lördag 31 augusti 2013

Ilfart till apoteket

Tengil krafsade av allt att döma upp en biboning i morse, för plötsligt kom hon springande till mig och ville upp i famnen. Vilket i och för sig inte är otänkbart annars heller, men nu var hon ynklig på något sätt och jag hittade ett bi som satt på hennes öra som jag drog loss med fingrarna. Biet, inte örat. Och plötsligt var de över oss. Över oss och innanför kläderna och det var fanimig det obehagligaste jag varit med om på länge. Spring! skrek jag till Nora och fick senare världens morkis över att jag själv skenade iväg med hunden i famnen och lät dottern klara sig själv. Upp till huset kom vi och resultatet var att Nora stungits an ett bi på armen, jag av fyra (vänster handflata, höger underarm, bröst och skinka) och Tengil av okänt antal.

Jag har fått min beskärda del av insektbett och de har aldrig bekommit mig särskilt illa. Pappa säger att jag bara inte blivit ordentligt stungen, men nu blev jag det. Nora blev inte värre däran än att kortisonsalva räckte för att dämpa smärtan och svullnaden. Hunden darrade och var slak, och jag ringde veterinären som rekommenderade kyypakkaus och övervakning. Eftersom vi läst rapporterna om att ormkortison är verkningslöst mot ormbett har vi inte skaffat nytt, och vi fick åka båt och bil in till apoteket. Det var inte tal om att jag kunde köra: jag blev yr och mådde lite illa, så vi fick åka hela familjen.

Hunden är återställd, jag har ont och är trött på grund av kortison, allergimedicin och smärtlindring men Nora har inga men - lyckligtvis. Jag skulle ha alla morkisars moder om hon fått allvarliga stick och jag inte hade kunnat skydda henne bättre. Och till all lycka är ingen av oss allergisk.

Min största tröst, näst efter att Nora kom lindrigast undan, är att de ju dog, de små djävlarna, när de offrade sina gaddar på oskyldiga skogsflanörer.

torsdag 29 augusti 2013

Flygande fläng

Bloggen för en tynande tillvaro - det gör inte jag. Det är en del som ska pusslas och fortfarande några rutiner som ska hitta sin plats. Före semestern hade jag inte hund - nu har jag det. Och eftersom det är min hund är det jag som ska hitta tiden att rasta: Simon marrar om jag ber honom om så lite som att släppa ut hunden på ett kiss i trädgården innan han går och lägger sig, eftersom han alltid är uppe ett par timmar efter mig.

Men det går bra. Det gör mig gott att ta en promenad i morgonsolen (okej, det där med soluppgång funkar bara halva året och då bara när det är vackert väder) och jag kommer visserligen till jobbet senare än förr men med huvudet fullt av inspiration. Startsträckan blir kortare än tidigare och jag mår bättre så jobbet ska nog bara vara tacksamt.

Nora har kommit i den trevliga åldern då hon visserligen är svår att roa om man inte älskar att sitta och leka briotåg/lego/mjukisvadsomhelst i timmar med en despotisk nästanfemåring men å andra sida gärna drar med sig dagiskompisar hem. Hon har ett bra gäng med jämnåriga på dagis som inte låter sig hunsas i leken, så alltsomoftast tar vi hem två ungar från dagis i stället för en, eller så ingen alls eftersom hon leker borta. Fast häromdagen gjore jag en felkalkyl och räknade med att jag skulle få tid att städa och tänka bara för att vi hade en kompis på besök men tji fick jag: lillvärdinnan tyckte det var läge att visa alla sina hyss och det blev ett enda avstyrande, medlande och tjatande och besvikelsen var dubbel: inte nog med att jag inte fick den planerade andningspausen  - vad jag i stället fick var tråkig stämning och skrik.

