Hemsolen

Lyckan bor i ett par silverskor - och i kroppen som sticker upp ur dem

2012-02-26T01:06:00.000+02:00

Hemma nu. Efter ett fantastiskt bröllop. Vigseln var nästan en liten konsert med musik av väldigt många vänner som står brudparet nära. Fick tårar i ögonen när jag läste brudparets beskrivning av mig i menykortet/programbladet. Hade charmerande bordssällskap, fick i uppdrag att i oktober förse brudparet med god litteratur (gefundenes Fressen!), har dansat mig yr och svettig med fin-David som lärde mig dansa som jag aldrig dansat förr. Har pussats med min man. Har haft väldigt intressanta samtal. Har överlevt med god marginal och sett till att ha så roligt att det inte känns som en jätteuppoffring att inte stanna på efterfest.

Hörde desstom koltrasten för första gången i år.

Thriller

2012-02-24T20:12:00.000+02:00

I morgon ska vi på världens roligaste bröllop. Ett bröllop så bra att jag har handlat klänning för länge sedan, kollat att det finns tålösa strumpisar och att de säkert går ihop med mina silverskor, inköpt lack och lackat världens rödaste tånaglar, och insjuknat i flunsa med feber. Jag klarade givetvis arbetsveckan men så fort eftermiddagens föreläsning var över började febern stiga. Snoret kom i går efter körövning inför vigseln men jag trodde inte det skulle bli så här illa. Så här fort.

Här muttras könsord. Med betoning på mutt. Håll alla tummar, snälla ni! Jag kan köra dit och hem i anständig tid bara jag får vara med.

Min sköld

2012-02-22T12:57:00.000+02:00

Jag rör mig med en pulka under armen i dag, för vi glömde lämna den på dagis när vi lämnade av Nora med bil. Jag ska hämta utan bil, och då är pulka praktiskt.

Pulka är också praktiskt när man rör sig under takkanter i centrum. Får jag en ilak istapp i huvudet får den tränga igenom pulkan först, vilket förhoppningsvis dämpar fallet. Jag ser inte klok ut, men låtsas helt coolt att det är africachic att bära pulkor på huvudet. För just så gör de väl, de där afrikanerna.

Teneriffa

2012-02-21T22:08:00.000+02:00

Teneriffa är det nya Thailand. Och det gamla med, för den delen. I år verkar det som om det är dit alla drar, så också vi. I söndags kom vi hem och landade i en värld som behövde skottas. Resan var mycket fin. Vädret var kyligt för årstiden, det vill säga på ömse sidor om tjugo och inte shortsväder förutom de två sista dagarna. Vi lyckades också pricka det första regnet på ett och ett halvt år, hur sannolikt är det?

Vi började semestern i Puerto de la Cruz, en trivsam gammal stad med en supermysig restauranggata. Vi bodde lyxigt med havsutsikt och balkong högt upp, i hotell med pool. Om vädret var klart under eftermiddagens varmaste timmar gick det att sola och bada där, men vi gick inte längre i än till knäna. Vi hade fantastiska djurparken Loro Park på promenadavstånd, så en av dagarna tillbringade vi givetvis där.

Parken är stor, vi var där en hel dag och hann ändå inte med vare sig hajar eller pingviner, men i gengäld var vi där med en treåring som var fascinerad över allt och inte så snabb. Är man mer blasé hinner man kanske se det hela. Späckhuggare, delfiner och sjölejon bjuder på show flera gånger per dag: magnifikast var späckhuggarna men sjölejonen var helt oemotståndliga. Djuren har stora burar som inte ger ett särskilt burlikt intryck och åtminstone aporna, sjölejonen och reptilerna såg ut att ha helt tillfredsställande burar.

Efter ett par dagar tog vi bussen ner till Playa de las Americas. Där mötte vi mina föräldrar som hade hyrt in sig i en dams bostad via internet. Lägenheten låg på bottenplan i ett bostadskomplex med pool, vi hade två sovrum, ett badrum, öppet kök/vardagsrum och en patio som tyvärr mestadels låg i skuggan. Frukosten gick ändå utmärkt väl att äta där.

Mest tog vi strandpromenaden åt olika håll, satt på uteserveringar och nyttjade bostadskomplexets vackra poolkant. En dag lämnade vi Nora med monni och offa och hoppade på en skandinavisk gruppresa upp till vulkanen Teide. Men ett säger jag: Gör inte det! Resan kosar tio euro och lunch med vin ingår. Vi insåg att det måste finnas en hake någonstans, men inte hur ful haken var. Först åkte vi till en ocharmig konferenssal, luftkonditionerad så till den grad att jag var tacksam över att vi packat med oss våra varmaste kläder och dessutom en filt. Där tvingades vi höra på en 45-minuters demonstration över madrasser och sängkläder i ull! När demonstrationen var över fick de som ville handla säng, efter ytterligare ca en halvtimme fick vi vår rätt andefattiga lunch och en halv flaska vin per man. Vi delade bord med ett mycket trevligt sextioårigt par från Kimito, så sällskapet var det inget fel på. Men alla förhoppningar om att få äta en trevlig luch i bergen kom helt på skam. Sen for vi upp på Teide och såg det otroliga vulkaniska månlandskapet en liten stund innan vi forslades till en krog där man kunde äta mandeltårta och dricka kaffedrinkar, i och för sig alldeles trevligt. Och sen åkte vi en snabbis till Santa Cruz (de är förtjusta i sina kors, de där katolikerna) där vi precis hann ut ur bussen, ta en kaffe och springa tillbaka innan bussen skulle åka. På vägen hem fick guiden ännu för sig att försöka kränga krämer, vilket vi om möjligt var ännu mindre intresserad av än deras yllesäng. Till all lycka var det dagen det valde att regna vid kusten, så vi missade inget sensationellt. Och Teide är sevärt.

La Rana var den bästa restaurangen. Inte helt billig, men med en bra meny för alla smaker och en dessertlista som ger en seriös beslutsångest. Den bästa desserten bjöd ändå el Cedro på: flamberade jordgubbar. De hade också den barnvänligaste personalen och skämde bort Nora så att man skulle tro att de faktiskt visste att hon är världens åttonde underverk. Den allra bästa middagen åt vi ändå i vårt eget kök. Mamma hittade otroligt god filé som Simon stekte till fulländning. Desserten var en perfekt mango.

Teneriffa rekommenderas som den som vill ha värme och sol. Vill man ha riktigt varmt när det är som kallast och mörkast här måste man ändå resa längre söderut. Det är inte något särskilt exotiskt resmål, men är alldeles ärligt i sitt uppsåt. Man får vad man väntar sig så länge man undviker madrasskrängande fuskexkursioner. Jag hade gärna stannat lite längre!

Människor som berör en

2012-02-21T19:27:00.000+02:00

I dag var jag tvungen att stanna hemma med hostig och trött unge. Hon var ändå frisk nog att ta tåget till Yle för att äta lunch med sin hednamor, så det gjorde vi. Jag möttes av glada leenden från både vaktmästare och caf'epersonal - jag har själv jobbat i huset i nio år även om det var drygt tre år sedan jag slutade, så det var idel bekanta ansikten. I caféet träffade jag Sirkka, som i alla år hållit mig mätt och nöjd och serverat lunch, gröt, te och mackor vid underliga tider på dygnet. Sirkka som talar utmärkt svenska, som alltid har tid att utbyta några ord och som är en person jag faktiskt hoppades på att få träffa i dag.

Hon berättade att det var hennes nästsista dag på jobbet innan hon går i pension. Och hon sade att hon var så glad att jag tittade in just i dag, så att hon fick träffa mig och Nora, som hon bara sett som en enorm puckel på min mage. Och det gjorde mig så väldigt glad, för hon är en person som gjorde min arbetsdag gladare, flera gånger per dag. Tack för allt, Sirkka! Inte minst för de vänliga orden.

Resfeber

2012-02-11T22:15:00.000+02:00

Jag har försökt packa. Jag har en familjemedlem, säger inte vem, som packar upp det jag packar ner. Och ersätter med småbilar, vintermössor och annat som är livsviktigt på Teneriffa. Dags för semester. Hörs om en vecka!

Kakao med bullatrotta

2012-02-09T21:07:00.000+02:00

är comfort food i februari. Jag har hembakta fastlagsbullar men ingen vispgrädde, så jag värmer oboy och doppar bullen i det. Går (nästan) lika bra med köpt längd i skivor. Fast den kan man förstås också rosta och äta med smör, socker och kanel. Eller sylt. Jag får antagligen lyxa ensam - ingen annan i familjen äter bulla. Buhu.

Pålitlig service gör livet lättare

2012-02-09T17:35:00.000+02:00

Detta inlägg är en hyllning till In Car i Malm. De ligger på Ormusåkersvägen 5 och fixar vår bil. Ny startmotor kostade 208 euro vilket jag tycker är mer än skäligt. Bogseringen tog försäkringsbolaget hand om. Även om man kan ha roligare med 208 euro än en med en ny startmotor inser jag att vi har det roligare med bil än utan, och då är jag glad åt att de snabbt och vänligt gullar med bilen så den beter sig som folk, utan att jag känner mig skinnad och lurad efteråt.

För övrigt vill jag också höja daghemmet Linda till skyarna. De har världens finaste personal och det känns som om de tar hand om Simon och mig också, förutom Nora som älskar dagis. Jag har en stark känsla av att dagis tycker väldigt mycket om Nora också.

Sedär, där är två av våra vardagsräddare.

Mer katthyss

2012-02-08T21:55:00.000+02:00

Guy-katten våldtar stora bocken Bruse! skvallrar Nora. Och visst, hon har väl blivit ombedd, en och annan gång, att låta bli att våldta mina saker. I betydelsen låna dem och returnera dem seende ut som fan.

Bocken Bruse, vår labradorstora halmbock som Nora och jag betalade blod för och släpade hem från luciamarknaden i julas, har ståtliga polisonger och bockskägg av rågax. Denna hårväxt är helt oemotståndlig för Guy-katten, som är där och betar hela tiden. Och eftersom Bruse har blivit något av ett husdjur och eftersom vintern inte är slut än stod han fortfarande framme, till i eftermiddags. För att vi ska få mer valuta för pengarna. Men efter att för åttonde gången ha jagat bort Guy-katten tog jag bocken och låste in honom på ett ställe där jag hoppas han får vara i fred för såväl katt som möss. Guy-katten får hitta någon annan att våldta.

Symptom på minus femton

2012-02-08T21:45:00.000+02:00

Familjens kollektiva stubin är oroväckande kort. Kattfan hittar på hyss och inventerar roskis för att jag slängt fiskpapper i den med resultatet att det finns fiskpapperkonfetti i hela köket. Två arbetsdagar, sedan en vecka semester. Jag hoppas på bieffekter som solbränna och en kollektiv stubin som heter duga.

Januari åt upp min energi

2012-02-07T19:08:00.000+02:00

Januari brukar vara min hatmånad men i år var den enastående trevlig. Enda nackdelen är att jag som i vanliga fall brukar ha gott om energi i februari tack vare att jag har vegeterat hela januari nu är en trasa. Jag skulle kunna åka till Teneriffa eller något. Aj jo, det ska jag ju. TJ 5. Hoppas, hoppashoppas att årets litteraturlista* hinner utkomma tills dess så jag under semestern kan kasta mig över Knausgård som blänger på mig i bokhyllan. Jag föreslog bland annat Knausgård, Proust, Tranströmer, Dawkins och Sofokles och hoppas på dem och mycket annat intressant, för snart är jag klar med Capote.

