Att pracka ett kön på sitt barn

Vi har en dotter med långt hår i pippiflätor (okej, två franska flätor som hänger rakt ner, alternativt råttsvansar). Vi har varit ganska noga med att inte pracka på henne kläder som placerar henne i något visst fack, d.v.s. undvikit kamouflagefärger, rosa, ljusblått och andra färger och mönster som antingen skriker våldsbenägen krigare, ömtålig prinsessa eller framtida hankeit, eller som vi föräldrar av någon annan anledning inte gillar. Samtidigt är det ju lönlöst att försöka intala sig att barn i tvåårsåldern väljer sina kläder själv och framför allt helt fritt: trotsåldersungar har svårt att fatta några beslut alls, och i sista hand är det ju vi föräldrar som bestämmer vad som finns i garderoben. Men just nu är favoriten en orange t-tröja med en alligator (Florida gators) på, en julklapp från Uncle Martti som är basketproffs. En favorit som mamma hejar på, eftersom jag tycker den är fin. Vilket säkert gör favoriten lite mindre självvald. Men faktum är att jag tror att barns kläder sänder ut signaler som påverkar hur de små liven blir bemötta. Jag tycker det är bedårande med små flätade barn, och tycker det är trevligt att på något sätt signalera att vi fått ett barn som troligtvis är flicka. Sen råkar ju ungen ha stora ögon med långa fransar, vilket gör att hur hon än klär sig, med hur heltäckande mössor som helst, gissar folk på flicka. (Fast mitt tidigaste minne av hennes far, i matkön i högstadiet, är av en androgyn tonåring med stora ögon och långa fransar. Jag visste inte om han var flicka eller pojke, men smeknamnet och valet av bästisar fick mig att luta åt pojkhållet.)

Frågar man henne däremot är hon en stor pojke. Eller en pellejöns. När jag kallar henne för min lilla flicka tillrättavisar hon mig strängt och säger att hon är sin egen stora pojke.

Jag undrar var hon har fått det ifrån. Diskursen "duktig pojke" har hon inte hört hemma, så då återstår dagis. Förutsatt att hon inte vet mer om sin könsidentitet än vi gör, vilket i och för sig inte är mer än rimligt. Men vad jag har förstått klarnar barns könsidentitet vid ungefär tre års ålder, och dit har vi ett bra tag.

För mig spelar det inte så stor roll vad hon är, det beslutet får hon fatta själv. Men jag hoppas att hon inte fått för sig att det är mer fördelaktigt att vara pojke: det vill jag verkligen inte att hon ska tro.

Själv blir jag mer och mer övertygad om att det är roligare att vara flicka. Hur som helst så vill jag inte att hon väljer kön utifrån hennes föreställningar om hur hon blir bemött.

Framför allt hoppas jag hon blir bemött som det kompetenta barn hon är.