Fast när det funkar är belöningen så omedelbar och uppenbar. I bästa fall hör man två lyckliga bästisar kackla och tjoa i övervåningen. Ibland kommer två rödkindade, glitterögda rufskajsor ner för att se vad jag eller hunden håller på med och för att snatta frukt eller grönsaker att snaska på. Och själv kan jag lyssna på ljudbok, tänka vackra tankar och vara den perfekta husmodern en liten stund.

torsdag 22 augusti 2013

Konstens natt

Jag älskar konstens natt men har inte firat den på mångamånga år. Det funkar lite dåligt med jobba i stan, hämta på dagis, hitta nåt barnanpassat program, ta sig dit genom folkhaven, hinna äta någon sväng och komma hem. Till sin förort. Det är klart det går men jag har inte tyckt det är tillräckligt viktigt. I år hade jag storslagna planer på att åka till Stoa med Nora och bygga en insektmobil, men sedan skulle vi vara hemma för att kunna skicka hunden till mina föräldrar eftersom vi åker bort i helgen, så nu skapar vi konst hemma i stället. Simon skapar pyroteknik i Nordsjö med din far, och jag tänkte åka dit med Nora för att beundra spektaklet. I pyjamas, mätt i magen och med borstade tänder, så hon kan somna i bilen sen.

När jag var sexton år gammal och fick börja åka in till stan på sena folkfester var det med konstens natt det började. Det var spännande att få vara i stan sent, och att höra till dem som var trötta i skolan följande dag. Att sitta på jobbet och vara trött känns inte fullt så speciellt.

onsdag 21 augusti 2013

In my backyard

På vår gata finns ett hem för psyksjuka. Det tog ett tag att inse att det var det det nybyggda tegelhuset i tre våningar var för vi hade inte informerats. Och varför skulle vi det? Staden hade köpt marken och byggde boendet på sin mark.

För det springer inte omkring några hoande dårar på vår bakgård. Inga nakna yxmördare har vi sett, inte ens en liten baglady. Däremot har jag ibland sett folk som beter sig på ett sätt som på ett svårdefinierbart sätt påminner mig om mina föräldrars granne som lider av schizofreni. Inte heller han gör särskilt stort väsen av sig - ibland patrullerar han av och an framför sitt hus och någon enstaka gång har har dirigerat osynliga trupper, helt utan synliga vapen. Den som lider mest av hans schizofreni är givetvis han själv, och säkert hans anhöriga inte grannarna alls, han är artig, trevlig och belevad men lite skygg.

I och med hunden har jag kommit i närmare kontakt med invånarna i boendet - det finns många som vill klappa en liten vit leksakshund och hon ställer villigt upp. Tengil gör ingen skillnad på mentalpatienter och andra dårar. Och det är inget fel på mentalpatienterna - de är sjuka bara. Jag har svårt att förstå hur de ser sin värld, men ännu svårare har jag att förstå hur Teuvo Hakkarainen ser sin, och han har mig veterligen ingen diagnos. Jag litar på att de som har en diagnos, har rätt medicinering och rätt att röra sig ute är vilka medborgare som helst. Som behöver någonstans att bo. Till exempel på min gata. Där jag aldrig hört någon klaga över att mentalvårdsenheten finns där, där jag trivs med fina, toleranta grannar och plats för alla. Både finnairchefen i det nybyggda palatset och poligubbarna i asbesthuset som glatt brukar vinka åt mig med ena handen medan de håller pitten i den andra när de pinkar i buskarna.

Och så finns det folk i Esbo som klagar över att staden vill bygga ett litet hem för ett fåtal vuxna personer med funktionshinder. "För att flygekorrarna blir störda av all taxitrafik". Till och med de är välkomna hit till min bakgård. Jag kan bjuda på hundpromenad och lite fördomssightseeing. Men några hoande dårar med yxa kan jag tyvärr inte visa upp. Inget taxirally heller.

tisdag 20 augusti 2013

Ett huvud för sig

Lilla älsklingen hade tydligen försett sig med godis att snaska på medan hon tittade på Buu-klubben. På soffbordet låg en liten tallrik, en parmesanost och ett rivjärn.

Som ler och långhalm - fast tvärtom

I morse träffade jag en man som verkade invandrad, som var ute i sällskap med en jack russell-terrier vid namn Hamas. Där gick vi med Tengil och Hamas i varsitt koppel.

De kanske grundar en stödförening för hundar med ägare som har en rubbad uppfattning om namnskick.

