Självbedrägeri

Jag har Norisen utlånad hos sin moster och jag har, för första gången på över en månad, huset för precis bara mig själv. Jag tycker att jag borde målartvätta vår brandvägg och måla den vit i två lager, samtidigt passa på att målartvätta hela taket och alla väggarna, klä om soffan, klippa gräset, pilla mig i naveln, läsa romaner, lösa korsord och lägga sista handen vid kittet på de fönster jag renoverade på arbiskursen. Förutom städa i största allmänhet i vårt hem som ser ut som fuck och gonatt. Ändå orkar jag inte. Det är för mycket att ta itu med och det enda jag har lyckats åstadkomma av det som jag precis räknade upp är navelpillandet. Och det var väl kanske det som var viktigast när jag tänker efter.

Okej, målartvätt. Din tur nu.

Födelsedagsfirning

I går kväll, på min älsklings 36-årsdag, satt hela familjen i köket och klädde om vår soffa. Den är "vit" och begagnad och ska bli grön och inte fullt så bedagad. Ingenjören fick sköta symaskinen, det var ju ändå hans födelsedag, jag skötte strykjärnet och junior skötte saxen och klippte av fransarna på tyget efter tvätt. I går gick i sicksackandets tecken och i dag börjar vi förhoppningsvis sy ihop spektaklet.

Om jag har mätt och klippt fel åker hela spektaklet i soporna. Det är fem år sedan jag köpte tyget och vi har ungefär en snöbolls chans i helvetet att det ska gå att hitta mer likadant. Blir det bra, däremot, blir det riktigt, riktigt snyggt. Och i morgon börjar spisen muras. Och snart börjar vår semester!

Dagens sommarprat

Ni som inte har hittat Smillas blogg gör klokt i att hitta den. I dag sommarpratade hon om feminism och man gör klokt i att lyssna. Bra musik är det dessutom, och en fantastisk analys av den fullständigt befängda sången Sixteen going on seventeen i annars fantastiska Sound of Music. Här med Judi Dench i en lite festlig version.

Min lokala bibba - hyllning och diss

Eftersom jag håller på att trappa ner på jobbet inför semestern och Nora redan har semester tog jag en paus i arbetet och gick till Dickursby bibliotek. Där botaniserade vi igen i en dryg timme och bekantade oss med böckerna om Barbapapa (av tveksam kvalitet men godkänd framför allt på grund av de fina bilderna) och hade det mysigt i de sköna sofforna.

Ett genidrag så här i sommartid är att ha sällskapsspel liggande framme, och namnbrickor på personalen med texten "Spelkompis". Det här betyder att barn som vill spela inbjuds att ta kontakt med personalen som gärna ställer upp som spelsällskap. I dag var det en tjej i tioårsåldern som utnyttjade möjligheten och spelade en runda Afrikas stjärna med en av kvinnorna i personalen.

Disset går till barnboksurvalet som till stora delar håller måttet men även till en del är undermåligt. Jag tycker inte det är en kommunal bibbas uppgift att förse ungarna med extremt könsindelade Disneyböcker som för elektroniska ljud (billjud och prinsessfnitter), eller enfaldiga djurböcker med sockersöta illustrationer där texten är värdelös men djuren har dockögon som kan blunda. Det här är böcker som finns i varenda Prisma eller annan valfri stormarknad och borde stanna där som hyllvärmare om kunderna hade någon känsla för kvalitet.

Visst är det bra att locka barn till läsning, men jag menar att situationen inte är så desperat att man måste gripa till stupitt innehåll i läcker förpackning för att de små liven ska orka koncentrera sig. Till skräplitteraturens försvar kan man säga att det väl inte är mer än rättvist att mindre bemedlade barn ska ha tillgång till samma skit som privilegierade barns föräldrar har råd att köpa hem, men resonerar man så kan man lika gärna försvara pommes frites i skolorna.

Och naturligtvis har jag en självisk baktanke. Även min hulda dotter förförs av den hjärndöda litteraturen (lyckligtvis bilar snarare än prinsessor för måste jag välja föredrar jag det hjärndöda billjudet framför det hjärndöda fnittret - jag menar, bilar är ju per definition hjärndöda) och dessa böcker släpas hem även till oss, och jag hatar, hatar att ägna mysiga lässtunder åt att läsa dynga.