*Vi är ett sällskap som har en lista på 100-101 poängsatta böcker per år. Den som samlar flest poäng under året som går vinner en flaska vin av dem som är med i tävlingen. Listan "brukar" offentliggöras i februari.

Rödvin och briotåg

2012-02-04T20:16:00.000+02:00

Det är så kallt! Jag hade tänkt åka på ärenden men på grund av kylan hade bilen stervat och ärendena var av sådan art som tarvar bil eller masochistisk läggning. Jag vet, jag är doktorand vilket ju redan i sig är ett uttryck för min masochistiska läggning, men man behöver ju inte löpa alla linor ut.

I stället skottade jag lite av den mest otacksamma snö som finns: puder som bara yr och far och inte har någon fason alls. Och sen skulle vi till parken och kom nätt och jämnt fram innan vi var kalla och ville in. Jag har bakat fastlagsbullar och Nora har sett säkert åtta Disneyfilmer. Jag har sytt ihop en färdigstickad tröja, mitt mest ambitiösa projekt hittills, som legat färdigstickat men bara halvvägs ihopsytt i tre år nu. Färdig! och Simon är ute på dåligheter och jag är dåsig och trött. Nu ska Nora och jag ha halloumipicknick i barnkammaren, jag med en rödvinsslatt ur våra lyxigaste glas. Sen ska vi bygga husets längsta tågbana.

Tramskläder

2012-02-04T12:47:00.000+02:00

Text på kläder är lite dömt att misslyckas. Om det inte är budskap, vilket är okay om budskapet är okay, är det o-budskap och rena tramset. I ett anfall av längtan efter värme och mjukhet köpte jag en korallröd lång collegetröja, strikt för hemmabruk. Det står "Victory within a mile" på kängurufickan. Vilket geni var det som kom på den catchiga meningen?

Egentligen borde jag ha bojkottat den på grund av den juntiga texten. Men nu när jag har den på mig är jag glad att jag inte gjorde det. Nu iväg till garnbutiken - när jag nu en gång vann fjolårets boktävling kan jag börja sticknörda igen. Bara flätor, spets och annat fint, ingen juntig text.

Koden är knäckt

2012-02-02T20:55:00.000+02:00

Nu är koden knäckt. Nora, tre år och tre månader, läser. I dag var det APAN, BANAN och LEKSAKER och det funkar så länge det är fråga om riktiga ord och hon inte är för trött. Svårare ord, t.ex. långa ord eller sådana ord som inte uttalas som de stavas, går också om kontexten är hyfsat given, till exempel om det handlar om djur.

Hon stavar hela tiden. N, A, T, I sade hon åt far sin när det var läggdags. Det är inte lika häftigt som när hon sade sina första ord och tog sina första steg, men nära nog.

Smart eller inte smart?

2012-02-02T19:27:00.001+02:00

Min telefon är inte smart. Nu i och med Lumia-hajpen vaknade plötsligt en tanke i mitt huvud: vad är det jag missar när jag inte har smarttelefon? Jag inser nyttan av att ibland ha kartbok i mobilen och med hjälp av internet snabbt hitta ett telefonnummer eller en adress om man är vilse. Samtidigt är jag livrädd för att plötsligt slösurfa bort hela mitt liv och vad värre är: ännu mer kommunicera med frånvarande personer än med närvarande.

Så vad säger ni, vad är det jag missar?

Strömsö

2012-02-01T21:15:00.002+02:00

Och reportern sa, när de körde in på gården, att det ser ut som på Strömsö. Och jag bjöd dem att stiga in i not quite Strömsö.

Mitt hem visar sig från sin charmigaste sida

2012-02-01T21:14:00.000+02:00

Vi hade ett tv-team hos oss i dag. De kom för att filma mig när jag lagar Keittiökaveris mat, och programmet sänds sen nån gång. Vårt ruckliga hus som ställvis börjar bli riktigt vackert med sina ljusgrå golv och sin varma jordvärme har ett sunkigt kök där alla spår av kennel ännu inte blivit undanrenoverade. Och dagen till ära beslöt sig ett av gångjärnen till roskisskåpdörren att kuka ur. Till sist blev jag så irriterad på fanskapet att jag rev loss hela saligheten. Inte så smart: nu drogs ett par skruvar ut och förstörde skruvhålen för all framtid, men jävlar vad tillfredsställande det var! Kameramannen fick ytterligare en vinkel som han snällt fick undvika.Och Simon utkrävde ett heligt löfte om att jag själv ska reparera dörren och hänga upp den igen. Jaja, sen när jag har sågat ihop lite sågspån och blandat med trälim för att göra fejkträ som man kan lappa hål med och blablabla. Tills dess har vi ett öppet roskisskåp, och det har vi haft förr. Och överlevt.

Först fick jag packa upp min matkasse (i verkligheten är det två) ungefär arton gånger i olika vinklar. Sedan lagade pasta med fänkål och valnötter. Det blev alldeles utsökt.

Lite tisdagsreggae

2012-01-31T17:43:00.000+02:00

Det klara vintervädret ger mig ny energi men den tar slut ungefär fem på eftermiddagen. Tur att man alltid kan sätta sig i soffan med en Disneyfilm och vila hjärnan. För er som inte har Disneyfilm eller tid bjuder jag på mitt favoritklipp:

Krabban Sebastian är den bästa sidekicken i Disneys långfilmshistoria. Sorry Baloo. Näst bäst.

Soldyrkan

2012-01-31T11:13:00.000+02:00

I mitt nya arbetsrum har jag söderfönster. Precis nu lyser solen mig rakt i ögonen: jag kan inte se Domkyrkan för solen lyser så starkt. På grund av det intensiva ljuset blir allt i mitt synfält lite blått och jag tror inte det är så jättehälsosamt för ögonen. Samtidigt knarkar min solsvultna hjärna ljus och det känns lite hädiskt att dra ner spjälgardinen när ljuset äntligen är här. Ja jag vet, spjärgardiner tillåter mellanting mellan allt och inget. Men en del av mig vill gärna ha allt.

In cold blood

2012-01-29T21:35:00.000+02:00

Jag håller på med Truman Capotes In cold blood och den är bra. Den lär basera sig på intervjuer han gjorde med två dödsdömda fångar som sedermera avrättades för mordet på en familj.

Jag har försökt mig på den tidigare men det har strandat på att kapitlen är infernaliskt långa (60 sidor) och det tycker jag blir tungt. Å andra sidan är kapitlen tematiskt indelade med asterisker, och följer man den kapitelindelningen blir det plötsligt hanterbart. Det är kusligt och gastkramande och hittills kan jag alltså rekommendera boken. Från Bibeln till blod är hoppet inte särskilt långt.

Fru på täppan

2012-01-28T14:40:00.000+02:00

Ni som rör er i världens centrum, Sandkulla, kanske såg en ensam tuulipukudam i 34-årsåldern leka "Herre på täppan" (Kukkulan kuningas) för sig själv på byns största snöhög. Det var jag. I sällskap hade jag Nora, tre år. Men hon var bakom högen så hon syntes inte.

Hjärntvätt

2012-01-27T22:27:00.002+02:00

Vår SFP-jugend, som för bara en vecka sedan hejade stenhårt på Eva Volidé har bytt läger. Att sånt.

N-ordet

2012-01-26T20:22:00.000+02:00

Vi var pysselsugna och ställde oss i köket, Nora och jag, för att laga chokladbollar. I min kokbok, Sju sorters kakor, från sent åttiotal, finns ett alldeles utmärkt recept under namnet som börjar på N. Tydligen var ordet åtminstone halvkoscher så sent som 1988. Så ... nittonhundratal.

Jag är inte ett rövhål - men ...

2012-01-26T17:02:00.000+02:00

Min högst personliga åsikt, som jag uttrycker på min högst personliga blogg, är att den som säger "Jag är inte homofob/rasist/mansprästmotståndare/valfritt fuluttryck är just precis det den påstår att den inte är. Det är en klassisk retorisk disclaimer som gör att den talande/skrivande försöker fråntas allt ansvar för vilka än homofobiska/rasistiska/sexistiska eller annars bara idiotiska anmärkningar som kommer därefter. Men tyvärr, eller till all lycka, är det inte så det funkar. Den som säger något rasistiskt eller homofobiskt är just precis rasist eller homofob (inte sällan båda!), oavsett hur trevlig, intellektuell eller hipp den vill att man ska tycka att den är.

Och den som säger att presidenten måste vara hetero, eller i varje fall ska låta bli att leva i ett homosexuellt förhållande, men ändå inte är homofob - ja vad är den? En hycklare? En fegis som tycker det är okay att mobbarna ska få bestämma hur Finland ska se ut?

Man behöver varken gilla eller rösta på Haavisto. Eller Niinistö heller för den delen, bara man röstar. Men kan vi komma överens om att "jag är inte homofob - men"är lika barnsligt som tvärtomspråket - som de flesta barn lägger av med innan de når skolåldern.

Motvillig brudnäbb

2012-01-24T17:09:00.000+02:00

Nora fick förfrågan i dag om hon vill vara brudnäbb på ett par finvänners bröllop. Svaret var rungande. "Jag vill inte vara brudnäbb och tänker inte ha klänning och jag vill inte ens titta på Emil (brudparets son som också är näbb). Och jag tänker inte gå in i någon kyrka - jag hör ju inte ens till kyrkan". Okay. Selvä det. Men saken är nog inte ännu slutdiskuterad. Månne inte lite "Stina kissar ner sig på Saltkråkan-Malins bröllop" ska fixa till attityden. Jag menar - allt Tjorven gör är ju hur coolt som helst.

Om valet

2012-01-24T17:06:00.000+02:00

Jag fick tårar i ögonen av Husis vackra bild på Haavisto med make i gårdagens tidning. Så mycket kärlek, så mycket ömhet. Det är fint att vi blott några månader efter att sannfinländare bojkottat balen "av hänsyn till krigsveteranerna" för att män dansar med män på slottet, har en folkvald finalist som lyfter synligheten för annorlunda äktenskap till något mer än enbart en presidentbalsfråga.

Föga anade Oinonen i höstas att Självständighetsbalen nu "löper risken" att arrangeras av en manlig president med make. Det lär väl få några sannfinländare att sätta i halsen. Men det heter väl "kill them with kindness".

Och jämfört med Haavisto med make framstår Niinistö med sin tacksamhet över en hustru som väntar hemma med strukna skjortor och ömhet som en dinosaurie.

Lycka

2012-01-22T11:56:00.000+02:00

Lycka är att vakna klockan elva, gå ner och hitta ett champagneglas halvfullt med rödvin på hallbyrån coh starta datorn för att inse att den senast använts till att ta reda på hur man kommer från Sandkulla till stan halv sju på morgonen. Resterna av en lyckad fest.

Menyn bestod av antingen whisky ur ett dödskallemärkt glas eller bloody mary till apéritif, crème ninon (soppa på frysta ärter med vispad grädde och skumpa i) till förrätt, kaningryta till varmrätt och rooibosglass till dessert. Dessutom chokladpraliner till kaffet. Tanken var att varje rätt var inspirerad av ett, eller flera, av de 101 verk som fanns på vår läslista. Den litterära kopplingen är som följer: bloody mary tänkte jag att hör ihop med Twilight (riktigt, riktigt dålig vampyrbok) och dödskallewhiskyn med Tio små negerpojkar; ärtsoppan var inspirerad av Okänd soldat; kaningrytan var givetvis gjord på de små puppekaninerna i Watership down; glassen var gjord på Precious Ramotswes (damernas detektivbyrå) favoritdryck rött te; chokladpralinerna var fyllda med mouse maker, det vill säga en häxbrygd som förvandlar intet ont anande barn till möss i Roald Dahls Häxorna. Maten gav upphov till roliga samtal om vad folk associerade med vlken bok och det fanns fler goda förslag till nästan varje rätt. Bloody mary kan till exempel koppls ihop med Bibeln, en bok där blodet flödar fritt. Ostbågarna med sin halvmåneform kom folk att tänka på Koranen och nästan all mat går tydligen att förknippa med Fanny Hill, världens äldsta pornografiska roman. Bland annat för att det tydligen kaninas en hel del i den boken. Jag gav den ett försök men kom inte igenom den - den är ganska ensidig, kan man konstatera.

