte hästböcker ska ni inte läsa hästböcker. Dessutom är det en morot för att få ungarna att läsa själva: vill de ha sånt som mor och far inte gillar (och det vill de garanterat) får de läsa själva. Obs! Har man barn med allvarliga läs- och skrivsvårigheter eller andra språkliga svårigheter som direkt hindrar barnen att läsa kan man inte vara lika sträng. De barnen har samma rätt som läsande barn att välja vad de läser trots att de inte kan läsa själva.

• Fortsätt läsa för ditt barn långt efter att hen redan kan läsa själv. Det här är en fälla som många föräldrar går i. Anledningen är att det tar flera år från att barnen lär sig läsa till att de själva kan läsa vad de vill. Det betyder att de inte har tillgång till de tjocka, spännande böckerna förrän de läst i några år. Om de är begränsade till lättlästa böcker finns risken att de tröttnar. Deras hjärna och fantasi klarar av och vill ha mer avancerade böcker än de själva mäktar med att avkoda. Dessutom är lässtunderna det mysigaste som finns när man har vanan inne. I samband med samtal om böckerna om kvällarna kommer vi ofta in på samtal om vad som rör sig i barnets huvud just då, tankar som inte nödvändigtvis har något med boken att göra. Lässtunderna är stunder som vi bara ägnar åt att umgås med varandra och då finns det tid att öppna sig om det man går och funderar på.

• Hota inte med indragen läsning. Dåligt beteende ska inte straffas med indragen lässtund – jag tänker mig att det är som att förvägra sitt barn aftonbön om man är troende. Hos oss har läsningen uteblivit två gånger på grund av skrik – det går inte att läsa för ett barn som skriker. Oftast har det blivit läsning efter att ungen skrikit klart men dessa två gånger har hon helt enkelt somnat skrikande. Sedan har det ju hänt att hon somnat innan vi hunnit läsa, men det är ju inget problem. Däremot kan läsning utmärkt väl användas som belöning. Raska tag på morgonen ger oss kanske en liten stund då vi hinner läsa innan vi går till skolan.

• Tala med vänner och vänners barn om vad de läser. Det ger roliga samtalsämnen och man får många tips.

• Ge favoritböckerna i present till ungarnas kompisar. Det går att hitta begagnade böcker billigt så det behöver inte vara en dyr present. Bokbörsen (bokborsen.se) är bra.

• Ta för vana att gå till biblioteket. Bibliotekens barnavdelningar är ofta fantastiska lekplatser och ger en vilsam stund för en trött förälder. Jag vet inte hur många gånger jag slumrat till i en skön fåtölj medan lilla bokslukaren fått botanisera fritt. Det är vederkvickande och GRATIS! (Så länge man kommer ihåg att returnera lånen i tid.)

• Föregå med gott exempel när det gäller skärmfri tid. Även jag får ibland amputera telefonen, känns det som, men försök göra gemensam sak med barnen. ”Nu tar vi en lässtund!” då förälder och barn sitter i var sin ände av soffan med var sin bok (eller tidning!) och en skål med frukt. (Eller chips. Läsning behöver inte gå hand i hand med andra nyttigheter.)

• Prenumerera på barntidningar eller låna dem på biblioteket. Bamse slutade jag läsa högt när jag märkte att hon kan läsa dem själv. Asterix läser jag högt för jag vill gärna att hon ska gilla dem och hon orkar inte läsa dem själv. Än. KP, Eos och Min häst är också trevliga att hitta i brevlådan när man kommer från skolan. Se till att hålla prenumerationerna à jour med barnets ålder. När det gäller tonåringar är det svårare att hitta tidningar med vettigt innehåll, men så länge man diskuterar de ideal som tidningarna speglar måste även de själva få välja vad de läser.

Jag vet att detta sannolikt når de redan frälsta, och att det inte alltid är lätt att få ungarna att välja böckerna framför alla förföriska skärmar. Men jag vet också att min unge är betydligt nöjdare och mer tillfreds när hon återkommer till verkligheten efter att ha varit absorberad av en bok eller tidning än hon är när jag får slita henne tillbaka till verkligheten efter att hon sett på vuxna med smurfröst som packar upp leksaker i Youtube.

Min gyllene måndag

Jag har kyckling som har gått ut så jag baconlindade den och nu fräser den så glatt i sin stekpanna. Jag har en alldeles strålande solomiddag på väg, så där som omväxling. Och tv-serien Kronjuvelerna som finns på Arenan lär vara bra. Och jag har jobbat alldeles tillräckligt.

Kvällsluft

September är här med kyliga kvällar. Luften doftar och känns nästan som i mars-april, men doften är fylligare och det är förstås mycket mörkare än i april. Tvätten hängdes ute i morse och doftar sol och ozon.