First things first

Eftersom jag vill ha en väluppfostrad hund som är trevlig med folk som gillar hund, låter dem som inte gillar hund vara i fred, kommer när man kallar och bara vaktar lite lagom har jag tänkt gå valpkurs. Fast sen insåg jag att vår jycke är för långt hunnen för valpkurs - hon går fint i koppel och kan alla de vanliga partytricken och några till - så vi hoppar över hundpsykologin till förmån för hundmykologi. Svamp kan man bara leta när det finns svamp, så därför tänkte jag smida medan järnet är varmt.

Pretentiös? Moi?

Eller kanske bara kulinarist.

måndag 19 augusti 2013

Nu flyter det!

Här har jag ägnat två och ett halvt år av blogg åt att klaga över hur jobbigt det är att skriva avhandling. Eller så mycket har jag väl inte klagat, för det är så tråkig läsning, men inte fan har jag höjt det till skyarna heller. Så:

nu höjer jag det till skyarna.

Jag har flyt. Avhandlingen växer varje dag. Inte så rasande mycket, precis, men riktningen är rätt, frekvensen likaså. Jag vaknar om nätterna med Heureka när bitar faller på plats. Ytterligare bitar hittar sin plats medan jag går, städar och gör annat.

Jag har varit så avundsjuk när jag hört på andra som säger att det är svårt att räkna arbetstimmar när man ändå har skrivandet i bakhuvudet hela tiden. Det har inte jag haft nämligen, inte alls: när jag har gått hem har min hjärna effektivt föst ut allt som har med flerspråkig universitetsutbildning att göra. Men nu hör jag mitt ämne viska små idéer och förslag till mig på ett alldeles underbart inspirerande och roligt sätt. Inte krävande utan bara uppmuntrande.

I think she's got it. By George, she's got it! The rain in Spain stays mainly in the plain ...

Kanske blir det ännu forskare av mig en vacker dag. Jag är övertygad om att det är hundfan jag har att tacka för mina snilleblixtar. Och semestern.

lördag 17 augusti 2013

Lördagkväll hos familjen Sylvin Cederqvist

Jag dricker rödvin i köket medan Simon sitter på golvet i hallen och lär Nora blanka skor. Kanske hon en vacker dag blir den domestic goddess jag aldrig lär bli. Eller så blir hon nobelpristagare eller astronaut. Någonstans är jag övertygad om att man inte kan bli både och.

fredag 16 augusti 2013

Sommartider hej hej

Jag har tidigare sjungit sommartidens lovy (alltså klockvridningens) i ett inlägg jag inte kan länka till från mobilen. Så här nästan ett och ett halvt år senare passar jag på igen - för det är ju när vi är nära dagjämningarna den spelar störst roll. Vid solstånden är det så absurt ljust/mörkt hur man än gör att det varken gör till eller från.

I kväll rastade jag hund när klockan närmade sig elva. Det var ljust nog, och såg jag på horisonten i norr var himlen ljust blå. Rakt upp syntes stjärnorna, i söder var det svart med en stor gul måne. Jag gör jävligt mycket med relativt ljust halv elva i augusti och jag känner många som uppskattar kvällsljus en fredagkväll. Färre som uppskattar att solen går upp klockan halv fem vilket den skulle om vi inte hade sommartid.

Jag tycker synd om dem som har boskap veckorna efter omställning, jag förstår att det är besvärligt att leva i osynk med resten av världen i några veckor tills kreaturen gått att ställa om (för inte har de väl absolut gehör?). Men jag misstänker att många sommartidsmarrare klagar av lättja, slentrian eller för att de inte reflekterat över varför vi håller på med klockexercisen två gånger per år (lyckligtvis inte på länge säger jag som dyrkar sommartiden).

Eller så är de så hysteriskt morgonpigga att det faktiskt spelar roll. I så fall har de mina sympatier.

måndag 12 augusti 2013

Om snällhet

Ett par gånger den senaste veckan har jag fått höra att jag är snäll. Det gör mig glad - sett ur mitt perspektiv är jag inte alls särskilt snäll utan självisk, självupptagen, missunnsam och ful i mun - för det betyder att någon noterat vänliga saker jag gjort, saker som tydligen haft betydelse för dessa personer.