Ingenjörer

Vi får vanligtvis hem Teknik & ekonomi (Tekniikka ja talous) men i år blev det för omväxlingens skull Ny teknik (Sveriges motsvarighet). Jag läser den sällan för det finns så mycket annat, men när jag gör det reagerar jag varje gång på att män och kvinnor förekommer nästan lika ofta på tidningens sidor. Också på tunga poster och i rekryteringsannonser. Nu lusläser jag den inte med genusglasögon, men en flyktig titt gör mig väldigt glad!

Att ändra på hur världen ser ut är ett steg på vägen till en förändring av hur världen faktiskt är.

Bloggen har konkurrens, ska ni veta

Här på bloggen är det rätt stillsamt just nu. Annat är det med verkliga livet: här finns det mycket som konkurrerar om min tid. Jag har tillbringat fyra fantastiska dagar i Österbotten där jag bland annat har umgåtts med tolv nordiska studenter, bott på lyxiga Radisson, badat pool och bastu, ätit hotellfrukost, varit för sjuk för att hänga med på Strampen, besökt Stundars, druckit pussikalja à la Norden (en öl eller läsk per man) på Sandön i Vasa, bedårats av Kvarkens skärgård, matat Kvarkenmyggen med nordiskt blod, ätit på ljuvliga Bistro Ernst, druckit på Ollis och sovit gott. Nu väntar tvätt, disk, tomma pizzakartonger (jag var för trött för att laga mat och ens bära ut kartongerna i går), unge med sinande gosreserver som måste fyllas på, trädgård, midsommar och förberedelser. Förutom jobbet som vill ha Nordkursen bokförd, tentorna bedömda och betygen skickade. Men snart kanske jag börjar tänka igen. På sista tiden har jag inte riktigt haft tid.

Smittohärd

Jag har precis, nätt och jämnt, överlevt den ruggigaste maginfluensan i mannaminne. Eller åtminstone på fyra år. Jag kräktes blott en gång, men ännu tolv timmar senare måste jag lägga mig på badrumsgolvet och vila efter att jag kissat för att orka ta mig tillbaka i säng. I dag är jag på benen, men det snurrar i huvudet och jag fick hjärtklappning efter att ha duschat, villket inte var tal om att jag skulle ha klarat av i går.

Och om knappt två timmar ska jag sätta mig på tåget till Vasa för att vara reseledare för tolv nordbor i tre dagar. Nu fettummar jag på den heligaste av mina principer - att hålla mig isolerad minst två dygn efter maginfluensa. Nora lekte med sin kusin precis två dygn efter att kusinen slutat kräkas, och vi vet jävligt väl hur det gick. Först kroknade Nora och sedan jag. Kroknar Simon medan jag är borta är hans föräldrar vidtalade och till all lycka är Nora frisk sedan fyra dagar så det borde vara okej. Hur otrevligt det än är att kräkas är det trevligare att göra det utan en treåring som hoppar på en.

Jag ringde VR för att kolla om jag kan byta min sittplats till en som är lite avsides. Jag vill inte vara den som gör hela Österbottenexkursionen till en orgie i spyor och bajs. VR sade att jag kan tala med konduktören när vi är ombord. De kunde inte lova något, men jag hoppas verkligen att det ordnar sig!

Jämfört med maginfluensa var det rena barnleken att föda Nora. Det gick snabbare och jag var i betydligt bättre skick efteråt, trots att min svanskota gick av.

Bra och dålig litteratur

Peppe skriver om att chicklitt fördöms i hårdare ordalag än skräp som skrivs av män, och jag håller väl med så där på det hela taget. I kommentarsfältet föds en annan diskussion, den om att folk vill ha rätt att läsa sitt skräp i fred, utan att behöva skämmas.

Böcker är böcker och liksom film och annan konst har de sin tid och sin plats. Ändå tycker jag man kan göra skillnad på bra litteratur och dålig. Om jag försöker mig på en definition vill jag säga att den goda litteraturen visar oss världen, eller en tänkbar värld, från ett nytt perspektiv och väcker en tanke hos oss. Den dåliga litteraturen visar oss världen från ett perspektiv vi redan sett många gånger och som är lätt att ta till sig för att vi inte behöver anstränga oss. Som skillnaden mellan Citizen Kane och Forrest Gump. Eller mellan muminböckerna och animemumin.