Efter en vecka av undervisning känner jag mig mer slut än jag brukar i början av september. Nåväl, det blir en helg av vila och på söndag kommer världens bästa människa hit och stannar i en vecka. Som jag har saknat lilla älsklingen. Jag behöver en varm liten sjuårig kropp att krama när det går så åt helvete i världen. Den lilla kroppen som inte är så liten längre utan lång och gänglig som ett föls.

Fast hon är ju inte sju än. Inte på två hela månader.

Ett år som separerad

I dagarna blir det ett år sedan vi separerade. Det har varit ett lärorikt år, och mest tacksam är jag över att vi har det så bra nu. Alla tre, men framför allt tänker jag på oss föräldrar. Noras bästa skulle ha varit att vi lyckats få det att funka utan separation, men nu blev det inte så.

Mycket suger med att separera. Jag är i grunden inte gjord för att leva ensam, men man vänjer sig. Under Noras pappaveckor vaknar jag ensam, lagar mat ensam och äter den för mig själv, om jag inte aktivt tar initiativ till annat. Det blir mer sällan som andra tar initiativ. Jag vet inte om jag blivit socialt uträknad - det känns inte så - men parmiddagar får jag inte gå på längre. Jag vet inte om det har att göra med att jag inte tänks på eller om folk i min umgängeskrets helt enkelt har för fullt upp med sitt för att hinna ordna sådant.

Jag gillar inte att hela tiden komma tillbaka till rum som ser ut exakt som jag lämnade dem, utan spår av någon annan. Under pappaveckorna är det ändå att föredra - det vore skitläskigt om någon gick och flyttade på grejer och det inte var jag.

Jag som älskar att laga mat för folk och äta med andra har lärt mig att jag inte gillar att laga mat som ska ätas av bara mig. Halvfabrikat gillar jag inte heller, så det blir lite si som så med ätandet. Samtidigt har jag lagt mig till med en lite osmickrande doktorandfigur, så allt tyder på att jag får tillräckligt med näring.

Masturdating är ett fantastiskt engelskt nyord. Det betyder som det låter, att man dejtar sig själv. Det är helt underskattat - att gå på bio ensam är precis lika trevligt som att gå med sällskap men dessa två är ett komplement till varandra. Det är också trevligt att äta på restaurang för sig själv - som omväxling.

Ett bra distansförhållande är bättre än ett dåligt äktenskap. Modern teknik gör det möjligt att hålla daglig kontakt med ord och bild och konstigt nog känns det sällan som om jag lägger mig ensam. Visst längtar jag efter att kramas, och jag kan inte påstå att jag får ligga särskilt ofta, men tillräckligt långa perioder tillsammans när vi ses gör att mötena känns både som vardag, i ordets bästa bemärkelse, och fest.

Jag kommer aldrig att sluta bry mig om hur mitt ex mår, och det är så fantastiskt att veta att han har det bra. Jag vill nästan gå så långt som till att säga att om han har det bra har jag det bra. Eller: riktigt bra har jag det inte om inte han också har det bra.

Jag har fått vänja mig vid att kunna börja gråta precis när som helst, som till exempel nu. Det är inte världens gång som får mina tårar att rinna även om vår värld skulle förtjäna mina tårar, utan en kombination av sorgen över att det gick som det gick för min lilla familj, skönheten i det som var och glädjen över att livet går vidare. Tacksamheten i att man kan träffa människor som får ens själ att dansa när man minst av allt anar det.

Hur tänkte jag då? Eller: Tänkte jag alls?

Jag har sett fram emot denna vecka länge. Jag har äntligen fått en massa grejer som är orelaterade till avhandlingen ur händerna, så det är bara att sätta sig ner och skriva. Full av inspiration lämnade jag Nora på förskolan, lämnade bilen på verkstaden (den årliga bildöden inträffar numera tre gånger per år - så fort jag har inkomster igen ska jag börja bilspara!) och körde till jobbet. Där hann jag bara träffa mina nordkursare, som denna vecka undervisas av en annan lärare, för att ge dem lite allmän information och påminna dem om att jag är på plats i mitt arbetsrum hela veckan, innan telefonen ringde. Det var förskolan. Enligt de papper jag hade skickat in var Noras sista förskoledag i fredags. Nu har hon alltså sommarlov.

Hur i helvete tänkte jag när jag fyllde i den blanketten?

Nästa vecka klaras av med hjälp av mormor och morfar. Denna vecka skulle jag ju jobba. Så det ryker.

Det blev till att åka och hämta en förbryllad med glad Nora. Nu har vi läst ett kapitel Potter och hon sitter och pysslar. Och jaja, jag SKA ta tillfället i akt och jobba. Jag är ju grymt inspirerad och vet exakt vad det är jag ska göra. Och det finns ungar jag kan låna som kan leka med Nora, och föräldrar som gärna lånar min unge för att vara sällskapsdam åt deras barn. Det blir bra. Men min egen idioti upphör aldrig att förvåna mig.