Nu tänker jag starta en maskin disk och sedan sova lite till. Sedan kallar vallokalen. Aj jo, jag vann lästävlingen. Nu har jag ganska många flaskor vin: närmare bestämt en av alla som var med i årets tävling. Fast just nu känns tanken på vin inte särskilt lockande.

Fälla

2012-01-20T23:46:00.000+02:00

Att provsmaka middagsvinet med den tänkta maten, att bli lämnad av stor älskling som lägger liten älskling och somnar ifrån hela världen, att fortsätta tillreda den tänkta maten med en öppnad flaska av vinet som fanns mycket gott är en fälla i still med "Same procedure as every year, James!". Jag har aldrig gjort så här många rättelser i ett blogginlägg. Nu åker korken på.

Bokgala

2012-01-20T22:16:00.000+02:00

I morgon invaderar 11 bokmalar vårt hem. Vi har alla i varierande grad försökt plöja igenom samma lista på 101 verk, poängsatta lite godtyckligt av en tvåmannajury, och nu avslöjas det vem som läst mest. I fjol bestod galamiddagen av en sjurättersmiddag med elva sorters dryck och fantastiskt program. Tack Marie och Nils! Det varken kan eller vill vi tävla med, men just nu, när jag inte bloggar, struttar jag omkring som en sexig köksgudinna eller Babette och filar på mina tre kulinariska kreationer. Temat är litterärt men mer avslöjar jag inte för det är meningen att gästerna ska få diskutera sig fram till vilka verk som inspirerat till respektive rätt. Det finns inte enbart ett rätt svar, även om jag i huvudsak har tänkt på ett verk, och jag hoppas diskussionen blir intressant. Och maten god.

Men så mycket kan jag avslöja att det finns en hel del, i själva verket enbart, förstagångsrecept på menyn. Det vill säga enbart mat jag aldrig lagat förr, vilket har sina risker. Håll tummarna!

Charmskola för bilister

2012-01-20T22:10:00.000+02:00

Om du kör för fort i väglag som dagens och jag är på väg över vägen och tydligt visar mina avsikter ska du inte helljusa mig för att du blir tvungen att sladda för att du har för hög situationshastighet och ignorerar Herr Gårman. Han signalerar rätt tydligt att här korsar fotgängare, som har förkörsrätt, vägen.

Tack.

Grodor

2012-01-19T22:15:00.002+02:00

I dag har jag överträffat mig vad fula ord beträffar. Ett av dem var kakiström.

Smart teknik

2012-01-18T22:34:00.001+02:00

Min telefon är dum som ett spån: man kan ta usla bilder med den och det är ungefär det. Men den duger att ringa med och till mess. Tack vare den här behöver jag inte längre väckningsfunktionen men det händer att jag använder kalenderlarmfunktionen. Men det är ungefär det.

Betydligt mer än en smart telefon behöver jag den här, och nu är den vår! I dag har vår lilla robot dammsugit köket, övre hallen, badrummet och för tillfället håller den på med nedre hallen och har gjort det en god stund för där är vrålskitigt. Visst kan man problematisera begreppet behov, men ur ett moderat västerländskt komsumentperspektiv där alternativet är att det hos oss inte dammsugs alls för att samtliga i familjen hellre går med skorna på inne och låter smulorna knastra än tar tag i dammsugaren, tycker jag att behovet är rätt stort, faktiskt. Man plockar undan lite grejer, bär in Roomba och har gjort sitt: den lilla knappen tar sig med liv och lust an ett jobb jag verkligen avskyr. Och den kommer in under byråer och valsar lydigt runt stolsben. Jag har också hört att den är rent makalös på att massera in hundskit i mattfransarna, men eftersom vår version saknar timer kan jag kolla att det inte skett katt- eller andra olyckor innan jag släpper loss min nya kompis.

Nora behandlar den som ett nytt husdjur. Hon jollrar med den, matar den med dammråttor och brer en filt över den när den laddar. Ja, vi är medvetna om brandrisken och plockar bort filtarna. Dessutom lär väl intresset för den lilla mackapären avta när hon inser att den äter legobitar och andra skatter.

På plussidan: den är tystare än vår Miele som jag inte är särskilt nöjd med. Miele är nu degraderad till att sköta soffor och bil. Den är också grundligare än jag, vilket gör att den har hållit på med hallen i en dryg halvtimme redan, och då är vår hall inte särskilt stor. Men av allt att döma särskilt skitig, eftersom den fortfarande håller sig sysselsatt. Eller så lider vårt exemplar av demens: den lilla guldfisken går av och an och tycker att "Vad spännande! Här har jag aldrig varit förr!". Annars borde dens hjärna tala om för den när den är klar och kan ta paus. Klart är att den har bättre arbetsmoral än jag.

Minus: man måste tömma den efter varje användning och putsa borstarna ofta. Aj fan. Det är kanske därför den jobbar i hallen så länge: dammbehållaren är full. Måste kolla.

Edit: den var full. Men den fortsätter oförtrutet och jag låter den hållas. Dess ljud är som ljuv musik i mina öron: någon dammsuger, och det är inte jag.

Hemkomst

2012-01-18T19:23:00.000+02:00

En tänd snölykta och en vanlig lykta lyste mot mig när jag kom hem. Det såg vänligt ut. När jag lämnade huset i morse hade jag precis svurit en lång harang över barnvantar som först finns överallt och sen ingenstans när man behöver dem.

Den här snön, det sakta, sakta återkommande ljuset och spetsmönstret i träden får folk på gott humör. Till och med mig. Jag trodde aldrig att jag skulle tillskriva vintern några som helst positiva egenskaper, men den här vintern med sina få minus och sitt vackra ljus älskar jag.

Högteknologisk väckning

2012-01-16T12:42:00.000+02:00

Min älskling fick julklappen ingen vill ha: en väckarklocka. Men det här är en new age-klocka med hög teknologi, inte vilken bullerburk som helst. Man sover med ett mjukt litet svettband runt handleden, och från och med en halv timme innan man ställt in väckningen till senast vid den tidpunkt man vill bli väckt väljer den en stund då man är i en lättare sömnfas och slår till. Man rör på sig mer när man sover lätt och är följaktligen mer mottaglig för väckning, och det här registrerar sensorn på armen. Inget mer "Var i helvete är jag och vad är det för spelautomat/ambulans/jordbävningslarm/glassbil som låter så infernaliskt?!". Klockan kommer med upp till fyra armband men jag tog den för två. Vi har var sin ganska trevlig signal (fågelsång och någon sorts trumvirvel) och den tillåter inget snoozande - för då riskerar man att somna för djupt och så är dagen lika uppfuckad som med en vanlig klocka.

Och det funkar. På mig. Simon stänger av och sover vidare. Ytterligare en av dessa julklappar som egentligen var till mig. Om någon har frågor så svarar jag gärna. Största minuset är priset - den är jävligt dyr. För att vara en väckarklocka.

Han är lika knäpp som jag!

2012-01-13T22:09:00.000+02:00

Vet ni vad jag gör med hörn jag river av från min kalender varje vecka? Jag äter upp dem. En vana som sitter i sedan jag var barn. Sånt gör man inte publikt och det är sällan man ställs frågan, så det är en liten hemlis som blott min lillasyster vet om, tills nu.

Min älskling och jag såg en puff för ett program som frossar i folks underliga beroenden och bland dem fanns tydligen ett suktande efter (oanvänt) tuppapper*. Då yppade jag, så här efter närmare 16 års samlevnad, att jag äter kalenderhörn. Och ser man på - det gör han med! Så en del av det som spolas ner i vår tupp är digesterade kalenderhörn. Cirka två per vecka.

Och plötsligt är jag lite extra kär.

*finlandssvenska, betyder toapapper. Tuppen är toa. Man går på tuppen och har en tupp. Eller flera.

Grenzenlos ist sie nicht

2012-01-13T21:11:00.001+02:00

Rubriken är en rad från en dikt av Lassi Nummi som översatts till tyska, tonsatts av Einojuhani Rautavaara och därefter hamnat i bland annat Lyrans munnar. Och diverse öron och ögon. Raden kommer från en dikt som heter Meine Liebe, som handlar om berättarjagets älskling som av allt att döma är ganska liten. I motsolen ser jag tydligt hennes konturer, gräsnlös är hon inte.

Den här raden dyker upp hos mig emellanåt, för ju äldre jag blir desto viktigare blir gränserna för mig. Jag är stolt över mina konturer, de som utgör min borg. Gränserna är både fysiska och psykiska och som vanligt är det integriteten jag pratar om, integriteten som är ett ledord för mig och viktig. Det är ju tack vare att jag vet var mina gränser går som jag kan släppa folk inpå mig. Jag vet var jag har mig vilket gör mig mindre sårbar. För jag kan säga nej. Jag flyter inte ut i det oändliga, åtminstone inte i allmänhet.

Tre nätter i rad har jag delat säng med febersjukt barn. Noras säng är fullång och 120 cm bred, vilket gör den stor nog att hysa en förälder sådana nätter då sovandet av någon anledning tjorvar, vilket är sällan. Febriga barn, och vuxna, har mardrömmar och det är på grund av dem jag har fått flytta över. För när feberdrömmarna sätter i är det mig hon ska ha. "Pappa har för små tuttar." De duger inte att paja*. Efter tre nätter av intrång i mitt sovutrymme inser jag att jag under den vakna tiden av dygnet behöver ha fysiskt avstånd mellan junior och mig. När jag gör mig i ordning för dagen vill jag att hon håller avstånd och är stilla - härjar hon får hon gå ut ur badrummet för då behöver jag en stängd dörr mellan oss. Jag kan bjuda på närhet när närhet behövs och det känns på inget sätt som en uppoffring, men det är när ynklighetsbehovet upphör som jag har behov av mina gränser. Då måste jag få ladda batterierna.

Till all lycka är hon stor nog att resonera med. Stor nog att förklara för, stor nog att ha erfarenhet av att det finns utrymme för fysisk närhet om hon verkligen behöver det - inte bara vill klänga, tafsa och hoppa på mig. Och märkligt nog hade jag betydligt mindre behov av att sätta fysiska gränser så länge de fysiska behoven var större och de intellektuella var mindre. Jag menar, hon sov ju i vår säng tills hon var två och ett halvt, utan problem. Stilla och lugn som en filbunke utom enstaka gånger då hon var sjuk. Det är kanske just det att hon utmanar intellektuellt och fysiskt som gör att jag måste dra en gräns, hinna ta reda på var jag har mig själv så att jag inte blir indragen i hennes treåriga virvelvind som upptäcker, frågar, trotsar, skojar, kramas, älskar, ifrågasätter, undrar, lär sig, jävlas och älskar lite till. Så att jag kan delta i virvelvinden som en vuxen motpol som drar åtminstone hyfsat genomtänkta gränser men ändå uppmuntrar, ifrågasätter tillbaka och älskar förbehållslöst. För jag tror att förbehållet behövs för att den förbehållslösa kärleken ska vara möjlig.