Och så funderar jag på det där med snäll. Är jag en snäll mamma? Visserligen älskar jag att tillbringa tid med min ljuvliga dotter och göra roliga saker med henne. Samtidigt blir jag så frustrerad när något tjorvar och har lätt för att fräsa och tjata och låter plötsligt inte alls snäll. Visserligen finns det inga gränser för hur mycket jag kan krama och gosa med Nora och hålla henne i min famn. Men jag avskyr när hon klänger på mig när jag försöker göra något - när hon kräver tillgång till min kropp utan att ta hänsyn till mig - ger mig ett sånt obehag att jag behöver en stängd dörr mellan henne och mig. När hon stjäl närhet jag mer än gärna skulle ge henne om hon behandlade mig respekt blir jag galen.

Är jag en snäll hustru, då? Enligt Simon är jag det. Vad det nu sen betyder. Vi har det bra, grälar förhållandevis sällan och när vi grälar grälar vi i allmänhet schysst. Eftersom jag ofta drar ut på äventyr med hund och barn får han gott om tid för sig själv och det är väl den bästa present man kan få. Ofta nog får vi tid tillsammans och då har vi roligt. Fan vet om det gör mig snäll, men åtminstone är jag nog inte särskilt elak med min man.

Vad övriga personer beträffar gör jag liksom med dem jag bor med så gott jag kan. Försöker sprida gott humör och vara rättvis - andra människor ska inte behöva drabbas av mina magaplågor. Jag är rätt dålig på att komma ihåg folk med presenter vilket är en egenskap jag uppskattar jättemycket hos de av mina vänner som är bra på sånt. Det är ju alltid kul att vara mottagare för sånt - jag njuter också av att ge genomtänkta gåvor men tänker sällan på presenter utom till födelsedagar och jul. Jag önskar jag var generösare - med presenter och framför allt med vänliga ord och handlingar. Jag är nog lite ogin, och dessutom har jag en ful tendens att vara snabb med att avfärda alldeles hyggliga och hederliga personer som tråkiga om de inte intresserar mig tillräckligt.

Min mormor var snäll: hon stekte plättar och hade oändligt med tid för oss barnbarn. Dessutom hade hon en leksaksaffär och stenkoll på vad vi önskade oss till födelsedagar och jul och ibland räckte de med en ilakare kräksjuka för att man skulle få en riktigt fin present att leka med i sjukbädden. Tandlös var hon ändå inte - jag minns ett par gånger då hon läxade upp mig ordentligt. Första gången var när jag var fem år gammal och först kissade på mig (av skratt) för att jag helt enkelt inte orkade gå och kissa i tid och sedan blev så uppspelt att jag föll i sjön och inte hade några torra kläder kvar, andra gången när jag som tjugoåring varit på en mycket blöt fest och låst ut mig och fick gå till henne och be om nyckel när jag var i ett rätt bedrövligt skick. Och nej, momi var inte pryd. Jag var faktiskt dyngfull den gången och förtjänade allt skäll jag fick och mer därtill.

Men också bland de levande har jag snällhetsförebilder, inte minst mina föräldrar, och ser så många olika sätt att vara snäll på. Lojalitet är den yppersta formen av snällhet, men lojalitet är också farligt och svårt eftersom äkta lojalitet kräver att man behåller sin integritet och sinne för vad som är acceptabelt. Man måste låta bli att vara lojal om ens vän är på väg att göra något som inte är rätt, annars slår lojaliteten slint. Generositet är snällt, och man kan vara generös på många olika sätt: med uppmuntran, hjälpsamhet, gåvor, till exempel. Tolerans är snällt. Osjälviskhet är snällt. Och respekt. Funderar jag kommer jag säkert på fler snällheter, men nu är det snällaste jag kan göra att färdigställa den kvällsmat snälla Simon redan påbörjat innan hela familjen ryker i luven på varann på grund av blodsockerhärdsmälta. Men snällheten tål att tänkas på. Lätt är det inte att vara snäll, alla gånger.