Men faktum är att jag aldrig i hela världen varit så disträ som nu när jag är på slutrakan med avhandlingen. Jag har inte koll på veckor och dagar, ingen som helst koll på kalas, föräldramöten och tider. Hur skyddar man en vuxen person från den själv? Om det här inte var så läskigt skulle det vara komiskt.

Ajöss med tisdagsstressen

De senaste två åren har Nora ridit och gillat det, trots att det ibland varit bråk om att gå på ridlektionerna. Det kostar hutlöst mycket, så varken hennes pappa eller jag har jättemycket tålamod med trilskande - jag har inget som helst behov av att betala sinnessjuka summor för bråk, jag som knappt har råd att gå på bio. Så vi har talat om att låta denna termin bli den sista på ett tag. Lägga ner denna hobby trots den uppenbara njutningen när hon sitter till häst, för att det trots allt verkar finnas ett motstånd som orsakar trilskandet och bråket. Men själv säger Nora att hon vill fortsätta rida, så vi har tvekat.

I dag tänkte jag vara en god mor och verkligen försöka förekomma allt som kan orsaka stallkris. Jag var på ett möte närmare hemmet än jobbet, och bestämde mig för att hämta Nora redan halv tre. När jag kom till förskolan var hon alls inte färdiglekt utan tyckte jag kom för tidigt, så jag lät henne stanna kvar. Åkte hem och jobbade i ett par timmar, värmde kycklingklubbor och packade vatten, hushållspapper och Harry Potter och åkte direkt till stallet efter förskolan. Det var lite hungergnäll i bilen, men så fort vi kom fram bredde vi ut picknickfilten och Nora fick snaska i sig kycklingklubbor medan jag läste. Idyllen var total. Tills det var dags för lektionen. Då blev det ett himla osamarbete igen. Det var fleecejacka som inte kunde tas på och ridväst som plötsligt vägde för mycket så den "tappades" mitt på parkeringsplatsen och ungjäveln vägrade plocka upp den. Efter att hon krånglat hela vägen från parkeringen till stallet och vägrat gå in för att jag öppnat dörren fel, alltså trotsbråk på en tvåårings nivå, fick jag nog, meddelade ridläraren att vi inte kommer på lektionen, tog ungen och åkte hem. Nu har jag precis mejlat ridskolan att vi inte kommer tillbaka i höst.

Precis nu har jag lite svårt att låta bli att ta det personligt att jag inte fan lyckas få det rätt vad jag än gör. Å andra sidan är det skönt med vissheten: vi gör rätt som slutar nu. Det känns som en gemen småaktig hämnd, men egentligen tycker jag faktiskt att man inte behöver ha några hobbyer när man bara är sex år gammal. Man behöver faktiskt aldrig delta i någon ledd verksamhet alls, utöver skolan och eftis.

Så egentligen känns det skönt att veta att det inte är några kringliggande omständigheter som skaver, något som kunde ha åtgärdats. Jag åtgärdade vad jag kunde och det blev fel ändå. Nästa gång jag kör till stallet är det för min egen skull. För att jag har disputerat och har råd. Och gillar det. Och efter ett hobbyfritt år kanske Nora får lust att pröva på något igen. Jag hoppas på körsång eller scouting. Båda är alldeles utmärkta hobbyer som knappt kostar nåt. Och båda är hobbyer som jag själv haft underbar behållning av. Nu ska jag gå och avreagera mig i trädgården.

Lillhäxan har blivit redo för Hogwarts

Jag hade tänkt spara Harry Potter tills Nora börjat i ettan och vet vad man gör i skolan. Sedan hade jag tänkt läsa böckerna en per år, för att inte läsa de skrämmande böckerna för tidigt.
Förra sommaren tröttnade jag på att vänta och läste "De vises sten" för henne, med ömsesidig behållning och fröjd. När boken var slut var hon lite vemodig, så där som man blir när man plötsligt kastas ut ur en riktigt spännande bok och undrar hur man ska stå ut i den vanliga världen. Men hon ville inte läsa vidare.
För några veckor sedan var hon riktigt dålig i influensa. Under konvalecensen, som blev lång, började vi på "Hemligheternas kammare". För ett par veckor sedan läste vi slut den och sedan hade jag tänkt göra ett uppehåll igen. Den tredje boken slutar i en obehaglig cliffhanger och därefter blir det bara värre, folk dör och riktigt onda typer träder in på scenen och lever vidare i bok efter bok. Men pyttsan, Nora kom genast dragande med följande bok och nu är vi mitt uppe i "Fången från Azkaban" och jag njuter stort, för den är den skickligast uppbyggda delen av hela serien.


När det gäller läsning har jag ingen karaktär. Och eftersom mitt eget läsande har tagit paus, till min enorma saknad, gläder det mig något fantastiskt att Nora finner nöje i samma böcker som jag.


Vi läser hela tiden. Jag litar på att min trygga unge säger stopp om det blir för farligt.