Weird shit. Körlyrik upphör aldrig att förvåna mig.

*finlandssvenskt barnspråk, betyder smeka, gosa med

Snuskitonni i Lilla onsdag

2012-01-10T21:59:00.000+02:00

är fan det roligaste jag har sett i tv på år och dag. Äntligen!

Årets genidrag

2012-01-10T19:43:00.000+02:00

Jag har lärt junior diska. Nu vill hon inte sluta. Vi kan se på valdebatt och Lilla onsdag och vad som helst och hon river inte huset utan återställer tvärtom ordningen. Liksom en återbetalning för alla gånger hon tömt diskmaskinen på smutsig disk som hon placerat i intressanta mönster på köksgolvet, eller roskis eller vad hon nu allt har tömt. I morgon ska jag lära henne vika tvätt, dammsugaren står på torsdagens schema.

Brevkniv

2012-01-10T14:41:00.000+02:00

I samband med att jag ärvde en kollegas arbetsrum och -plats ärvde jag också en brevkniv. Som hon, att döma av det mörkbruna plasthandtaget från tidigt åttiotal, sannolikt också har ärvt.

Visserligen är jag plågsamt medveten om att kuvert som man i all hast öppnar med pekfingret får fransar och ser ut som ryk och ränn, men på riktigt: who cares?

Visst - jag är en slarvmaja. Men om jag ska gå genom livet och bli dömd utifrån hur mina öppnade kuvert ser ut, de som omedelbart hamnar i pappersinsamlingen, så sätt igång och döm. Undra på att folk drunknar i prylar!

Min måndag

2012-01-10T08:29:00.000+02:00

Först flytt till bättre rum på jobbet, ett med söderfönster och utsikt över domkyrkan. Sedan trevlig burklunch med ny rummis. Sedan ett pilatespass, snöskottning och körövning med gamla vänner och nya. Bachs Matteuspassionen: ett dansant nästan fyratimmarsopus med extra allt. Sedan metro- och bilfärd hem med min älskling, den där snygga tenoren ni vet, han med skägget. Och som kronan på verket gör min stegmätare vågen för att jag är så aktiv och bra. Hehe. Och så här kommer mina måndagar att se ut ända till slutet av mars! Det ser ut som om tisdagen blir det nya måndag.

Stegmätaren funkar!

2012-01-09T16:16:00.000+02:00

Lösningen på problemet heter jobb. En flytt, ett jumpapass och lite snöskottning senare är jag uppe i nästan niotusen steg. En körövning ska väl fixa det som saknas.

Stolar

2012-01-08T14:38:00.000+02:00

På nyårsafton blev det plötsligt en liten thriller à la hela havet stormar när vi plötsligt betvivlade att vi har tillräckligt med stolar för 18 personer. Det hade vi. Och nu plötsligt finns stoljävlarna överallt. Någon bär hela tiden in matsalsstolar i köket, och jag kryssar mellan stolarna och bär ut dem igen. Och igen. Och igen.

Dessutom är jag less på fjärrkontroller som dräller. Var har ni era? Jag har lust att stoppa upp dem där solen aldrig skiner, på min älskling. Det känns lite meningslöst att göra fint i vardagsrummet när det finns ett tangentbord och tre fjärrkontroller på vardagsrumsbordet vad jag än gör.

Dags att vila upp sig på jobbet.

Vardag

2012-01-07T02:40:00.000+02:00

Om blott en liten helg börjar vardagen igen och jag försöker febrilt hitta ett sätt att hålla huset stående, jobbet rullande och familjen lycklig. Redan på måndag (nåmenvisst, jag vet att många har börjat betydligt tidigare) rivstartar januari med jobb och dagis, men i vinter kommer det att vara monni (mormor) som hämtar på måndagarna och tar Nora på jumpis medan Simon och jag drar till Gamla Studenthuset för att öva Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Jag kan svårligen tänka mig en bättre start på veckan, för någon inblandad. Samtidigt fortsätter våra matleveranser och jag hoppas att året fortsätter som det har börjat. Mycket vänskap, trivsel och glädje har det varit. Det kan väl inte vara för mycket begärt?

Flätorna

2012-01-05T12:42:00.004+02:00

Jag tycker ju inte rosa är särkilt fint, och framför allt inte från topp till tå, enbart avbrutet av några fläckar lila här och där. Inte heller tycker jag klänningar är särskilt praktiskt på små barn: de fastnar i krypande knän och stör, och drar till sig omgivningens uppmärksamhet på ett sätt som skapar knäppa värderingar. Visst, jag försöker lära Nora att man klär upp sig när man går på fest. Dels för att det gör en skillnad mellan vardag och fest, dels för att markera för dem som bjudit in en eller som kommer på besök till en att man värdesätter deras sällskap. Men finkläderna behöver alls inte vara klänning utan vad som helst som man tycker är fint. I Noras fall är det bruna velourbyxor och en blå velourblus med en brun kanin på. Lite väl vardagligt, men nu råkar det vara det finaste hon vet.

Däremot har hon låångt hår, som lockar sig lite. Det har aldrig klippts, och hon har det i två flätor för det mesta, men nu har det blivit lite hästsvans emellanåt eller en fläta i nacken. Men försöker jag intala mig att det är fråga om hennes eget val är det självbedrägeri på hög nivå.

Det är bedårande och ganska lättskött. Jag borstar och flätar var tredje dag, sen får de gå i riktning mot dreadlocks tills jag gör om proceduren tre dagar senare. Med risk för att få 90 procent av alla småflicksägare emot mig tycker jag att pottklippt pannlugg ser jönsigt ut, så jag har undvikit det genom att färst fästa håret först i små flätor vid tinningen när hon var liten och senare stora flätor som löper med hela huvudet. Det här har väckt uppmärksamhet. Det är först senare som jag har märkt hur mycket uppmärksamhet hon fått tack vare sitt hår, men när jag började lyssna med de öronen hör jag det hela tiden. Undra på att hon inte vill klippa håret.

För det är ju det som är haken. Min hållhake. Jag får borsta och sköta håret för annars klipps det kortare. Hon har aldrig protesterat vilt mot hårvården, men ibland kinkas det och då förhandlar vi och hon får välja mellan hårvård och hårklippning. Och hon väljer hårvården, för utan flätor blir det inget: men vilka fina flätor du har! Så särskilt fritt är valet inte - varför välja bort uppmärksamhet som man vant sig vid.

Men vi fortsätter. Fast finheten och det speciella i just precis min unge sitter ingalunda i flätorna utan i hennes sätt, glädje och rolighet. I att hon i går satt högst upp i simhallens rutschbana och med hög röst sjöng: "Ingen i hela världen simmar så bra som jag!". För vad är väl flätor mot att vara bäst i världen på att simma eller åka rutschbana?

Stegmätare

2012-01-04T21:25:00.000+02:00

Min stegmätare måste vara trasig. Eller så kan det fan inte vara meningen att man ska hinna gå tiotusen steg per dag. Jag tycker jag är hyfsat rörlig: jumpar två gånger i veckan, promenerar när jag hinner och tar aldrig bilen för små ärenden om jag faktist inte handlar bilen full. Och tar aldrig hissen på jobbet och sällan rulltrapporna när sådana finns.

I dag har jag gått drygt femtusen steg, med tiotals kilo packning och barnvagn. Jag tänker trösta mig med att min börda nog dubblar mängden motion. Visst är det så? Snälla?

Om släktens hund får valpar måste jag nog ta en.

Pyntkonflikt

2012-01-03T18:43:00.000+02:00

Här har inte ens julen sopats ut än och jag kommer på mig med att kånka hem krukvis med saint paulia och primula som får pråla ikapp med julgran och adventsstake. Men som jag redan har konstaterat: less is less. Men jag lovar att städa ut julen tjugondag knut. Den ska inte behöva konkurrera med påsk.

Fru på täppan

2012-01-02T22:04:00.001+02:00

För tio månader sedan skrev jag det här efter att min dotter på Polarn och Pyret hört att affärens tågbana är till för stora pojkar och att hon borde ha förstånd att släppa ifrån sig lyftkranen hon trots allt lyckats få tag på. I dag var vi där igen. Fast i dag var det hon som var fru på täppan och roffade åt sig och domderade, på svenska, men så övertygande att budskapet nog gick hem hos de finsk- och rysktalade små barn som hon hunsade. Tills jag kom på henne och gjorde processen kort med busfasonerna. Fast lite stolt är jag: nästa mupp som försöker lura henne på roliga leksaker genom att åberopa könsroller lär åka på en välförtjänt propp.

Smilla, en av landets klokaste, roligaste och bästa bloggare, skriver om rädslan för feminism och slår huvudet på spiken som vanligt. Mer rätt till plats och mer empati. För alla. Av alla.

Häpp!

2012-01-02T09:44:00.000+02:00

På tal om att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol: I morse gick jag upp en timme innan väckarklockan ringde för att knattra med avhandlingen en stund innan vårt mycket kära besök vaknar. Så att jag både kan avhandla och vara en god värdinna. Det här låter kanske som sådant som andra människor gör, men under min lite luddigt definierade jobba halvtid för att Nora har jullov-vecka är det här en bedrift. I synnerhet som jag ju hade ställt väckarklockan, men nu alltså valde att gå upp en timme tidigare.

Lyrans kloka dirigent på den tiden då jag sjöng med brukade tjata om att man ska "hit the ground running". Det var visst det jag gjorde i morse.

Året som börjar

2012-01-01T23:26:00.000+02:00

Om året som gick tänker jag inte orda dessvidare: det har gått i graven och inte en dag för tidigt. Om året som kommer har jag starka skäl att tro att det blir bättre än 2011. Bland annat tror jag att jag kommer att ägna det åt att skriva avhandling med färre distraktioner än i fjol. Jag tror att jag kommer att resa utomlands åtminstone en gång om inte två, och bägge är semesterresor. En kär, emigrerad vän kommer hem på besök. Simon och jag ska sjunga Matteuspassionen med Lyran och Akademen. Dessutom hoppas jag ödmjukt att jag ska få undgå katastrofer. Jag hoppas att jag ska få ha kvar dem jag älskar, och att de ska må bra. Och får jag det tror jag det blir roligt, det här.

Året har börjat precis så bra som jag kunnat drömma om. Vi hade huset fullt med kära fina vänner, och en av dem kom i sällskap med en vän som jag inte hade väntat mig men det gjorde mig väldigt, väldigt glad. Jag hoppas att de ska fortsätta trivas i varandras sällskap. Middagen blev förträfflig, vi lyckades hitta stolar till alla och jag fick dricka möttönen vid tovlslaget.

En liten familj stannar till i morgon och vi har ätit goda rester, tagit en frostpromenad längs ån och lagat köttfondue. I brist på planering och helgöppna affärer fick vi vara kreativa och tömma kylen på rester. Insikter: friterad fänkål är gott. Friterad pumpa är äckligt.

Nu ser vi Sagan om de två tornen, extended version, och äter Pappagallos lakuglass. Om året fortsätter i denna anda är jag mer än nöjd.

God fortsättning! Inga katastrofer men mycket klokhet och kul är vad jag önskar alla. Och en bra president.

Jesusspam

2011-12-31T10:27:00.002+02:00

Jag skröt på Facebook om att jag har läst Bibeln och nu får jag en massa Jesusspam som reklam. De är snabba de där människofiskarna!