Saker min dotter gråter över

De flesta har väl snavat över den här sajten, där föräldrar världen över lägger upp mer och framför allt mindre rationella anledningar till att deras små gossebarn gråter. Jag bidrar här i min egen blogg med några orsaker till strida tårar vid läggdags - de flesta är dygnsfärska:

  • Jag har rosa rutor på ett av mina i övrigt gröna nattlinnen (som jag inte ens hade på mig) trots att jag inte gillar rosa. Observera att det inte handlar om Nora utan om mig. Men det är Nora som gråter.
  • Jag har inte längre en piercing i näsan.
  • Vi åkte inte i det skittråkiga monorail-tåget senast vi var på Borgbacken.
  • För några år sedan, när Nora var mindre, halkade hon på det hala stället på berget på landet och rutschade ner i sjön. I grunt vatten. Det passade hon på att lamentera i går kväll.
  • Vi brukar hitta på roliga drömmar åt varandra för den kommande natten och varken "Nora är berg-och-dalbaneförare" eller "Nora har en egen kiosk där hon står och säljer sockervadd och stora strutar med karameller" dög.
Plötsligt ter sig mina egna bekymmer synnerligen triviala.

fredag 9 augusti 2013

Måttstock

Jag sitter i tåget, bredvid en mor som vänligt svara på sina två små söners miljoner frågor. Sånt gör inte jag. Jag letar efter pausknappen på ungen och är en kass mor.

Tillägg: det visade sig att kvinnan inte var barnens mor utan något slags nanny. Puh! Så där var jag också i min gröna ungdom då jag passade andras ungar, fick betalt för det och kunde gå hem efter avslutade äventyr.

torsdag 8 augusti 2013

Två saker jag grubblar över

Vet någon hur man använder bokstöd? Är de värdelösa på riktigt eller är det bara jag som inte vet hur de funkar? Jag kan serva gräsklipparen, ta diskmaskinen i småbitar, rengöra den och sätta ihop dem i rätt ordning och bygga ihop vilka Ikeamöbler som helst, inga problem. Men jag lyckas fan inte få böcker att stå prydligt på rad med hjälp av bokstöd om det inte är frågan om väldigt små och lätta böcker. Är det bara jag som är oinvigd och inte känner till knepet, eller är de helt enkelt en värdelös uppfinning?

Min andra undring är varför jag aldrig råkar skära av mig en fingertopp när jag precis har tvättat håret. Hårtvätt och färska skärsår på fingertopp = ännu mer blodvite.

Gräsklipparens drömsommar

Det är roligt att klippa gräs. Inte så tjosan att jag kastar mig över gräsklipparen varenda ledig stund, men i år när det räckt med tre klipp för att den ska se anständig ut, eller i juli snarast brun och bränd ut, tycker jag det känns helt okay att ta ett varv med klippmojängen för första gången sedan i juni. Det är träning det med.

onsdag 7 augusti 2013

Ett trist faktum

Det är trist att ens eget och barnets energinivåer är helt oberoende av varandra. Korrelerar de på något sätt är korrelationen snarare invers.

Jag hade tänkt att fantastisk clownhoppuppvisning på simstadion skulle vara en perfekt nedtrappning inför läggdags men nu håller Nora på med sin egen torrversion medan jag är helt färdig för sängen. Tänk så tokigt det kan bli! Förbannade middagslur på dagis.

tisdag 6 augusti 2013

Mina persedlar

Min kalender är försvunnen och ett telefonsamtal till mor på holmen bekräftar att den är där. Där är också Noras dagistossor. Stövlarna, som jag varken hittade hemma eller på landet trodde jag var på dagis men där var de inte - återstår att jag lagt dem på ett fiffigt ställe på holmen. Plånboken dök inte upp, men snart har jag ersatt allt som var i den. Utom de femton eurona. Jag var tvungen att skaffa nya baddräkter åt Nora och mig eftersom jag förlagt våra. För att citera Rådd-djurets sång:
"Jag snubblar jämt på mina egna tassar
Jag tappar det jag inte stjälper ut."

Men på jobbet går det bra. Nu när hjärnan inte har semester längre reder det nog upp sig, ska ni se.

söndag 4 augusti 2013

Det var det

I morgon drar jag till jobbs. För första gången på fem veckor. Och precis nu är det varmt, min far försökte få mig att åka ut till landet med dem bara över dagen, men jag orkade inte. Visserligen hade det varit en roligare dag än att småplocka härhemma, men jag orkar inte åka hem därifrån igen, just när kvällen är som vackrast. Även om jag ljudläser Täällä pohjantähden alla medan jag kör. Uppläsningen är njutbar och trilogin är en fantastisk skildring av Finlands historia från senare halvan av 1800-talet till krigsslutet (tror jag).