Jag håller med om att det viktiga är att folk läser och njuter av att läsa. Man ska inte behöva försvara sig för att man läser dussinlitteratur. Men dussinlitteraturens korta förförelse kan ändå, i min värld, inte mäta sig med de kickar jag får av ett riktigt möte med Brontë, Knausgård, Auster eller Oksanen. Ett möte som kanske kräver en del arbete men leder till en insikt. För att där på riktigt finns något att förstå.
En del av den goda litteraturens tjusning är att allt inte alltid går hem. Till exempel tycker jag själv att det jag försökt läsa av Kjell Westö är så tråkigt att klockorna stannar. Och det är helt okej, han är bara inte mitt paket kex. Kanske jag är för dum för Westö. Men jag är definitivt för smart för John Grisham, som för tillfället av en outgrundlig anledning ligger på mitt nattduksbord. Suck. Det är nog dags för en Knausgård igen. Hans kamp tar inte slut i första taget.

Karmaduden har humor

Sängvätandet är över men nu kräks det. Nora tillber porslinsguden och jag tillber tvättmaskinen. Vad är väl en Lumia 900 mot en Electrolux från 2003?

Dålig sängkarma

I går gick jag lite senare till jobbet för att hinna tvätta ett lass med lakan och hänga ut dem på tork. Samtidigt passade jag på att hänga ut alla familjens täcken och kuddar på vädring. När jag gick till jobbet kände jag mig präktig och nöjd - det finns inget bättre att få lägga sig i en fräsch, soltorkad säng.

När jag kom hem regnade det. Det blev till att maxa golvvärmen och handdukselementet för att få allt torrt till läggdags, och det gick väl sådär. Noras säng var i varje fall renbäddad och torr när hon kom hem från sina morföräldrar, sovande i deras bil. Det var bara att lyfta in henne och lägga - men innan vi var redo med potta och blöja har hon pinkat ner sängen. Till all lycka har vi ett extratäcke, så det blev till att bädda om och ta till det vid det här laget välbekanta gamla knepet att vräka ner bäddmadrassen på golvet och bädda direkt på sängstommen.

Simon och jag har legat lite fuktigt i natt. Om jag trodde på högre makter skulle jag säga att någon vill sätta dit oss för att vi är så ohemult förtjusta i att sova.

Kalleboll

Vi spelar Kalleboll om morgnarna. Vad gör ni?

I morse gick det till så här: Simon gick ner för att laga frukost medan jag flätade hår. Detta ledde till skrikande sparkutbrott på golvet för att Noras pappa hade gått ner utan henne "och lämnat mig ensam här med dig!". Sedan skulle vi ner och äta men lilla primadonnan insisterade på att få sin frukost uppburen. Vilket naturligtvis fetnobbades. Och ack, vilka tårar som flödade när det visade sig att smörgåsbrödet hade rostats innan fröken Kalleboll kommit ner till köket.

Håhåjaja. Vi löser det på olika sätt, farsan hennes och jag. Han trippar och jag vägrar. Fast fan vet om inte hans trippande är effektivare. Dags att skita i principerna?

Världens kassaste

I går lade jag upp en bild på min strålande hibiskus, i dag syns den inte. Och bloggar jag med telefonen vill den att jag installerar en app för att kunna lägga upp bilder i bloggen. Jag är en teknikdinosaurie - återkommer när jag lärt mig hur man gör. Det här är svårt, vet ni. Om någon har bra tips på hur man gör tas de tacksamt emot! Om ni vill ha bilder på mitt tråkiga liv, vill säga.

Var det vatten och solljus, sa ni?

Jag har dödat tillräckligt många hibiskusar för att kunna tävla med en genomsnittlig seriemördare men fortsätter köpa dem med en dåres envishet för att de är så vackra när de blommar. I maj köpte jag långtidsvattnande krukor och hast du mir gesehen - det blommar i vårt sovrum!



Om några dagar slår Noras röda ut. Hon kommer antagligen att plocka dem, men jag lyckades!

Saker jag vill göra

Jag vill:
- åka till byggvaruhuset och köpa målfärg till vardagsrumstaket och -väggarna
- äta en god middag
- ha tvätten tvättad, sängarna renbäddade och röjet röjt
- sova sjukt länge
- ligga i en solstol i vackert väder och läsa tills jag blir för varm och måste svalka mig i havet/skuggan
- gosa med en medgörlig unge
- maratonläsa skönlitteratur
- leva på existensmaximum.