Jensus

2011-12-30T20:43:00.000+02:00

I mitt förra inlägg gjorde jag ett tyrckfel och skrev Jensus. Jag lät det inte stå, men tycker det är en så rolig felskrivning att jag inte har hjärta att låta den gå spårlöst förbi.

Jag har läst Bibeln

2011-12-30T20:41:00.000+02:00

Och fan vilken tid det tog. Tre månaders hårdpluggande, men där satt den. Min älskling synade mig och ordnade ett husförhör som jag klarade, väl godkänd. Visserligen kunde jag inte Paulus brev på mina fem fingrar (eller tio, för både fingrarna och breven är fler än så) men läst dem, det har jag.

Den uppmärksamma läsaren har insett att jag tycker den är bara strunt med undantag för ett fåtal ställen som inte räcker för att jag ska köpa budskapet. Eller visst - det är klart att jag försöker älska min nästa som mig själv, men det är inte för att Jesus säger så även om jag tycker han fick till det den gången.

Fast Rut gillar jag, och Ester och Nehemja. För att inte tala om Höga visan.

Det sitter två vänner i mitt kök!

2011-12-30T16:04:00.000+02:00

De kokar kaffe och te medan jag jobbar. Jag älskar, älskar att ha vänner som känner sig hemma hos oss, så att jag i min tur kan vara på jobbet trots att jag är hemma. Vilket inte låter så kul, men är att föredra framom att faktiskt vara på jobbet rent fysiskt.

Facebooksvenska

2011-12-29T21:52:00.003+02:00

Vart var det här? undrar Facebook över ett foto taget på mig hos mina svärföräldrar. Nå det var taget dit. Dit i Grani.

Mitt bästa julpyssel

2011-12-29T20:14:00.000+02:00

Under mellandagarna brukar jag roa mig med SvD:s litterära citattävling. Ett år var temat flytt, någon gång har det varit opera, katter, murar och julkalas. I år handlar det om girighet. Fyra av citaten lyckades jag pricka direkt, ett har klarnat efter lite funderande och fem går jag bet på. Inte ens internet gör det superenkelt, men man kan alltid googla fram listor på franska författare för att försöka komma på vilka författarna är, och sedan försöka para ihop dem med rätt citat.

Dessutom har jag fått en kindle i julklapp, så det blir litteratur för hela slanten. Inte för att jag är särskilt ledig, men den håller mig sällskap på tåget. Jag har redan klämt Hamlet och har laddat ner en massa gamla godingar på projekt Gutenberg. Litteraturnördens drömjul!

Nackdelarna med postorder

2011-12-23T19:11:00.000+02:00

Det är skitsmart att handla postorder. Jag har köpt en hel del böcker, skivor, leksaker och annat per post i jul och det är superbekvämt när man jobbar och har synnerligen begränsat med tid att springa på stan utan barn. Problemet är bara att den flera veckors leveranstid som jag har räknat med inte räcker till. I onsdags kom två paket varav ett anlände med skärvor i och ett med de oviktiga delarna av beställningen och bud om att de viktiga delarna kommer senare. En leverantör som lovade leverans före jul har inte hört av sig. I morse kom ett avi och när jag gick till posten för att lösa ut paketet sade de att det kommer först klockan sex. Problemet är att jag inte vet vilket paket det är som har kommit, utan jag får dra ut i julvimlet med treåring och handla allt som saknas, för att jag inte vet vad som ännu hinner dyka upp.

Första reaktionen var panik och förtvivlan. Sedan bestämde jag mig för att julhandla på treåringens villkor och varva mina butiker med leksaksavdelning. Lååång fikapaus med både potatisbakelse och glass. Bra övning i att tänka på andra och lära sig att ens egen tur kommer på julafton. Nu paket- och rimorgie, sedan på ett tomtebesök och snabbtitt in på den %&@¨*! posten och sedan julfrid. Limma foton, dricka glögg och njuta av granen.

Jag har haft en riktigt trevlig dag i ypperligt sällskap. Jag önskar eder alla en fröjdefull jul!

Vilket skulle bevisas

2011-12-21T11:39:00.000+02:00

Efter vårt tidigare samtal i går kväll om huruvida flickor kan vara hjältar gick vi ut i byn, d.v.s. Dickursby. I en gränd hörde vi högljutt gräl och när vi kom runt hörnet såg vi ett stort ungdomsgäng på kanske 15 personer i högstadie- och eventuellt gymnasieåldern. Den bestod av flera nationaliteter varav kanske en tredjedel såg ut att vara finländare, men grälet verkade inte ha rasistiska förtecken. Hur som helst, när 15 ungdomar kommer ihop sig vet man aldrig när det urartar i slagsmål. Egentligen hade jag lust att gå vidare, men så gör man ju inte. I stället valde jag vägen förbi gänget, visslade det hårdaste jag kunde (jag visslar jävligt bra, men måste mesigt nog ha två fingrar i munnen) och röt till om att vi inte ska ha några slagsmål här, nå!

Jag stötte på lite förläget mothugg om att det inte var något slagsmål, varpå jag kontrade med att vi nog inte ska ha några andra bråk heller. Okay, svarade ungdomarna rätt beskedligt, och efter några avslutande käfthugg lomade de iväg.

Nora såg stolt och beundrande på sin mor som konstaterade att det där är vad hjältar gör. Jag tror inte hon någonsin mer kommer att tvivla på att flickor kan vara hjältar.

Jag har gift mig

2011-12-20T18:36:00.000+02:00

Simon och jag har gift oss. För nära nio år sedan. Facebook har vetat att vi är gifta, men inte med vem, och i dag tyckte vi det var dags att outa oss, antagligen för att den nya tidslinjen började snoka. Plötsligt haglar det gratulationer från höger och vänster och jag tycker det är fantastiskt. Jag tycker det är fantastiskt att vara gift med Simon och fint att vi varken har tagit vårt pick och pack och stuckit åt var sitt håll eller haft ihjäl varann under alla dessa år.

Puss gulle, jag kunde inte ha valt en finare man!

Nu börjas det

2011-12-20T18:15:00.000+02:00

Jag tänkte högt att jag är en hjälte varpå dotter, 3 år, säger att flickor inte kan vara hjältar. Och det är alltså Spajderman som talar. Jag undrade vem som säger så och hon sade att det är hon själv. Men hon har fel. Flickor är hjältar bäst de vill och jag påpekade att Spajderman minsann är en hjälte och hon är flicka, så ditt resonemang haltar lite. Så frågade jag vad pojkar inte kan vara och hon menade att de nog åtminstone kan vara hjältar.

Nu har jag lärt henne att den som säger att flickor inte är hjältar har jävligt fel, och att man behandlar dem så här: man ser dem stint i ögonen och säger "pytt!".

Fler timmar efterlyses!

2011-12-19T22:26:00.000+02:00

Vi har det lite råddigt. Jag hinner inte packa upp övernattningskassar, tvätta tillräckligt med kläder för att inte tala om vika in, dammsuga har låg prioritet för det hatar jag, så det låter som om man gick på tusen brödsmulor vilket man de facto gör. Men så kommer jag hem från doktorandernas julfest och ser att granen lyser klädd, fudgen som helt på egen hand tog sitt förnuft till fånga och stelnade är uppskuren och inslagen i smörpapper och tv-antennen justerad. Och tv-bilden ser fortfarande ut som mosaik, men det är tanken som räknas. Nu ska jag skämma bort mina kära med våldsgos. Och mig själv med sömn. Pusspuss och nati.

En tamagotchi till

2011-12-18T23:05:00.000+02:00

Vi har skaffat en tamagotchi till. Den står så grön och grann och doftar i vardagsrummet. För att den ska vara så lättskött som möjligt har vi en superstor julgransfot med separat vattenbehållare som fyller på efterhand, så att granen klarar våra julbesök på främmande ort (Grani och Esbo).

Det kändes lite hädiskt att bryta traditionen jag har hållit sedan barndomen: att köpa granen den 22 och klä den den 23. Men nu hinner vi njuta av vår egen gran också. Bara vi nu skulle hinna klä den först. Granklädning blir på tisdag, för då är den sista julfesten festad.

Jag vanvårdar min tamagotchi

2011-12-17T21:11:00.000+02:00

Bloggen är min tamagotchi, och för tillfället sköter jag den inte särskilt väl. Det finns antagligen inget jag sköter särskilt väl för tillfället, utom kanske mig själv. Eller åtminstone tills jag gick på Lyrans och Akademens inofficiella, traditionella skuggsits, och hävde i mig skum kanelskumpa och rödvin med båda händerna. Åtminstone vågar jag påstå att jag sköter festandet alldeles utmärkt.

Nu pyjamas, speedad unge som sitter bredvid mig i soffan och pajar tutte (tar mig på brösten) och Sås & kopp-dvd:n. Och en rykande het kopp glögg. Nati nati tamagotchin, i morgon fyller jag på vatten- och matskålarna. Okej?

Fudge

2011-12-14T21:35:00.000+02:00

När jag är sjukt trött känner jag mer för att rådda än städa. Därför lagade jag fudge i dag. Jag har aldrig lyckats med fudge, men efter att ha skaffat en ny sockertermometer och fått till en smörkola som skulle få Martha Stewart att rodna av skam gjorde jag ett nytt försök.

Den stelnade inte.

Sen läste jag i ett annat recept att fudge måste vispas i fem minuter. Jag vispade bara tills den tjocknade. Nu undrar jag hur jag ska få den tillbaka i en balja ur smörpappersformen så jag kan vispa den lite till. Eller så får komposten en tidig julklapp. Eller jag kinuskisåsförgiftning. December är fullt av svåra beslut. Jenny - Martha 1 - 1.

Lycka är

2011-12-13T22:26:00.000+02:00

... ett helt knippe ballonger. Tack Rumpskakar!

Även mitt instrumenttålamod har en gräns

2011-12-12T22:05:00.000+02:00

... visar det sig. Nora började dagen med att somna tvärsöver toalocket trots lång natts sömn, och lade efter det en pizza på sin ludiga matta. Efter två timmars sömn till var hon pigg som en raket och jag har fått njuta av xylofonkonsert. Nu ska jag sluta morsblogga, men ville bara bekänna att jag inte är så tålmodig som jag skryter med.

Summa summarum sexton tromboner

2011-12-11T21:05:00.000+02:00

Sedan hon på kort tid såg dels Cirkus Finlandias underbara Graziella som gick uppochner i taket spelande trombon, dels en förkejka till Humpsvakars 50-årsjubileum har Nora talat om att hon vill spela trombon. Det är ju inte direkt något juniorinstrument, jag menar, man måste ha lite längre armar än en treåring, men vackert är det, både för ögonen och öronen. Jag hejar och har köpt en blå blockflöjt för julklapssäcken, även om hon vägrat lyssna på att de flesta blåsare börjar med blockflöjt. Jag tänker att hon nog tycker om att tuta när hon väl får flöjten i händerna. Och jag är en knäpp förälder som visserligen har förbjudit alla leksaker med elektroniska ljud, men å andra sidan inte störs ett dyft av halvbra dragspelsspel eller pianoplink.

På vägen hem från luciamarknaden och den allmänna julyrseln klev liten musiker i vardande och jag in på järnvägsstationen och möttes av en ensemble på sexton tromboner som spelade julmusik. Soundet var underbart mjukt och behagligt sångbart för mig som är alt - så jag nynnade med lite för mig själv och kände hela kroppen fyllas av Härlig är jorden och Arkihuolesi kaikki heitä. Nassen beundrade musikerna med stora ögon och jag tror faktiskt att vi skakade av oss en stor del av vardagens bekymmer där och då.