Semestern var underbar. Vi hade inte så mycket program och emellanåt har jag lidit lite av bristen på struktur. Inte för egen del: när man är vuxen är struktur helt överskattat och jag älskar att bara gå omkring och drälla, men när Nora dräller hittar hon på hyss eller sitter inne, och vill man att vi gör något vettigt krävs det större planering och styrning. Dagis är bra på sånt. Jag älskar vårt dagis. Samtidigt får jag aldrig nog av sommar och semester. Hade gott kunnat klämma en vecka till, särskilt med familjen på landet där det visserligen finns fler barn, men också fler vuxna som kan sysselsätta, övervaka, läsa och sköta markservice.

Jag erkänner att det ska bli skönt att få sitta i fred på jobbet och tänka två vettiga tankar i rad utan att bli avbruten. Jag har roliga projekt att ta itu med och känner mig taggad. Jag håller inte med om att sommaren är kort - åtminstone inte i år. Men resten är lite förbannat långt.

Jag önskar mig en lång sommarstugesäsong i höst. Varma septemberhelger i svampskogen, bastu och stjärnklara kvällar. Och före det en augustimånad som är högsommar. Plask i varmt strandvatten, sena blåbär och ytterligare läsning av alla gamla tummade barnböcker på älskade holmen.

Återseendets glädje

Mitt sällskap från i går dök upp strax efter nio för att hämta sin hund. Jag hade inte väntat henne så tidigt - hade tänkt ringa henne vid tolvtiden för att låta henne sova - men oron över hunden hade väckt henne och hon var lättad över att hon lyckades hitta till vårt hus. Jag hade släppt ut hunden på gården, så den låg och väntade på henne innanför vår grind.

Av allt att döma hade hon haft en lugn natt: karln hade försvunnit i hennes bil (nej, han var definitivt inte nykter), lämnat kvar hennes plånbok och slagit sönder hennes mobiltelefon. Jag sade att hon borde skaffa sig ett eget hem. Hon sade att också hennes syster hade sagt att hon borde kasta ut karln och byta alla lås.

Hoppas, hoppas att vårt äventyr i går var en väckarklocka för henne. Vem som helst kan råka ut för en elak och våldsam partner. Och ingen kan rädda ett förhållande där endera parten är våldsam och elak. Den enda utvägen är ut.

Madickensyndrom

Vi var på valpträff hos uppfödaren: Nora, Tengil och jag. Hon har nio riesenschnauzervalpar och jag kom inte hem med en enda trots att det var svårt. Likt förbannat ligger det ändå två hundar på vårt golv.

Hängivna läsare av denna blogg vet att jag lider av långt gånget Madickensyndrom. Ni vet: själv har jag det som en pärla i gull, världen är god med undantag för ett stort antal rövhål och olyckliga omständigheter, alla olyckliga individer vill innerst inne vara lyckliga men någon måste hjälpa dem på rätt spår och någon kan lika gärna vara jag.

På väg hem från Tengils och min kvällspromenad möter jag en uppriven fyrtioårig kvinna som frågar om jag har cigaretter. Det har jag inte - det är över åtta år sedan jag slutade röka och kanske sex år sedan jag över huvudtaget tog ett bloss och jag måste räkna för att komma ihåg för det känns som så länge sedan - men eftersom hon uppenbarligen inte mår bra frågar jag vad som är på tok och om jag kan hjälpa henne på något sätt. Hon är ganska berusad men inte askalas, och bor i det parhus jag har sett växa upp, precis invid järnvägsspåret - så precis invid att jag alltid undrat hur någon kan komma på att bygga precis där. Och hon berättar om våldet, och om att hon är rädd för att gå hem men inte fick med sig vare sig plånbok eller telefon. Och så ber hon mig ringa på och fråga om karln åtminstone kan ge henne hennes handväska. Och jag är rädd men gör det ändå. För jag tänker att jag har min trygga bubbla att gå hem till och det har inte hon.

