Felhört

Jag roar Nora och hennes kompis med att spotifiera sådan musik som världen och jag lyssnade på när jag var i deras ålder. När turen kommer till Diggiloo diggiley konstaterar kompisen att det nu inte var någon vidare munter sång om hela världen den dog.

Fniss

Det har varit intensivt, men både middagen och en dessert var klara, så det var bara att mikra lasagne åt Nora och hennes kompis. De lekte och jag satt och stickade framför brasan en stund. Visst fick jag avvärja hyss (som skulle ha resulterat i solrosfrön i hela vardagsrummet) och visst blev det strid om paddan, men sen läste vi om Tofslan och Vifslan i Trollkarlens hatt och skrattade så vi kiknade, jag tror fan att ungen somnade fnissande. Nu ska jag göra detsamma. God natt.

Kramas

Om en timme ska jag hämta Nora. Då återvänder kramarna i mitt liv! Det finns så många saker jag skulle vilja göra med henne kommande vecka, bland annat skulle jag vilja pyssla en tupp att ha på tuppdörren - jag tycker halmhjärtat som hänger där året om ser lite för juligt ut. Och så vill jag hinna gå till simhallen. Och till stallet, förstås.

Och så ska vi hinna kramas.

Lathelg

Den första arbetsveckan blev överraskande tung, trots att jag bara hade mig själv att passa. Trettondagen var tung, ledsna tankar kom ifatt mig. Det är inte farligt, mera som att jag äntligen känner att jag står på så fast mark att jag kan vända mig om och se på åren som varit. Bråkdelar av känslor från då kommer till ytan och jag kan se på dem och konstatera att det inte är så konstigt att det känts tungt. Men jag kan också konstatera att jag mår alldeles annorlunda nu. Mycket bättre. Bättre än jag riktigt kommit ihåg att man kan må.

Veckan har också varit befriande asocial. Dels för att Nora tappade min mobiltelefon i toaletten så jag har inte kunnat ringa någon, dels för att jag har prioriterat vila och motion efter (och ibland före) jobbet. Om jag inte fått spontanbesök av en vän i dag som tittade in på en kopp kaffe hade jag inte träffat någon från att jag gick från jobbet i går. I morgon har jag inga andra planer än att min älskade unge kommer hem. Och för att vara jag är det här ganska sällsynt. Jag har alls inget emot det. Ett nyårslöfte är att se mer på teve - de flesta brukar vilja göra tvärtom.

En definitiv guldkant är att det finns en speciell person i mitt liv - en person som överraskande visade mig att man kan bli kär som en tonåring när som helst i livet. Han bor i en annan stad (ett annat land om vi ska vara noga) så vi ses inte så ofta, men det är helt okej med tanke på att jag har lite igenkommande kvar att sysselsätta mig med. Jag reder mig ensam, men tycker mycket om att vara två.

Året som börjat

Gott nytt år, kära vänner! Det har börjat bra. Och förra året som var så råddigt och kaotiskt slutade bra.

Julen firade Nora med mig. Simons och min familj har haft jularna synkade i många år, och vi är dessutom synkade med våra syskon. Så trots att Nora hade pappavecka var hon med mig på julafton och juldagen. Tredjedag jul firade vi alla tre hos Simons föräldrar. Det känns alldeles fantastiskt att det redan kändes okej för dem att bjuda in även mig på julmiddag, och okej för Simon och mig att tillbringa en eftermiddag tillsammans. Och vi har ju redan tidigare märkt att det är viktigt för Nora att hon ibland får umgås med båda sina föräldrar samtidigt.

Det var tungt, jag vill inte sticka under stol med att jag var emotionellt ganska färdig när jag gick hem, men framför allt var det riktigt, riktigt genuint roligt. Jag tycker så mycket om hans familj och det känns fint att den kontakten kan bestå.

2015 har börjat socialt. Jag stod, som vanligt kan man väl nästan säga, värdinna för nyårsfesten och det var ett härligt kaos av vänner och ungar. Unga vänner. Sedan har Nora haft kompisar och kusiner på besök, och en hel kompisfamilj var här och åt raclette. När hon åkte till Simon blev det tyst och ensamt men ingalunda ledsamt. Egentligen. Jag har simmat och promenerat och jobbat och läst vid brasan, och levt precis så vuxet som jag vill. Nåfan det är tisdag. Det är två dygn sedan hon åkte. Jag hinner långledas hundra gånger om, men faktum är att jag har det ganska trevligt med mig själv.

Jag och jag är goda vänner.