Men blockflöjten må vara hur blå den vill - efter dessa sexton dragbasuner kommer den att stå sig slätt.

Julkitsch

2011-12-11T18:09:00.000+02:00

I mitt barndomshem var granen traditionell med flaggor, halmgrejer och bollar, och mina försök att kitscha till den smugglades undan när jag sov. Jag tänker inte svära på att jag inte kommer att bli morsan som pyntar om i smyg, men tycker att traditionen med att alla får välja en kitschpumla per man per år är rolig. I synnerhet som vår julgransfot kollapsade och gjorde mosaik av alla mina ikeakulor i fjol. Den alerta läsaren inser att nya ikeakulor inte är ett alternativ trots att de är fina, och mina försök att fynda ersättande på loppis har misslyckats: jag har bara hittat buckliga plastkulor.

De nya glitterdrömmarna är i lite matt glas och glittrar lagom mycket. De hade små trädgårdsdvärgar också som var ljuvliga, men jag lade band på mig. Om jag älskar dem lika mycket nästa år tillåter jag mig att slå till.

Våra nya husdjur

2011-12-11T17:26:00.001+02:00

I natt drömde jag att jag impulsköpte en boxervalp. Det var lite läskigt, för jag vill faktiskt så väldigt gärna ha en hund att det bara är en tidsfråga. Men det är en fråga om ganska lång tid, definitivt inte nu. Och sen var det lite synd om precis den här valpen, och jag tog naturligtvis hem den. Och den var ljuvlig.

För att dämpa min ångest över att jag ens i drömmen kunde bete mig så ansvarslöst att jag impulsköpte en hund impulköpte jag i stället luciamarknades största halmbock. Den är någonstans mellan cockerspaniel och irländsk setter i storlek, och heter stora bocken Bruce. Den har jag släpat genom hela stan tillsammans med en blott periodvis samarbetsvillig hjälpreda. Som valde att få raivare och gå bärsärkagång på stora varuhusets porslinsavdelning. Det höll på att bli dyrt.

Sen gjorde vi ett gemensamt beslut att less is less, och tävlade i vem som lyckades hitta den kitschaste glaspumlan till granen. Vad säger ni:

Ugglan är Simons, kaninen Noras och fjärilen min. Fast Simon var inte där, så jag tog helt lugnt och valde två. Vem vinner?

Bocka av

2011-12-10T14:23:00.000+02:00

Jag får reklam för jordvärme på Facebook. Tacktack, det har jag redan, och är så nöjd så! Visserligen har den här vintern inte visat sig från sin tuffaste sida än, och jag vet inte om jag vågar utmana den, men jag sover onekligen bättre om nätterna i mitt jordvarma hus än jag sov i mitt oljevärmda, vars värmekälla var årsbarn med mig. Jag vet, bara barnet, men på något sätt så ... sjuttiotal.

Låt se nu - på listan återstår nytt kök, fräscha upp vardagsrummet (jag har tänkt mig något Fanny Tavastilainspirerat med en av hennes tavlor som blickfång), installera toa och helrenovera hallen samt ytrenovera och förnya elen i arbets/gästrummet. Vi är med andra ord så gott som klara.

Puh.

Vänligt svar från Halva

2011-12-09T12:56:00.000+02:00

Kalendern är ett beställningsverk av karikatyrartisten Jukka Lampela. Halva har beaktat min respons och meddelat produktutvecklarna.

Och salmiaken är god, vilket är huvudsaken. God jul, Halva!

Öppet brev till Halva

2011-12-09T10:34:00.000+02:00

Hej,
vad roligt att någon äntligen kommit på idén med en salmiakkalender! Jag kommenterade det på Facebook och fick en massa respons från vuxna kvinnor som undrade var man kan köpa den. Och den finns ju överallt, i varje livsmedelsaffär.

Samtidigt tycker jag det är tråkigt att kalendern är så ful. Dels är den oestetisk, dels är den ganska macho med enbart gubbar på bilden. Mitt förslag är att ni nästa år gör en vackrare kalender för vuxna som älskar salmiak.

Jag efterlyser inte en pojk- och en flickvariant, men snarare en könsneutral men ändå barnvänlig (=mindre macho) bild för barn och eventuellt en vacker kalender för vuxna. Bort med felaktiga stereotypa uppfattningar om att det bara är pojkar som äter salmiak!

Julfesttider i förorten

2011-12-08T10:05:00.001+02:00

I natt vaknade jag av att någon skrek på vår gata. Föreställ dig ljudet av en mor vars enda barn har gått på en trampmina i något land där man är mindre uttryckshämmad än vi är i Finland: upprepade högra skrin. Det tog ett tag innan skrikerskan hade lyckats väcka mig, men när Simon och jag väl vaknade var det omöjligt att somna om. Framför allt för att det inte är det man gör om man har en person i plågor någonstans ute i vinternatten. Så vi kollade att lillflickan hade det bra, försåg oss med kappor, skor, mobil och nycklar, och gick för att ta reda på vem det var som lät. Jag hann måla upp en massa hemskheter med familjevåld och föräldrar som jagat ut sina barn mitt i natten och som nu stod och skrek.

Och så var det bara en full förvuxen pissis som satt på trappan till sitt höghus och skriade. För att hennes vänner inte svarade i telefon klockan fem på morgonen. Bredvid henne satt en man som hon hade klått upp så att hans läpp hade spruckit. När vi frågade om allt var som det skulle knep hon käft, steg upp och gick in. Hennes kille följde oss hem och han var alldeles trevlig, bar om ursäkt för att de hade väckt oss och antagligen ett otal andra som ändå hellre stod ut med skrikandet än vågade ta reda på vems sko som klämmer och varför.

Sen sov vi som barn tills Nora väckte oss klockan nio.

Förgängelse

2011-12-08T01:27:00.000+02:00

Mellan att jag i tiderna köpte biljett till the devil wears Prada och såg filmen, knallade jag in i en skoaffär och kom ut med två par skyköga skor: det ena i svart brokad, det andra i gyllene lack. Skitsnygga båda två, med nätt äggformad tå och bekväma dessutom. Nu har lacket slitits ut på guldskorna och på ställen där de har böjts lyser lädret vitt. Jag har tidigare skrutit med att jag inte brukar bli klar med mina kläder förrän de enbart duger för tippen, och det här är ett klassiskt fall. Nu undrar jag: var hittar jag nya? De ska alltså vara i blankt guld, äkta läder och bekväma. Och inga aggressiva spetsiga tår, utan vänligt rundade.

Fan, jag borde ha köpt ett halvdussin när jag ändå var i farten. Inget, inget är så snyggt som guldskor.

Det blev bra, trots allt

2011-12-08T01:12:00.000+02:00

Jag fick med mig klänningen, datorn, fel sladd, rätt skor och en massa blingbling. Gick på möte sen när min kollega, som hade sämre tur med morgonlogistiken än jag (eller var sämre organiserad) kom till jobbet, åhörde en intressant disputation och gick på karonka med massa trevligt folk. Har suttit och analyserat det förträffliga med rader som "ge bårnen vassin strömg"* med poetgeniet Lasse Huldén (jag älskar hans "Sånger om julen"), och har debuterat som rosenknopp i Nordicakören Kotkas rosor. Dagen kunde med andra ord ha varit betydligt sämre. Nu sova. Nati nati!

*ge barnen varsin strömming

Astrid Thors klänning

2011-12-06T22:09:00.000+02:00

Får jätte-thumbs up. En av årets snyggaste, och återanvänd dessutom. Jag fetgillar!

Diskrepans

2011-12-06T20:29:00.000+02:00

Jag ser på slottsbalen med ena ögat och passar fröken klåfinger med den andra. Jag kan konstatera att det inte ser ut som på slottet hemma hos oss. Och trots lugn och skön dag känns det som om jag ligger steget efter. Eller hundra steg efter. Ändå borde jag inspektera min balstass och stryka den, för i morgon är det min tur att fira. En kollega disputerar och festen blir garanterat rolig, men blotta tanken på att planera logistiken så att jag kommer iväg till jobbet klockan nio trots att jag ska lämna på dagis med kollektivtrafik samtidigt som jag får med mig dator, långklänning, skor och övrigt lullull känns övermäktig.

När vi kommer så långt som till champagnen är jag garanterat värd den.

Att lära en gammal hund pissa

2011-12-05T23:45:00.001+02:00

Jag börjar vara en dinosaurie. Redan de gamla fenicierna sade att "barn skulle ha större respekt för sina föräldrar om de någonsin lyckades lära sig programmera videon". Och just som jag hade lärt mig det omsätter min man sin skatteåterbäring i en tiotusentums tv med 3D-teknik, trådlös internetuppkoppling och allt satan och nu måste vi möblera om i vardagsrummet, skaffa ny dvd-spelare som klarar 3D-film och en hörnsoffa. Och min förmåga att programmera vår gamla goda tjock-tv och tillhörande teknik är ett minne lika blått som tv:n, som numera står hos återvinningscentralen.

Jag måste tröstdricka. Hit med Blossan.

Bloggalan

2011-12-05T16:27:00.002+02:00

Jag dissar den och åker till Fanny och Andy på glögg i stället. Men valet var inte lätt, ska ni veta, och jag önskar alla en helt fantastisk kväll! Var och en på sitt håll. Heja alla nominerade, må bästa blogg vinna!

Arbetsplats: sängen

2011-12-05T16:25:00.000+02:00

Jag såg en fin utställning på Stockholms kulturhus för ett antal år sedan: Astrid Anna Emilia Eriksson. Den handlade om Astrid Lindgren.

Jag vet inte hur det är med er, men jag hatar titeln Sagotant. Den reducerar sin bärerska till en blid sagoberätterska utan andra egenskaper. Till all lycka gav utställningen en mångdimensionell bild av världens bästa Astrid. Klassens primus, som försvann till storstan för att hon blivit gravid och för att det utomäktenskapliga havandeskapet skulle kunna döljas. Som med hjärtat i miljoner bitar placerade sonen i fosterhem, för att i alla år kunna ägna all sin lediga tid till att åka till Danmark för att besöka honom. Som jobbade som journalist och träffade en snäll bilförsäljare (?) som tog emot henne och sonen som nu äntligen kunde bo hos sin mamma. Som skrev om historiens bångstyrigaste hjältinna och för alltid ändrade vår uppfattning om hur barnboksflickor får bete sig. Som var en mediepersonlighet och samhällspåverkare och alltid tog de svagastes parti. Som hade makt. Som gjorde flickresor med sina bästisar och rökte cigaretter och knappast spottade i glaset. Och som har gjort barnlitteraturens äktaste personporträtt och tuffaste hjältinnor och hjältar.

Hon brukade sitta i sin säng och skriva. Det har jag gjort i dag: halva dagen i pyjamas och halva påklädd. Och vet ni, det har min avhandling mått bra av.

När juldassmorgon glimmar

2011-12-04T22:19:00.000+02:00

I dag bakade vi pepparkakor. Min storasyster och hennes man var här med sina barn, varav en anlände redan i går, så vi hade nöjet att umgås med Elsa i ett helt dygn. Fina unge, hon och Nora har levt rövare och i ett skede var vardagsrummet fullt av pepparkaksbitar och vitkål. Om en unge svinar är det inget emot vad två lyckas åstadkomma.

Årets pepparkakshus är ett dass. Än har jag inte hunnit montera det, men min skickliga syster designade, skar ut och gräddade, så nu borde jag ha en idiotsäker byggsats. Idiotsäkerheten lär behövas.