Det enda som finns på kartan är punkt ett och två, samt tre om jag gör det själv. Eller om jag skiter i alla andra punkter kan jag i och för sig välja punkt fyra. Ack, dessa prioriteringar!

Kaospiloten flyger igen!

Jag älskar kaos. Denna vecka har jag farit omkring som en skottspole för att ta emot nordiska gäster och installera dem i studentbostäder, presentera Nordkurs 2012, delta i föreläsningar, leda diskussion, hålla föreläsningar, guida på buss, picknickhandla lyxvaror i Hagnäs hall, guida och picknicka på Sveaborg och skrapa fönster vareviga kväll. Jag älskar att periodvis ha alldeles för mycket att göra.

Och tack för peppet, Softy. Allt har gått alldeles strålande. Snart väntar födelsedag på landet med en liten, snart treårig extragäst. Och prinsesstårta.

Pangade rutor

I dag har jag för första gången i mitt liv pangat fönsterrutor. Hela två stycken. Den ena var av misstag och den andra med flit: när jag skrapade kitt på fönsterkursen hittade jag en gammal spricka under kittet, vilket betyder att jag byter rutan. Den andra gick av misstag en stund senare, vilket ju störde en smula men samtidigt gjorde det resterande kittet lättare att skrapa loss.

Sedan har jag lyckats knivhugga mig själv i handleden och skaffat mig ett otal sår på händerna. Och lekt med vinkelslipmaskin och excenterslipmaskin och insett att jag inte behöver byta ut något skadat trä, utan det är nog att jag slipar, grundmålar, fäster glas och kittar. Och efter ett par veckor kan jag ytmåla och det blir så fint, så fint.

Och sedan har jag lärt mig att hovtång heter hohtimet och stämjärn heter taltta på finska.

Brända proppar

Jag är sjukt missnöjd med hur skitsvårt det är att köpa appar med min Lumia, som började funka i dag. Ville börja med att köpa Angry Birds, men efter att ha matat in mitt kreditkortsnummer åtta gånger och telefonhelvetet, eller marketplacehelvetet, eller vad i röven jag ska kalla det för helvete, får de hålla sitt jävla spel.

Nu tänker jag avreagera mig genom att skrapa färg och kitt från gamla fönsterbågar. Jag tänker leka att det gamla kittet är den som uppfunnit apptorget i min telefon. Den kommer att få sig på pälsen så det ryker!

Karlatag

Jag jobbade till sju, tog bilen till Bauhaus och impulsshoppade en allvarlig verktygsback på hjul och kitt och verktyg för min fönsterkurs som börjar i morgon. Sedan åkte jag hem till min hemmadandy som väntade med middagen. Han är visserligen sjuk, men jag har ju jooobbbat hela dagen, så det är inte mer än rätt att middagen väntar och hemmet är spick and span.

Saknade mellanled

Mitt förra inlägg, om ond cirkel, skulle sannolikt inte ha genererat särskilt många poäng som essäsvar i en tenta. Jag glömde bort samtliga mellanled: när jag är trött orkar jag inte ge lillungen den uppmärksamhet och respons hon behöver, vilket gör att hon provocerar fram reaktioner. Och det säkraste sättet att få respons är ju givetvis att göra hyss. T.ex. genom att kasta jordgubssnoppar på golvet, ta fram tuppappersrullar ur förrådet, öppna den limmade änden och rulla omkring dem i hela huset och måla hela kroppen med tusch. Men tack vare min blixtsnabba bloggsammanfattning insåg jag var skon klämmer, tog mig själv i kragen och stoppade ungen i badet och passade på att stjäla åt mig en liten lässtund och sedan blev det gos under förevändningen att jag torkar henne och tar på pyjamasen. Nu har alla fått sitt och kan bete sig igen och snart kommer den bästa stunden på dygnet: läggdags. Och klockan är en kvart över tio så jag hoppas att alla sover länge i morgon.

Men före det ska vi se på lite Eddie Izzard.

Ond cirkel

Jag är trött och min dotter jävlas på alla tänkbara sätt och jag är trött.