Han öppnar naturligtvis inte, men när jag ringer på bakdörren kommer han och öppnar. Medan han talar med mig och gosar med min valp, vilken buse som helst blir temporärt beskedlig när det finns en valp, kan kvinnan gå in och hämta sin handväska. Sedan börjar hon vela och tveka men när jag påminner henne om att hon faktiskt lovat hänga med mig på promenad kommer hon i alla fall. Det första hon säger är att hon är orolig med tanke på hennes hund, eftersom han brukar straffa hunden de gånger han inte kommer åt henne. Situationen är obehaglig, karln var obehaglig, men nu är vi i alla fall utom räckhåll från huset. Och först måste man bort, sedan kan man tänka på annat. Jag hinner inte mer än fråga henne vad det är för en hund förrän jag ser en schäfer irra omkring i järnvägstunneln. Och med våra respektive hundar föreslår jag att vi går hem till oss och funderar vidare. Det vill hon inte höra talas om, utan i stället går vi till slemkrogen närmast oss. Väl där inser hon att hennes handväska är tom. Mannen har sannolikt tömt den på plånbok och mobiltelefon. Desto större anledning att gå hem till oss, tänker jag, men det vill hon inte höra talas om. Då föreslår jag att vi åtminstone går och hämtar mina pengar och min mobil för dem tog jag ju inte med mig på den snabba pissrundan, klädd som jag var i sommarklänning och fleece utan fickor.

Simon, som förtjänar Nobels hygglighetspris, tar utan knot emot Tengil och en främmande schäfer medan jag drar iväg på krog med en fyllsig främling. Väl på krogen inser jag snabbt att damens fylla inte är av temporär utan snarare permanent art, vilket inte gör familjevåldet mer acceptabelt men däremot får min idé om en öl på krogen medan vi funderar på nästa steg att framstå som synnerligen dålig. Summan av kardemumman är att jag i brist på bättre idéer karaokesjunger Don't stop me now på nykter kaluv, råkar i samtal med en alldeles fantastisk karaokefantast, likaledes nykter, som påminner mig om att kvinnan faktiskt är gammal nog att ta ansvar för sina egna handlingar och att jag har gjort mitt. Visserligen tror jag att jag kan rädda världen, en person i taget, men jag ber att få påpeka att jag inte är hur naiv som helst: när jag inser att hon räknar med att få sig en helkväll på min bekostnad, alternativt att jag tänker riskera livhanken genom att hämta hennes bankkort hos hennes våldsamma man så att hon ska kunna supa vidare, gör jag klart för henne att jag inte tänker stanna kvar men kan hålla kvar schäfern till i morgon. Så nu sitter jag här med en extra schäfer, som gråter och helst skulle gå hem.

Åh gud det är så jobbigt med folk som tycker det finns viktigare saker än att klara livhanken undan någon som slåss. Det finns inget viktigare än att klara livhanken undan någon som slåss. Tak över huvudet är sekundärt - dessutom finns det skyddshem att ta till. Om det var det det hängde på skulle hon ha fått sova på vår soffa. Dränka sorgerna i sprit är fan så sekundärt, men i det här fallet verkade det tyvärr vara först på listan. Hon blev kvar på krogen men smarta karaokefantasten, själv ett ex-offer för familjevåld, fick kvinnan att lämna mig sitt telefonnummer så vi kan komma överens om när jag ska lämna tillbaka hunden hennes. Som verkar vara världens snällaste, även om hon haltar och inte verkar särskilt lycklig. Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att jublande glädje riktigt ligger för schäfrar - de ser alltid lite ledsna ut och vill helst bara lyda.

Fan ta allt familjevåld. Jag blir så fittig* på det faktum att hemmet är världens farligaste plats för en del, när det borde vara världens tryggaste plats, om vi nu bortser från eldsvådor och kokande vatten som rinner över små barn och andra olyckor. Jag vill att mitt sällskap från i kväll ska sluta supa och börja prioritera sin egen trygghet. Jag vill att jag ska kunna lämna tillbaka den haltande hunden och veta att den slipper bli utsatt för mer våld.

*finlandssvenska, betyder arg (eller jobbig) fast mer arg (eller jobbig)