Årets blossa

2011-12-02T21:03:00.000+02:00

smakar kaffe. Om man som bara dricker kaffe en gång vartannat år, och då jävligt Irish, är den ganska bra. Fast den innehåller livsfarliga knockoutdroppar: efter ett glas och oräkneliga pepparkakor och kex med den mögligaste ost som går att uppbåda i hela Dickursby är jag färdig för sängen. Den har fått mig att helt släppa ansvaret för hem och familj, så Noras middag består av kex med getost och några luddiga russin och mandlar som hon först petat in i vardagsrumsmattan och sen i munnen.

Dessutom har glöggjäveln fått en soffa att gro ut ur aktern på mig. Den väger som satan och jag kommer ingen vart.

Besiktning

2011-12-02T20:31:00.000+02:00

Treåringen är besiktad och är en a4. Det betyder att hon fyller formatet för en treåring. Jag som alltid var för liten och spinkig är nöjd och glad. Dessutom såg vår underbara rådgivnings-Eva naturligtvis särarten i vår ljuvliga, fina och speciella älskling, så hon passade på att slösa med lite beröm. Vår kommunala rådgivning har alltid fått mig att känna mig som en fantastisk mor. Heja rådgivningen! Heja Nora! Heja Simon! Och heja jag!

Och tack naturen, som gav oss en frisk och ljuvlig unge.

Fyllona i Dickursby kan man lita på

2011-12-02T10:42:00.000+02:00

De är för det mesta ett sympatiskt schack och i dag vände sig ett av dem efter mig och sade "Sä oot kaunis nainen!"*.

Man tackar!

*"Du är en vacker kvinna!"

Om att göra slut med Ikea - och tumma på sina principer

2011-12-01T21:59:00.001+02:00

Jag har i omgångar gjort slut med Ikea, men den här gången är det nog definitivt. Jag kan inte försvara att jag understöder ett företag som står för slit och släng i den mån Ikea gör. Vi har deras tv-hylla i serien Stockholm - och den är koryggig. För att det står en tv på den. Vilket den rimligtvis borde tåla. Dessutom har en av skåpluckorna kukat ur och hänger på trekvart.

Sovrumsbyrån i serien Malm har också lådor som hänger på sned. Och Billyhyllorna i biblioteket som blev dörrlösa av ekonomiska skäl är det fortfarande för Ikea slutade plötsligt tillverka snygga dörrar i halv höjd. Vill man ha vitrindörrar i halv höjd får man nöja sig med de fula, för de snygga är förbehållna hel höjd.

Jag tänker så här: vi är två arbetande vuxna som visserligen bor i ett ekonomiskt svart hål som slukar alla fyrk som kommer i dess närhet (jordvärme, ersätta isoleringen som fåglarna - de små liven - stulit till sina vinterbon, isolera, isolera, isolera, fastighetsskatt, etc. etc. i det oändliga, men egentligen klagar vi inte eftersom det är självvalt) men ändå vill slippa ty oss till möbler som nätt och jämnt håller för de första ägarna och har noll andrahandsvärde. De Ikeagrejer jag har köpt, sedan jag dumpade Ikea på grund av otrohet och oförmåga att leva upp till de simplaste förväntningar, är köpta i andra hand. För även en blind höna lyckas ibland tillverka en pjäs i solitt trä som håller längre än ett genomsnittligt blockljus. Och har man tid att hänga på nätet hittar man till all lycka kvalitetsmöbler i andra hand, till en prisvärd peng.

Undantaget är deras barngrejer. Ikeas barnkök är skitfint med lysande keramisk häll och gott om skåputrymme för kastruller, servis och leksaksmat. Och de små köksprylarna i miniatyr är bedårande.

Staffliet som Nora ska få i julklapp är en annan pärla: svart tavla på ena sidan, vit på den andra, låda för kritor och pennor samt en pappersrulle som kan dras över det hela så man kan rita bestående bilder på papper om man vill. Men jag slapp gå dit själv - jag skickade Simon i stället.

Jag är inte heller med i kapprustningen

2011-12-01T18:39:00.002+02:00

Det bloggas mycket om skönhet just nu. Nu talar vi inte om skönheten i en sliten vägg sedd genom Kaurismäkis lins, utan kvinnlig skönhet där kameralinser inte räcker till trots att kvinnorna redan är bantade, sminkade och epilerade till tusen, utan som åstadkoms med hjälp av retuschering. Intensiv retuschering. Jag fattar inte.

Jag jämför mig lika lite med de kvinnorna som jag gör med Barbie. Båda känns så långt ifrån mig att den jämförelsen känns helt meningslös. Och det är jag faktiskt helt nöjd med. Ju äldre jag blir desto mindre intresserad är jag av att vara vacker. Jag har experimenterat mig fram till en sminkning, hårfärg (min egen, faktiskt!) och en frisyr som jag trivs i och som kräver minimalt med underhåll - jag vårdar hellre mitt inre än mitt yttre, även om jag givetvis vill känna igen mig själv och känna mig fräsch. En delorsak till att jag inte pyntar min dotter i bjäfs utan jeans, mjukisbyxor och glada blusar (oftast ärvda marimekkoränder) är dels att det är så jag klär mig själv, dels att jag tycker det är onödigt att börja kapprustningen med barn som inte ens flyttat upp till stora sidan i dagis. Kläder, pynt och vem som är sötast är egentligen ointressant hela livet, men ska man nödvändigtvis tävla tycker jag att ju senare desto bättre. Det här betyder naturligtvis inte att man ska klä sig i säck och aska: det är klart att man känner sig bekvämare i välsittande, trevliga kläder, men det är när utseendet tar orimligt mycket av ens tid i anspråk som det blir knäppt.

Det är klart att ett trevligt utseende är tilltalande. Men nu talar vi om trevligt - inte bildskönt. Visserligen är min man ju alldeles exceptionellt stilig, men det har han blivit med åren. När vi i tiderna träffades var han en alldeles nätt kläpp (det var antagligen jag med) men det var inte utseendet jag föll för utan kaxigheten, det gulliga sättet och hans berusande doft. Antagligen bokstavligt talat berusande, eftersom vi bägge var ganska onyktra när det sa klick.

Men vet ni, jag tänker inte placera mig i team ugly heller. Det får någon annan göra, om den känner för det. Jag är för snygg för att platsa där - för jag må ha platt bröstkorg, överbett och bilringar, men även ögon som eldar (sade min man precis nu utan att veta vad det är jag skriver), ett leende som jag gärna slösar med och Sandkullas finaste jeansröv. Och den använder jag ändå mest till att sitta på - vilket slöseri!

Och vet ni, jag har jävligt vackra vänner. Helt osannolikt fina, både inuti och utanpå. Och jämfört med dem tycker jag att jag platsar. Och i deras sällskap blir min blick ännu mer engagerad och mitt leende bredare och frekventare.

Funktionsduglig

2011-11-30T20:53:00.000+02:00

Hehe, jag tror visst jag börja duga till någonting igen. Här har jag harvat på hela hösten och inte fått något ur händerna, men nu börjar det minsann vända. Effektiv är bara förnamnet. Nu hoppas jag på klok också, för annars är effektiviteten inte så hemskt mycket värd.

Men tänk ändå vad det är bra att sjukskriva sig när man är sjuk. Annars hade jag nog aldrig kommit igen.

Och är jag inte klok så är jag åtminstone vacker. Ruskigt vacker.

Intressant onsdag

2011-11-30T16:04:00.000+02:00

Dagen började med ett utbrott av en magnitud jag sällan skådat. Liten spajderman var lite ur gängorna i morse och jag tror vi alla hade råkat i luven på varandra ett dussin gånger innan vi var ute ur huset. Men sedan fick jag åhöra en presentation där en doktorandkollega presenterade sitt forskningsprojekt om bilden av årets flyktingkvinna. Varför behöver Finland den utmärkelsen? Har vi så svårt för att se flyktingarna som något annat än ett problem? Under presentationen fick vi ta del av stereotypa porträtt av väldigt fina och modiga kvinnor. Min kollega problematiserar de roller som flyktingarna tillåts spela, och påpekar att de kvinnor som lyfts fram är kvinnor som tagit det längsta steget från sitt ursprung och jobbat hårt för att komma nära det finländska kvinnoidealet: en moderlig brobyggare i västerländsk klädsel som hastigt och lustigt lärt sig minst ett av de inhemska förutom det halvdussin språk hon kunde från tidigare, är arbetsnarkoman med vårdinstinkt och ett starkt samhällsengagemang. Observera att jag inte kritiserar kvinnorna utan rollerna de tilldelas.

Som en av dem säger i en intervju: jag talar och talar och talar om samma saker, men ändå hörs det inte, syns det inte i den bild medierna ger av mig.

Sen fick jag en present, och lön som jag genast till en del omsatte i blommor. För det är jag värd.

Superhjältefasoner

2011-11-29T19:34:00.000+02:00

Hur förklarar man för en treårig spajderman att superhjältar plockar upp efter sig, kan sitta still i mer än två sekunder åt gången och river hela huset bara när det gynnar den allmänna säkerheten? Här tros det att det är okej superhjältebeteende att kliva sönder pusselaskar, riva ut bilder ur fotoalbum och sparka byggklossarna längs golvet. Snart tror jag det är okej morsbeteende att inhibera utlovad modelleralek, bunta ihop bångstyrig superhjälte och stoppa i säng. Fan att det alltid ska straffa sig att jävlas med superhjältarna.

Privilegierad

2011-11-29T12:13:00.001+02:00

är jag. Jag får undervisa vuxna människor i ett ämne som är garanterat intressant: hur man skriver sitt eget modersmål. Frågorna haglar och ämnet väcker diskussion - för varje skrivande person vill att det skrivna budskapet ska gå hem och nå sin mottagare med minsta möjliga brus. Det är ju det som är vitsen med att skriva.

Föreläsning för föreläsning blir jag en bättre lärare. I eftermiddag ska jag ta mig an en grupp som såg mig som sämst för två veckor sedan. Inte min stoltaste stund och mer lärorikt för mig än för dem. I dag har de en bättre lärare. Två hela veckor bättre.

På tal om skönhet

2011-11-28T20:46:00.000+02:00

Folk må ha hur tillrättalagda bloggar de vill, med piffiga inredningsdetaljer och nordiskt vitt. De står sig slätt gentemot världen sedd genom Aki Kaurismäkis lins. Jag tyckte mycket om le Havre, som jag såg i går kväll. Det är en vacker saga om talkoanda i ett fattigkvarter i hamnstaden le Havre, och viljan att hjälpa en ung förlupen illegal immigrant.

Det är vackert, det är rörande och det är på riktigt. Visserligen påhittat, men berättelser om riktiga människor: skoputsare, caféföreståndare och en dubbelspelande kommissarie. Visserligen handlar Kaurismäkis skönhet om skickligt valda kameravinklar. Men det vackra finns inte i dyra designprylar utan i en nött vägg och i pälsen på en trogen gammal hund.

Det vackra finns inte i att förskansa sig i fina kvarter där bara de rika och lyckliga bor, livrädda för de som inte är lika lyckliga som de själva, utan det vackra finns i den goda viljan bland människor som inte har obegränsat med val, men som när det gäller väljer det som är rätt och anständigt.

Mitt häftiga fredagsprogram

2011-11-25T17:58:00.000+02:00

går ut på att åka till mamma och pappa och äta raclette. I morgon bitti ska jag träffa fina kvinnor och sy klart en docka som min gudson ska få. Efter det ska jag fira en nioårig systerson, och på söndag blir det kultur dubbelt upp: först Sugar på Fallåker, sedan Kaurismäkis le Havre med Softy. Sen tänker jag vara frisk, tralala, och skriva avhandling så det ryker! Och innan vi vet ordet av är det jul.