För gud är allas racka

Nora läste mitt bokomslag och såg att där stod GOD. Jag förklarade att det ska uttalas GÅDD för det är engelska. Ja, och det betyder hund, visste Nora berätta. En tolkning så god som någon.

Dawkins budskap

Dawkins budskap är att Gud inte finns. Det här är svårt för agnostikerna att erkänna, eller lite för vem som helst: vi vill ju att det ska finnas någon som ser oss och hur vi kämpar och som belönar oss i slutänden. Och när jag erkänner för mig själv att det är det jag hoppas på är det lätt att erkänna att Gud inte finns - att hen är ett fantasifoster som vi har uppfunnit för att vi behöver henom. Eller som Astrid den stora sade när hon tillfrågades om hon tror på Gud: När jag tror på honom behöver jag honom. Det gör till och med fullfjädrade ateister, för att vi ända sedan barnsben blir itutade hela tjofaderittan om barnatro och bönesvar och mirakel.

Dawkins har en viktigare poäng med att agnostikerna ska sluta vela. Han menar att våra samhällen (och nu hör ju Finland till de samhällen som är rätt sekulära trots att vi fortfarande har två statskyrkor för mycket) är påverkade, för att inte säga hjärntvättade, av religionen och att detta är av ondo. De som inte tror på Bibeln (typ alla, ju!) vågar inte säga det av rädsla för att bränna broar med Jahve. Och så låter vi tomtar som Päivi Räsänen hållas, för vi har ju religionsfrihet i vårt land i jösse namn. Och om Päivi och hennes bibeltolkning låter sinnessvag kan man ju alltid använda bibeln som ett smörgåsbord där man plockar russinen ur bullen.

"Jag tror inte på Bibeln men nog på en högre makt" är ett ganska ohållbart teologiskt resonemang, för om min gud och din gud ser helt olika ut saknar gud helt relevans som rättesnöre. Din gud må diktera hur du ska leva, men inte fan kan du räkna med att jag ska ställa upp på att leva som din gud vill, eller ens tycka att det är okej att du lever som din gud vill om det innebär incest och barnmisshandel för att nämna några exempel.

Borde vi inte vända oss inåt i stället? Eller inåt och utåt på samma gång, och fundera över våra egna värderingar och vad de bygger på. För om man skapar sig sin egen etik, som av naturliga skäl ändrar med åldern, mognaden och samhällsklimatet men inte behöver vara någon vindflöjel för den skull, och på riktigt tillägnar sig den är den väl rimligtvis hållbarare än något man gör för att det står i en bok.

Och på tal om böcker: Dawkins språk är minst lika njutbart som språket i Bibeln. Och hans resonemang är avservärt mer stringent än Guds, om det nu är Guds ord. Jag tycker verkligen man kunde vänta sig lite konsekventare resonemang av en allsmäktig gud.

Blyhagel i aktern

I högstadiet läste jag en novell av Mark Twain som handlade om någon som matade blyhagel i konkurrenternas grodor i en grodhoppningstävling för att grodorna inte skulle orka hoppa. En stilla fredagsundring: vem har matat blyhagel i mig?

Nu börjar det!

De närmaste veckorna är jag kursansvarig och som bäst sitter jag på Arcada och delar ut nycklar åt deltagarna i takt med att de anländer. Det är skakigt men blir bra. Kommer jag någonsin att lita på att jag har helhetskoll när jag är den som ska ha helhetskoll? Min hjärna kan bara fokusera på ett litet antal saker åt gången och därför har jag lagt alla kommande dagar åt sidan och fokuserar på att hitta folk, hitta deras rum, och förklara hur stället funkar och var och när vi ses nästa gång. Morgondagen förbereder jag i kväll i den mån det inte redan är gjort, och sen hoppas jag att även den dagen går som på Strömsö.

Han som kom först fick se mig som klåpigast, med väska som är så stor att den inte bara rymmer utan också sväljer telefoner, nycklar, kartor, dator och pennor hur ordentligt jag än försöker lägga dem i sina respektive fack för att jag ska hitta dem när de behövs. Nu sitter jag lugn som en filbunke och bloggar och sedan ska jage äta lunch i väntan på nästa grupp med anländande.Och då kommer jag att vara en kaosmaja igen. Antagligen nedspilld till råga på allt.