Uppmärksamhet

2011-11-25T10:23:00.000+02:00

Jag kan somna precis var som helst. Jag undviker att köra bil när jag är trött, och om jag sitter på en föreläsning som är det minsta tråkig kan skärmsläckaren gå på. Den kan gå på om något är intressant också, om jag bara är tillräckligt trött. Eller trött i hjärnan, på grund av för många föreläsningar på raken, för varmt, för mätt, för dålig luft.

Ett sätt som jag håller mig vaken är genom att sticka. Just nu stickar jag ganska lite, men när jag gör det är det automatiserat och lätt, det kräver ingen särskild uppmärksamhet av mig men det håller fingrarna igång och hjärnan fokuserad. På precis vad jag vill. Jag kommer ihåg vilka filmer jag såg när jag stickade vilket par sockor, och kan komma ihåg vad vi talade om på verandan på landet den där gången när jag satt och stickade den där tröjan. Jag har inga problem med att spela kort och sticka samtidigt. Med andra ord verkar saker fastna i mitt minne bättre när jag har något att pilla med. För handen på hjärtat: vem sitter inte och doodlar i mötesagendan och ritar blommor och blader, siffror i rader eller komplicerade geometriska figurer för att hålla koncentrationen? Eller ser ut som bror Duktig medan man gör utförliga anteckningar som man sedan aldrig ägnar en tanke utan låter vila i mapp Ö eller hög Z tills man är mogen att låta dem gå i pappersinsamlingen.

Det är bara det att stickning har en töntstämpel, min man brukar säga att kvinnor stickar för att ha något att tänka på medan de talar. Och det utlöser mansvåld.

Eftersom folk har dålig kunskap om lärstilar ser det oerhört oartigt ut att sitta och sticka på ett möte eller en föreläsning. Jag läste precis ett Facebookinlägg om någon som skämts för att en annan kursdeltagare stickade under kursen, men jag trädde till stickarens försvar. Men vi som har rastlösa fingrar borde vara bättre på att förklara hur landet ligger, be om lov att sticka, använda tysta bambustickor som inte klirrar och sedan uppmärksamt delta i mötet eller kursen.

Röven full med traktorer

2011-11-24T14:01:00.000+02:00

Jag lade mig för en tupplur och när jag steg upp hade jag röven och låren full med traktorer. Det är inte feberdrömmer - jag börjar så småningom vara feberfri och den var aldrig särskilt hög - utan små klistermärken av den sort som kan limmas många gånger. För Nora lekte med sina Byggare Bob-klistermärken i vår säng i morse.

De piffar onekligen upp mina novemberlår, och ger min bleka stjärt ett lyft!

Vila till fredag

2011-11-23T17:16:00.000+02:00

Det var det, nu ska jag ligga stilla och räkna takbräder i två dagar. Så sade den moderliga estniska damen på Mehiläinen, efter att en klok människa kommenderat dit mig på grund av en liten men ful feber som inte ger med sig.

Som sagt, här ska vi inte ha någon lunginflammation, inte.

Fast dagarna i sängen förkortas definitivt av dagishämtningen före fem. Och tur är väl det. I går mutade jag henne med Sås och Kopp så att liten vilding höll sig i skinnet till läggdags. I kväll blir det julpyssel, hade jag tänkt. Mycket stillsamt sådant, om jag får bestämma.

Boten mot novemberblues

2011-11-22T20:36:00.000+02:00

Jag sitter i soffan med Norisen och ser Sås & Kopps 10-årsjubileumskejka på dvd. Jag köpte den på SFP:s och Kvinnoförbundets strålande barnfest i söndags.

Granhultskråkorna och Lyran körade och det var en underbar konsert. Ett fyrstämmigt arr på Turturduvan Artur var länge ett stående inslag i Lyrans sitsrepertoar efter konserten. Konserten gör mig varm i hjärtat, till exempel En för alla, alla för en och Aadi duljan är fina sånger om vänskap.

Lyran körar i senare hälften av konserten, och jag har ännu inte kommit så långt. Men konserten med sina vänskapssånger påminner mig om alla de fina vänner jag fått i kören. Om ni har dvd:n och ser en 26-årig Jenny i turkost blommigt linne är det jag.

Och bara jag är frisk igen tänker jag börja antasta er vänner och propsa på umgänge. Jag vet att ni läser här, härmed är ni varnade!

Då känner man sig smart

2011-11-22T17:34:00.000+02:00

Jag har harvat mig fram till Konungaböckerna, men har alltså redan läst Nya testamentet. Och valda delar senare i Gamla, bl.a. Job som är lång som ett nödår. I andra Samuelsboken var det ett väldigt tjatande om kereteer och peleteer, som kung David hade i sin livvakt. Och efter att ha läst om dessa kreti och pleti började jag undra om det inte är kereteerna och peleteerna som ligger bakom uttrycket. Och visst, precis så är det ju.

Amatöretymolog, det är just vad jag är.

Aj jo

2011-11-21T19:47:00.000+02:00

När jag nästa gång drabbas av den förfärliga känslan av att jag nog aldrig mera kommer att vara riktigt glad, i hela mitt liv, är det dags att känna efter om jag inte håller på att få feber. I går var jag superödslig till mods trots fin barnfest och trots att jag var på väg till fina vänner. Efter att ha genomlidit hemvägen i bil konstaterade jag hemma att jag nog är sjuk.

Och så gick jag till jobbet i morse, bara för att vara tvungen att gå hem efter lunch. I morgon håller jag mig hemma. Det var ju genom att jobba jag skaffade mig lunginflammation med lååång sjukskrivning för fem år sedan. Det var en intressant upplevelse, men det räckte med en gång. Nu påminner jag mig om att min arbetsgivare nog bara är tacksam över att jag sköter om min hälsa. Och att mina studenter nog inte tycker att jag är så revolutionerande fantastisk att de vill höra mig lalla och snörvla med feberyrsel, trots att jag kanske önskar att de tyckte det.

SFP-jugend

2011-11-20T11:46:00.000+02:00

Vi drar på Sås & Kopp-kejka med sjukhusclowner och Eva B. i dag. Nora har en nyckelpigspyjamas som jag i ett obevakat ögonblick kallade SFP-jugenddräkten, och nu har namnet fastnat. Och då kan vi ju löpa linan ut, menar jag.

För att vara ett one size fits nobody-parti gör SFP ett bra jobb och Eva får min röst. För att hon är bra. Vem jag röstar på om finalen står mellan Beavis och Shrek är knappast svårt att lista ut.

Men nu går vi ut och njuter av svensk barnkampanj så länge tillfälle bjuds. Vi ses på G 18!

Störande, berörande och upprörande teater

2011-11-19T13:16:00.001+02:00

Stadsteatern har ett halvdussin föreställningar kvar av Meidän poika, en föreställning jag rekommenderar. I går var jag på teater med mina svärkvinnor, d.v.s. svärmor och tre svägerskor, och vi var ganska tagna och skärrade av pjäsen, som försöker illustrera hur det kan gå till när en Pekka Eric Auvinen, en Petri Gertz eller varför inte en Breivik spårar ur.

I går hamnade jag på Facebook in i en diskussion om huruvida det är relevant att diskutera om flickor ska få syssla med backhoppning när män utsätts för mer våld, får sämre utbildning (?) och oftare förlorar vårdnadstvister. Jag tycker inte det ena utesluter det andra, och framför allt inte att det är konstruktivt att rangordna ärenden i viktighetsordning. Allt som synliggör de samhälleliga värderingar som gör att män och kvinnor bemöts olika på ett sätt som begränsar och hindrar dem, deras barn och alla är väl ett steg i rätt riktning? Genom att peka på saker och bli medvetna om dem kan man ändra på sakernas tillstånd.

I Meidän poika hade fadern inte svikit och stuckit, men var död. Mellan raderna läser man att mamman och sonen levt ganska isolerade utan kontakt till andra barn eller vuxna, och att mamman upplever att hon försakat att leva för att ta hand om sin son. Vid flera tillfällen i pjäsen gör Ville tafatta försök att be om hjälp av personer i sin omgivning, men han blir alltid avbruten: av en ringande telefon, av rötägget Aleksi eller av någon annan som dyker upp. Mamman frågar sig: hur gick det så här, varför kan vi inte nå varann? Hon anar att något är på tok men lyckas inte avvärja katastrofen.

Jag tror att mobbning är en ond cirkel som alla mår illa av, men som är otroligt svår att bryta. Jag minns själv från min skoltid hur lätt det var att sociala situationer spårade ur och två eller flera inblandade personer hamnade i någon sorts clinch - ett låst grepp som ingen kan bryta utan att förlora ansiktet - tills något antingen avbröt det hela, eller oftare att något utlöste antingen ett slagsmål eller att den i överläge lyckades tillintetgöra den i underläge. Vilket är oerhört obehagligt att vara vittne till, och ännu värre att vara offer för. Men inte heller den i överläge, om den nu kan sägas vara det, mår bra. Det blir till ett tvångsbeteende av låsta sociala koder som tvingar fram mer våld, mer mobbning och mer illamående.

Vad gör man då? Jag hoppas att min dotter växer upp medveten om att hon är älskad, medveten om att hon är viktig och medveten om att hon har makt. En makt som ska användas till att sticka ut hakan och säga ifrån, eller hämta en vuxen som kan hjälpa till att bryta clinchläget. Jag hoppas att jag själv har modet att stiga upp och säga ifrån om jag stöter på mobbning på jobbet eller annanstans. Visst har det hänt att jag ingripit när jag sett barn och ungdomar puckla på varandra, fysiskt eller psykiskt, men det är ju bara att bryta en akut situation och hjälper inte ett spår när det gäller att bryta de långvarigare sociala mönstren. Svårare blir det när det handlar om folk på jobbet, människor man måste (åtminstone relativt sett) fortsätta jobba och komma överens med.

Men en sak är säker, och det är att skolorna måste bli bättre på att verkligen ta itu med mobbning. Jag tror på att splittra dysfunktionella kompisgäng av Måns och Bill och Bull-typ och skicka mobbande elever till olika skolor, över kommungränser vid behov.

Sen tror jag också att det krävs en by för att fostra ett barn, och att man som förälder måste försöka ingå i större sammanhang, med och utan barnen, så att ingen, ingen ska behöva vara beroende av bara en person. Det är lättare sagt än gjort, speciellt med tanke på ensamstående föräldrar som ska försöka få ekonomin och tiden att gå ihop, men helt omöjligt ska det väl inte behöva vara?

Svårt. Men jag rekommenderar pjäsen - den startade många viktiga tankar i mitt huvud.

Vad leder en in på brottningens bana?

2011-11-18T08:59:00.000+02:00

Jag kan inte släppa brottningen, utan undrar var brottningsklubbarna rekryterar nya medlemmar. Blir småglin faktiskt upphetsade av de stånkande och grymtande brottarna och tänker Wow! Det där vill jag också hålla på med? Fast varför inte: i Garp och hans värld var det väl just precis så det gick till. Garp var stark och kompakt till sin läggning, och envis, så det där med att lägga sig på någon och nåla den till marken var väl en gren som passade honom. Jag minns stycket där han brottade ner grannens hund. Öra för öra, hund för tand.

Garp är en fin bok. När jag var 16 betydde den oerhört mycket för mig och mitt läsande. Fast vill man läsa Irving är The cider house rules bättre.